Bambu, målning av Zhao Mengfu. Foto Paul M. Grahn Sept. 2017
Efter nästan en månad i Peking var det som vanligt likväl ett par besök som måste göras de sista dagarna innan returresan till södra Sverige. Att ta en titt på området Sanlitun som utökas och blir allt mera sofistikerat. Sanlitun som under nittiotalet mest var känt för att det var där den s k ”bargatan” med billig öl och sprit fanns. Nu har området definitivt antagit en ny skepnad och borta är också det där ”andra shoppingstället” för de, i synnerhet, turister, som ville köpa ”äkta kopior”, Yashow market.
Sanlitun och ett stort pådrag från Armani. Foto: Paul M. Grahn Sept. 2017
Elegant skyltfönster från en av de japanska märkesbutikerna i Sanlitun. Foto: Paul M. Grahn Sept. 2017
När man betalar för parkering av bilen i ett av de underjordiska garagen i Sanlitun använder man, som på många andra ställen i Peking, sin mobiltelefon och OCR-kod. Foto: Paul M. Grahn Sept. 2017
Marsinvånarna har redan landat i Sanlitun med det nya modet. Foto: Paul M. Grahn Sept. 2017
Nu är det mera lyxiga butiker som erbjuder importerade lyxprodukter till den köpstarka delen av den kinesiska befolkningen. Men inte alla butiker eller restauranger är dyra här i Sanlitun, vi provade en ny liten restaurang, ”Taoyuan Village” som serverar klassiska gamla rätter. Restaurangen är Taiwanesisk, startades av f d soldater som flytt till Taiwan, 1948-49, efter nederlaget i inbördeskriget. Längtan efter de gamla rätterna och behovet av att skaffa sig en utkomst gjorde att man startade denna restaurang och nu har man alltså återvänt till fastlandet med sin mat. Friterade bröd, jiaozi i buljong, sojabönsvälling mm provade vi och det utföll till stor belåtenhet. Under sista fredagen under min vistelse denna gång ägnade jag fem timmar åt konstdistriktet Dashanzi 798.
"Taoyuan Village”, restaurangen har en inredning som man skulle kunna kalla skandinavisk. Menyn, endast på kinesiska, hänger på väggen bakom kassörskan. Foto: Paul M. Grahn Sept. 2017
Mycket goda jiaozi i soppa på "Taoyuan Village” en ny liten restaurang i Sanlitun. Foto: Paul M. Grahn Sept. 2017
Graffiti i konstdistriktet Dashanzi 798. Foto: Paul M. Grahn Sept. 2017
Den kände kinesiske konstnären Zhao Bandi har en stor utställning på Ullens Center for Contemporay Art i 798. Foto: Paul M. Grahn Sept 2017
Från Zhao Bandi´s utställning på Ullens Center for Contemporay Art i 798. Foto: Paul M. Grahn Sept 2017
Jag måste revidera mina tidigare påståenden att 798 har försämrats. Det korrekta skall vara att det har förändrats och inte nödvändigtvis då till det sämre. Det har blivit större och ändrat karaktär, det har tillkommit byggnader men framförallt har det byggts om. Nu finns det många bra alternativ om man vill äta och dricka, jag var min vana trogen att avsluta eftermiddagen på Timezone 8 med en kall ”Slowboat pijuo” (öl). Ett lokalt litet bryggeri i Peking som brygger ett mycket gott öl.
Slowboat pijou på Timezone 8 i 798-distriktet. Foto: Paul M. Grahn Sept. 2017
Timezone 8 startades i 798:s barndom av amerikanen Robert Bernell som ett förlag och bokhandel. Nu är bokhandeln nerlagd och förlaget är inte särskilt aktivt det heller. Men restaurangen lever, nu också med en sushiavdelning. Man har fått konkurrens av sina närmsta grannar som, upptäckte jag, erbjuder en liknande meny som den som Timezone 8 så framgångsrikt har serverat. Hos närmsta grannen provade jag en Ceasersallad, vilken jag annars vanligtvis äter på Timezone 8, och den var lika bra som den jag brukar äta där.
Många besökare strömmade till Gu Gong - Förbjudna staden denna lördag förmiddag. Foto: Paul M. Grahn Sept 2017
Wuyingdian - Hall of martial valor eller The Painting gallery. Foto: Paul M. Grahn Sept. 2017
Lördagen ägnade vi åt Gu gong (Det gamla palatset) eller ”Den förbjudna staden – Kejsarpalatset”. Detta tillsammans med något tusental kinesiska besökare. De delar vi såg besöks vanligtvis inte av de utländska grupperna. Ja vi såg inte hela anläggningen utan ägnade vårt besök åt de nyrenoverade och nyligen öppnade västra delarna i palatset. Först trängdes vi med övriga besökare i det s k ”Painting gallery”, västra delen mot Zhongnanhai till, där man nu visar verk av Zhao Mengfu, en kinesisk målare, kalligraf, statsman och furste med härkomst från Songdynastins kejserliga hus. Bördig från Zhejiangprovinsen. Han hade en hög ställning, men drog sig vid Songdynastins fall 1279 tillbaka för att ägna sig åt sitt måleri och sin kalligrafikonst. Han kallades dock efter en tid till Yuandynastins hov i Peking och var sedan verksam under fem mongolkejsare och blev mycket aktad. Han var traditionalist och studerade de gamla målarna från Tang – och Songdynastiernas tid.
Många besökare denna lördag i Förbjudna staden (Gu Gong) Foto: Paul M. Grahn Sept. 2017
Inne i The Painting gallery. Förbjudna staden. Foto: Paul M. Grahn Sept. 2017
Bambu, målning av Zhao Mengfu. Foto: Paul M. Grahn Sept. 2017
Bingjian (Ishusen) restaurang i västra delen av Förbjudna staden. Foto: Paul M. Grahn Sept. 2017
Skulptur från Tangdynastin (618 - 906) i en av utställningshallarna. Foto: Paul M. Grahn Sept. 2017
Zhao Mengfu anses ha gett upphov till en revolution inom det kinesiska måleriet och i synnerhet hans landskapsmålningar är mycket högt skattade. Det är intressant att se alla de unga kinesiska studenter som trängdes i utställningshallarna alla ivrigt fotograferande med sina mobilkameror. Som landskapsmålare står Zhao Mengfu med sina torrt och precist utförda bilder i kontrast till de inspirerat expressiva föregångarna. Idag finns det hundratals verk som tillskrivs honom, många av de till Zhao Mengfu tillskrivna hästmålningarna är vanligen senare imitationer. Zhao Mengfu´s kalligrafier är enastående och t o m kejsaren Qian Long försökte sig på att kopiera hans skrivande och målande, dock med varierande framgång. Zhao var gift med Guan Daosheng som också hon var en framstående konstnär och även deras barn blev framstående konstnärer.
Efter flera timmars i trängsel för att få se en av Kinas stora mästares verk slog vi oss ner på Bingjiao restaurangen även den i västra delen just utanför palatsets inre mur. Den ligger i de gamla ishusen där man en gång förvarade isblock under den varma årstiden. Nu är lokalerna renoverade och trevligt inredda. Uteservering, som vi valde denna dag då det äntligen inte var alltför varmt. Man erbjuder de klassiska kinesiska rätterna men har även en avdelning med kaffe och några västerländska alternativ. Vi beställde jiaozi (dumplings, fyllda degknyten) det är oftast ett mycket säkert alternativ och visst, de var mycket goda. Efter välbehövlig vila och påfyllning fortsatte vi till de nyligen öppnade utställningshallar som visar bl a buddhistiska skulpturer. Den förbjudna staden har i sina samlingar mer än en miljon föremål. Mycket har nog inte ens varit uppackat de senaste 100 åren. CCTV har visat en dokumentärserie ”Masters in the Forbidden city” som följer flera av de konservatorer som arbetar i palatsets verkstäder.
Del av målning med kalligrafi av Zhao Mengfu.
Intressanta program som bl a visade just hur en del av de skulpturer vi nu såg i utställningshallarna renoverades. Noterade nu att när man besöker Gu Gong så måste man börja söderifrån via entrén i Wu Men (Meridianporten) och avsluta i norr, där man tidigare också kunde gå in i palatset. Fortfarande efter mer än trettio års återkommande besök i Gu Gong väntar jag på att man skall öppna den del som heter ”Pavillion of rain of flowers”. Det är ett tempel som sägs vara byggt enligt principerna från klostret Tholing i västra Tibet. Templet är ett tibetanskt buddhistiskt tempel och syns sticka upp bakom de andra palatsdelarna i den västra delen. Det byggdes under kejsaren Qianlong´s tid, 1700-talet. Från och till har det ryktats om att det skall öppnas för besökare men än så länge är det stängt och vi får nöja oss med att kasta längtansfulla blickar mot templets tak med de fyra drakarna.
Paviljongen "för regnet av blommor"- Foto: Paul M. Grahn Sept. 2017