Ladakh - högt upp bakom bergen

Kontaktinformation: Skriven av Paul M. Grahn; Skapad den 23 augusti 2015

”Den stora vagnen har stannat. Den står i ett land av sten och grus. Dess tunga hjul har sjunkit ner i sand. I detta landskap som ännu värjer sig mot varje form av växtlighet. I denna dal där människan förblir en objuden gäst. Övergiven på stranden till Indus: en stor vagn med plats för många resande, av trä, doftande svagt av sandel. Matt blänker märket i guld: åskviggsjuvelen i lotusblommans sköte. Skamfilat, slitet är allt, höljt i lager av damm. På väg har den varit i tvåtusenfemhundra år. Nu rullar den inte längre in i den kommande tidens land. Mahayana har kommit fram. Den stora vagnen har stannat, och Sakyamuni har stigit av. På kuskbocken ligger hans röda mantel kvar, blekt och blanknött fransig i kanten. Spåren efter hans nakna fötter leder bort längs flodbädden. De fylls med sand och utplåmnas av vinden.” Så inleder Tomas Löfström sin bok ”Dalen där Buddha dör. Reseskildring från Ladakh” (W&W 1979).

Ladakh ligger uppe i Himalaya. Idag är det en del av den indiska staten Jammu & Kashmir, en gång var Ladakh en del av ett stort tibetanskt rike som blomstrade här runt berget Kailash. Handeln längs den södra Sidenvägen passerade här centralorten Leh, man byggde palats och stora kloster. Buddhismen blomstrade.
Vid Tomas och Evas besök 1978 var Ladakh på nedgång utsatt för de stora omvälvningar som kom i och med öppnadet till omvärlden. Fortfarande 1974 var Ladakh stängt för utlänningar. Men det fanns redan då tusentals indiska militärer på plats. Här vid gränsen utkämpade Kina och Indien ett gränskrig 1962. Väster om Ladakh/Kashmir ligger Pakistan och här skjuter man från och till fortfarande på varann. Senast nu vid mitt besök här i augusti 2015. Arillerield har utväxlades och det var ett överfall på en polisstation i Kashmir, nära Srinagar. Vapen är på drift efter detta överfall och på flera ställen kunde man se anslag med efterlysningar på misstänkta terrorister. Men i Ladakh är allt i huvudsak lungt och det är det i Kashmir också intygade ett par grabbar därifrån som jag delade bord med på en restaurang, ja kanske snarare ett s k ”hål i väggen ställe” en kväll när längtan efter grillade lammspett och kebab hade fått mig att lämna mitt hotells indiska rätter på buffén.

Jag har läst Tomas bok ännu en gång innan min resa till Ladakh liksom jag noggrant hade läst A.H. Francke ”A history of Western Tibet”. Jag tog med Tomas bok som ressällskap. Boken är viktig för mig. Den är personlig och beskriver på ett fint sätt Ladakh 1978 , ”lilla Tibet”, och Tomas och Evas resa dit.

De reste landvägen i flera dagar med indiska bussar. Jag lyxade med direktflyg fram och tillbaka mellan Leh och Delhi. Tomas är inte optimistisk när det gäller Ladakhs framtid. Redan bokens titel pekar ju i den riktningen. En del av det han skriver i boken om hur det kommer att gestalta sig i framtiden har ju inträffat. Det är fortfarande mycket indisk militär i Ladakh. Turismens utveckling har också förändrat ladhakiernas liv. Idag är det visserligen mest indiska turister som kommer hit, men de kommer från en annan värld, de stora städernas värld. Nubradalen lockar dem med kamelridning och en färd dit på farliga bergsvägar. Visst såg jag dessa ofta högljudda turister som skräpar ner och beter sig tämligen respektlöst i och kring de gamla buddhistiska klostren. Visst besökte jag marknaderna i Leh som idag lockar med kläder, smycken, väldigt lite är tillverkat i Ladakh, och annat som turisterna kan bära med sig. Idag får man leta länge för att hitta en grimma till hästen eller lämpliga kistor att surra fast på kamelen om man skulle ge sig ut på en karavanfärd upp genom Tibet till Yarkand på andra sidan Kunlunbergen. Sven Hedin kom till Leh 1901 på sin väg in i västra Tibet. Han tecknade av palatset i Leh han tecknade klostret Thikse och han tecknade porträtt av människorna. Han var tillbaka 1906 och kunde här vila ut efter de ansträngande färderna.

Huvudstaden Leh har blivit det ”nya Kathmandu” ”det nya Lhasa” det är många backpackers här främst verkar de komma från Frankrike, Italien, Tyskland, Polen och många från Israel. Dock träffade jag inte på några svenskar, däremot bodde en norsk trekkinggrupp på mitt hotell i Leh. Norrmännen får ju inte inresetillstånd till Tibet, av politiska skäl vägrar Kina att ge dem det, så för dem är Ladakh ett gott alternativ om man vill ge sig ut på en mer avancerad trekking. Tomas Löfström jämför Ladakh med Tibet, han har ett kapitel i sin bok som heter ”Under ockupation” där han beskriver den militära upprustningen på båda sidor om gränsen mellan Kina/Tibet och Indien/Ladakh. På samma sätt som det i Tibet idag fortfarande finns platser som inte nås av den stora turistströmmen finns det sådana platser i Ladakh. Jag upplevde aldrig någon trängsel i klostren, oftast var jag och min lokala guide Stanzin Kunchot de enda besökarna. De stora indiska turistgrupperna kommer tydligen inte för att se klostren, de verkar vara ointresserade av dessa. Däremot är den högt belägna vägen, större delen en grusväg karvad ur bergsidorna, med det höga passet Khardung-La (5700 m ö h) vara det som lockar. Den avsides belägna Nubradalen där det mesta av boendet sker i tältläger är också det som lockar indierna från de stora städerna. Nubradalen öppnades för turism först 1993.

Klostret Thikse, grundat 1480, tillhör den s k Gelukpaorden. Foto: Paul M. Grahn 2015

För sådana som jag som lätt förlorar sig långt bort i buddhistisk religion och historia och med en tydlig koppling till Tibet är Ladakh ett paradis. D v s här finns muralmålningar i klostren som kan dateras till 1000-talet. Här finns skulpturer, som avbildar buddhor och bodhisattvor, vilka är lika gamla. I klostren läser mukarna sina böner , slår på sina trummor, blåser i sina trumpeter och dricker sitt smörte. På samma sätt som de har gjort nu i något tusental år.

Padmasambhava eller Guru Rinpoche i stort format i Hemisklostret, byggt 1680, är det största i Ladakh. Hemis tillhör Drukpa-Kagyupaorden. Här utspelas också den största festivalen i Ladakh en gång om året, i juni eller juli. Foto: Paul M. Grahn 2015