Rolf i Tibet.jpg

I sökandet efter ”intressant litteratur”, ej definierad, om Tibet har jag nu kommit till en s k ”Pojkbok” i serien ”De stora äventyrsböckerna” utgivna av Rabén & Sjögrens förlag. Detta är en bok av den norske författaren Erling Naess, översatt till svenska och utgiven 1947.

Vid denna tid finns det redan en hel del litteratur om Tibet och författaren behövde inte ta sig till Tibet för att hitta fakta och eller det man idag kallar ”alternativ fakta”. Men det verkar som Naess har studerat en och annan vederhäftig bok om Tibet. Han nämner exempelvis att den italienske munken Ippolitio Desideri besökte Tibet på 1700-talet. Även om han hävdar att Desideri var den förste europé som gjorde detta och det stämmer inte alls. Heinrich Harrer är fortfarande kvar i Tibet 1947 och hans ”Sju år i Tibet” som ju blev en försäljningssuccé är hans bok ännu inte varken skriven eller utgiven. Men det finns andra böcker om Tibet som har inspirerat och lånat klädedräkt åt Erling Naess Tibethistoria. Alexandra David-Neel, Spencer Chapman och William Montgomerys ”I förklädnad till Lhasa! som kom redan 1924, finns översatt till svenska och kanske till norska också. I den boken skildrar Montgomery just en scen i Lhasa där man låter piska en människa fastsurrad på marken. Det är visserligen en kvinna som sålt fyrverkeripjäser vilka har exploderat när det inte avsågs. Men scenen är annars nästan identisk med den i ”Rolf i Tibet”.

Den sextonårige Rolf får medfölja en ”vetenskaplig” expedition till Tibet ledd av professor Duval, en fransman. Äventyret väntar och det man är ute efter är det märkliga djuret ”sjapi”. Lite oklart vilket detta djur är men jag gissar efter läsning av boken att det handlar om “Bharal” eller ”Naur” dvs ”Himalays blå får”. Även om ”sjapi” mera låter som ”Chipi” d v s en så kallad ”mushare” som man kan se inte minst i området runt berget Kailas.

L1080602.jpg

Tibetanska "blå får" som jag fotograferat nära klostret Ralung i centrala Tibet. Oktober 2015

L1070976.jpg

"Tibetanska blå får" här har jag fotograferat dem i Ladakh, Indiska Himalaya. Augusti 2015.

 

P1000927.jpg

En "Chipi" utanför en av sina hålor. Foto Paul M. Grahn. Dalgången öster om Kailasberget. Augusti 2004.

Tibetanerna i boken ”Rolf i Tibet” skildras så gott som hela tiden, med vissa undantag, som fula, dumma, listiga, giriga, smutsiga, mumlande, tjocka, lata och med slöa ögon och flottiga leenden. Dalai Lama skildras som en krumryggad liten otrevlig person. Dock visar det sig att han kan tala flytande franska! I slutet av boken när vår unga norska hjälte tagit sig ut ur Tibet till den ”indiska provinsen Nepal” som Nepal påstås vara dyker det upp "rakryggade, blonda och modiga" engelsmän.

De här nedlåtande omdömena om tibetanerna hittar man till och från finner i rätt många böcker om Tibet under 1930- och 40-talen. En bok med just den här nedlåtande attityden är exempelvis ”På förbjudna vägar – Resor och äfventyr i Tibet” av Henry Savage Landor Bonniers 1899. Väldigt mycket i ”Rolf i Tibet” verkar vara hämtat från denna bok. Landor sparar inte på krutet när det gäller att utmåla tibetanerna som ena riktigt fega, fula och dumma skurkar.

Ur ”Rolf i Tibet” bokens andra kapitel:

Rolf och hans ressällskap har nu tagit sig till Lhasa i förklädnad men vandrar sedan icke förklädda omkring på stadens gator.

”Folk var i verksamhet på alla håll. Otroligt trasiga och smutsiga människor. De flesta hade stark mongolisk prägel. Brunhyade, svarthåriga, med sneda ögon och tämligen breda ansikten och kindknotor. En del bar på bylten, andra drev fårflockar på bete. Här kom en jordbruksarbetare med några primitiva redskap över axeln, där vandrade en tiggarmunk mumlande omkring med matskålen i handen.”

”På en liten pall satt guvernören. Han var klädd i en fin kappa av storblommigt siden med långa ärmar.” ”Han var tjock lat och frånstötande på alla sätt”.

”Med slöa ögon tittade församlingen på en man, som låg på marken.”

Han låg på magen med utsträckta armar och ben. De var fastsurrade vid små pålar, som var nerslagna i marken. Hans överkropp var naken. En kraftig karl med ett ointilligent ansikte svängde en lång piska med ett kort skaft. Han hanterade den med en schwung som tydde på lång övning. Långa, rödvita strimmor efter piskslagen avtecknade sig över ryggen på den arme stackaren, som låg där bunden. Det kom inte ett ljud från honom antagligen var han avsvimmad. Han avbröt piskningen liksom av hövlighet, och guvernören såg upp med plirande grisögon, när de två nordborna trängde sig fram. Han nickade långsamt till hälsning, slog ut med handen och sade lakoniskt på dålig engelska:

- En liten bestraffning!

- Vad har den stackars människan gjort? Det var Rolf, som frågade.

Han hade blivit en smula blek under solbrännan. Efter vad han hittills hade sett av guvernören, kunde han tänka sig lite av varje.

- Jag tror att han har stulit ett par täcken från min förste sekreterare, svarade mannen med ett vämjeligt flin kring läpparna.

- Tror? Pojkens röst lät hetsig.

- Tja, karlen har visserligen inte bekänt. Han var till och med fräck nog att neka!

Guvernören ryckte på axlarna. Men det måste ju statueras exempel. Har han inte gjort det så kunde han ha gjort det.

- Nej nu går det för långt! Utbrast Rolf rasande. Om ni tror att ni kan piska en man till blods, utan att han har gjort något orätt så tar ni fel! Inte så länge det finns européer på den här platsen i varje fall.

Guvernören blir givetvis förbannad när det kommer unga utlänningar och lägger sig i. Sedan fortsätter det:

Han tittade överlägset på Rolf. Plötsligt fick han en begärlig glimt i ögonen. Han hade fäst sina blickar på armbandsuret, som pojken bar om handleden, och kunde liksom inte ta ögonen från det. Det var verkligen ett vackert ur också.”

- Hör på unge vän! Grymtade guvernören. För att visa min stora välvilja ska jag komma med ett förslag. Om du går med på det, kan du rädda den här tjuvstrykern, som du tycker så synd om!

- Kom fram med förslaget

- Klockan du har om handleden där i utbyte mot tjuven!

Utan ett ord lösgjorde pojken uret och räckte det till guvernören, som tog emot det med ett flottigt leende. Nu var det Rolfs tur att småle föraktfullt.”

Det visar sig att Rolf och kamraten Knudsen räddat en riktigt hederlig och rejäl människa. Han inte bara talar engelska bättre än guvernören. ”Om sig själv berättade han att han hette Karma. Han var en fjällmänniska med liv och själ. Fjällen både i Sikkim och i det förbjudna Tibet kände han utan och innan.”

- Vi behöver en tolk. Vill du ha tjänst hos oss?

Karma vände sig mot pojken och såg honom rakt in i ögonen. Det var som han instinktivt förstod att Rolf hade fått betala dyrt för att få honom fri.

- Jag är din tjänare. Dit du pekar går jag!

Efter många förvecklingar och fångenskap i Potalas fängelsehålor lyckas man rymma och ta sig till den indiska gränsen. Här har man redan på vägen till Lhasa deponerat en del utrustning hos en gammal eremit i hans grotta. När de tibetanska soldaterna som jagar dem  kommer fram till grottan där de antar att gruppen gömmer sig blir det spännande värre. Den gamle eremiten har en hög status och soldaterna vågar inte genomsöka grottan där gruppen gömmer sig. Men frågan blir varför den gamle eremiten väljer att ljuga för soldaterna och därigenom rädda dem. Jo givietvis, han är europé! Precis som i "Lost Horizon" och Fader Perrault, abboten i Shangri-La, är det en "vit man" som är den gode ovh vise i berättelsen. 

DSCN7050.JPG

Drak Yerpa -2 2006.JPG

Två bilder från en berömd grotta 30 km nordost om Lhasa, Drak Yerpa. Här har berömda asketer mediterat, både Padmasambhava (700-talet) och Atisha (1000-talet) har använt grottan. Idag finns det senare byggnader framför den egentliga grottan, vilken idag är ett känt besöksmål, främst bland tibetanerna själva. Nedanför grottan i dalgången låg en gång klostret Yerpa Drubde som förstördes helt 1959. Foto. Paul M. Grahn Juli 2006.

I "Rolf i Tibet" saknas inte spänningen  men beskrivningen av tibetanerna har med våra dagars ögon en del övrigt att önska. Nu har Erling Naess säkerligen aldrig träffat några tibetaner och heller aldrig besökt Tibet så för att mana fram hjälteglorian på den unge Rolf och förträffligheten hos hans medresenärer tog han till den stora svarta penseln. Han målar berättelsen i den tidens fördomfulla färger kanske inte så förvånande.