shapeimage_1_59.png

Första dagen
Att vandra på hög höjd är givetvis mera krävande än att vandra där syremängden i luften är
100 %. Min vandring denna gång i Tibet startade på cirka 3900 m ö h. Redan här är det nästan 25 % mindre syre i luften. För besökare som har acklimatiserat sig till detta, vilket tar cirka sex veckor, är det inget större problem att trava på. För tibetanerna är inte höjden något problem, de har redan det antal röda blodkroppar som behövs för att leva där. Jag hade i och med den utdragna processen i med att få fram nödvändiga tillstånd från myndigheterna för min vandring egentligen ingen tid alls att anpassa mig till höjden innan jag startade. Redan tredje dagen efter min ankomst till Lhasa, 3650 m ö h, startade jag min vandring. Det blev till att gå på vilja. Ganska raskt efter starten i Tupchi var vi uppe på 4500 m ö h på en plats som heter Yama do. Det är ett nomadläger på sommaren med bra bete för yakar och får. Det bor ett par familjer där i sina klassiska tält, vävda av fet yakull. Strax efter att vi fått upp våra två tält, Kelsang har en bra känsla för när det är dags att slå läger, bröt ett kraftigt åkväder med kraftigt regn ut. Det dundrade och blixtrade i en dryg timme och jag låg så platt jag kunde i min sköna sovsäck och räknade sekunderna mellan blixt och buller. En bra stund var vi mitt i åskvädret och man känner sig lagom kaxig ute i tibetanska bergen när det drar på rejält. Man kan förstå hur tibetanerna inspirerats till att avbilda ”han som svingar blixten” Chana-Dorje som en våldsam figur i expressiv rörelse när man ligger där och trycker. När vi satte upp våra tält hade vi besök av två pojkar från nomadlägret. Båda var 13 år och hade nu gått i skola i tre år och kunde både säga ”hello” och räkna till tio på engelska. Nyfikna och hjälpsamma och med stora leenden hoppade dom runt och kommenterade ”utlänningen” som slog läger. Mina färdkamrater Phursam och Kelsang blev snart trötta på pojkarna och rekommenderade dem att gå hem och lägga sig och snart travade dom hem, faktiskt just lagom till att de första regnstänken kom.


Andra dagen
Påföljande dag var vi iväg tidigt för att ta oss över Chugu-la, 5280 m ö h. Jag skickade iväg Kelsang med yakarna då dom alltid är otåliga att komma iväg och säkert helst vill att dagens vandring skall vara över så att dom kan bli av med lasten och helt ägna sig åt det feta fina gräset. Solen tittade fram och det blev rejält varmt och jag var mest upptagen med att försöka hålla en någotsånär god fart. Framåt eftermiddagen insåg jag försent att ”Solskyddsfaktor 50-tuben” låg i en packpåse i en av yakarnas last.
Min högra hand blev kraftigt bränd av solen vilket visade sig redan dagen därpå med stora blåsor i huden. Nu någon vecka senare, efter sjukhusbesök i Beijing, piller och salvor har jag ömsat skinn.
Alltså, glöm inte solskyddsmedel eller bär handskar om du ger dig ut på vandring i Tibet!
Chugu-la passerades framåt sen eftermiddag och vi slog läger på en fin gräsäng invid ett medelstort vattendrag. Här nåddes vi av de enda andra vandrare vi mötte. En kinesisk grupp som var rejält uttröttade efter en lång dags vandring. Vattendraget var av den storleken att det måste vadas. Kineserna bestämde sig för att vada innan kvällen, vi slog läger avvaktade till tidig morgon då vattenståndet oftast är lägre. Ett par av kineserna orkade inte vada så deras tibetanska följeslagare fick återvända med en av de hästar man hade för att ta dom över. Medan vi väntade på att denne skulle komma bjöd vi de på thé och kaffe i vårt kökstält eftersom de var nerkylda av det regn som föll under tidiga kvällen. De båda blev så småningom upphämtade och transporterade över det iskalla vattendraget.
Tredje dagen
Dagen började i regn och snöstorm och jag hade det tvivelaktiga nöjet att ta av kängorna och vada direkt på morgonen. Det gick bra men det tog några timmar innan jag fått upp värmen igen. Dagen började i regnstället och det snöade eller regnade det mesta av dagen. Vi gick över Chitu-la, 5300 m under tidig eftermiddag och sedan går det nerför flera hundra meter i terräng med stenblock. Rätt jobbigt och dessutom var vi igång i tolv timmar denna dag. Kelsang och yakarna låg som vanligt i täten och när jag kom fram var lägret redan uppslaget och thévattnet kokade. Däremot var min aptit inget vidare, det är inte ovanligt att man tappar matlusten på hög höjd. Gör inte så mycket när man har inbyggda reserver som jag har.
Fjärde dagen
Start vid niotiden och ytterligare nerför genom trånga dalgångar med mycket växtlighet. Träd, buskar och blommor. Djurliv, fåglar och marmotar, ett slags jordekorrar i större format. Jag gick också rakt in i en flock tibetanska fasaner, sällsynta, men lyckades aldrig få fram kamera innan de försvunnit in i buskagen.
Vandringen avslutades vid 13-tiden nere i Yamalung. Här väntade Thupten med Toyota Landcruisern. Dags att ta farväl av Kelsang som nu skulle gå samma väg tillbaka vilket han gjorde på två dagar!. En rejäl ersättning fick han med sig, dels sin avtalade lön och sedan la jag på hälften av den summan. Vi pratar då om en månadslön för en kontorstjänsteman i Kina. Phursam och Thupten och jag åkte till Samyeklostret där vi inledde med en riktig tibetansk lunch ”thukpa” nudlar med yakkött nedskjölt med den alltid överkomliga Coca-Colan. Vi pratade med en av Phurmans bekanta som jobbar i klostrets gästhus, tog en runda i klostret där jag fotograferade en del och sedan åkte vi till Tsedang och ett väntande fint Tsedang hotel.
Påföljande dag ägnade vi helt åt Yarlung dalen och dess gamla tibetanska minnesmärken, Yumbolhakang-borgen, Trandrukklostret och de gamla kungagravarna i Chonggye. Mer om dessa senare.
Här nedan några bilder från vandringen.

P1060194.jpgP1060193.jpgP1060154.jpgP1060156.jpgP1060128.jpgP1060190.jpgP1060222.jpg