shapeimage_1_26.png

Mount Kailas en avlägsen och märklig topp långt borta i västra Tibet i distriktet Ngari (kinesiska, Ali). Numera, sedan ett år tillbaka, kan man flyga inrikes flyg mellan Lhasa och Ali. Vid mina tidigare besök i Ngari, 2004 0ch 2009, har jag färdats med bil en färd som då tog fem dagar enkel väg. Kailasberget sticker ensamt upp i ett urgammalt landskap: en horisontellt skiktad sockel tusentals meter hög och krönt med en kon av snö. För hinduer är detta guden Shivas boning. De tibetanska buddhisterna förknippar Kailas med Chakrasamvara, en kraftfull tantrisk gudom, och med Milarepa, som här kämpade i en magisk duell med shamanen Naro Bonchung. För Bonpos, anhängare av den mycket gamla religionen i Tibet, är det en jättelik kristall som deras grundare, Thonpa Shenrab, nedsteg på till jorden från himlen. I nästan ett årtusende, har buddhistiska-, hinduiska- och Bonpopilgrimer besökt denna ”Gudarnas boning eller tron” för att utföra sin fromma rundvandring, parikrama, runt den.

The Sacred Mountin – The complete guide to Tibet´s Mount Kailash
John Snelling, generalsekreterare i det brittiska Buddhist Society, berättar i sin bok ”The Sacred Mountin – The complete guide to Tibet´s Mount Kailash (ISBN 81-208-3152-7) om flera svåra och farliga pilgrimsfärder till Kailas. Själv har han dock aldrig tagit sig till Kailas. Snelling berättar om den handfull västerländska resenärer som nådde Kailas mellan 1715 och 1949, en exklusiv klubb av upptäcktsresande, bergsbestigare, storviltjägare och framförallt brittiska tjänstemän som tjänstgjorde i Indien. Bland dessa Kailasbesökare finns också Sven Hedin som ridande på en häst, Snelling skriver Yak, gjorde rundvandringen runt Kailas i juli 1907. Min första vandring runt Kailas gjorde jag  97 år senare, å andra sidan gick jag den 52 kilometer långa vandringen till fots. Från 1951 fram till 1980-talet är Kailas helt stängt för alla västerländska besökare. Några enstaka indier lyckas ta sig dit under 1950-talet men från och med 1962 och gränskriget mellan Indien och Kina är dessa utestängda.

Kailas öppnas för besökare återigen på 1984
Sedan 1984 har de kinesiska myndigheterna till och från givet västerlänningar tillträde till Kailashområdet, men fortfarande är vi en relativt exklusiv skara västerlänningar som gjort vandringen runt berget. Snellings framställning av de första västerlänningarna som 1984-85 tog sig till Ngari och Kailasberget är intressant läsning. Vid denna tid var man inte van vid västerländska resenärer här borta i västra Tibet och några hade inte ens de nödvändiga tillstånd som egentligen krävdes. När jag gjorde min första egna resa dit 2004 alltså 20 år efter den så kallade nyöppningen av Kailasområdet hade jag en tjock bunt dokument som noggrant redogjorde för vad jag kunde besöka. Jag hade gjort upp en mycket noggrann resplan och lyckades också få se det jag önskade och faktiskt mera därtill.

Här är en uppdatering av bestämmelserna för Tibetresande 2016-07-20

Numera är kontrollen av resandet i Tibet mycket sträng Individuellt resande är inte förbjudet men man måste anlita en godkänd kinesisk eller tibetansk arrangör. Detta innebär att kostnaderna blir mycket höga. Det tidigare tvånget att man måste vara en grupp om minst 5 personer är borta, åtminstone tillfälligt. Man tror nu att man har satt stopp för de löst formade grupper av budgetresnärer som tidigare tog sig till Lhasa från Nepal och sedan upplöste gruppen för att åka individuellt åt olika håll. Vad som har stoppat den formen av resande är nog snarare att det inte har gått att åka landvägen mellan Kathmandu och Lhasa. Det blir intresant att följa vad som händer när den nya vägen över Kyirong öppnas för alla resenärer och inte som nu bara för nepaleser och kinesiska medborgare, här innefattas ju också de tibetaner som kan resa fram och tillbaka.

Kailas lockar trots de prövningar resenären utsätts för

Men Kailas är lockande, avlägset och med en mycket spännande historia. Tibetanerna själva färdas fortfarande på lastbilsflaken hundratals mil från östra, norra och södra Tibet för att göra sin pilgrimsvandring runt berget. Varje år får dessutom en utvald skara indier möjlighet att göra vandringen. Det är dyrt och krångligt att ta sig dit men när man väl är där känns det inte särskilt angeläget att räkna på vad det kostar i pengar. Det är fortfarande mycket enkla faciliteter vad beträffar boende, service, mat och annat. Vid rundvandringen bor man i medförda tält och man har tibetanska medhjälpare inhyrda som bär, eller låter sina yakar bära den utrustning man behöver. Det finns inget bränsle att tillgå så även gasflaskor för matlagning och vattenkokning måste medföras, all mat likaså. Det mest krävande är dock höjden. Vandringen från Darchen börjar på 4500 meters höjd och den högsta punkt som skall passeras är Drolma La-passet som ligger på 5630 meter. Efter passet är det en brant nedstigning, vissa år över snöfält, och man är sedan återigen på cirka 4500 meters höjd. En vandring för oss västerlännigar och även för indierna brukar ta 3 – 4 dagar att genomföra. Tibetanerna gör vandringen under ett dygn!

Nedan några bilder från mina tidigare besök till Kailas 2004 och 2009.

DSCN0971.jpgDSCN0994.jpg

Bilden ovan t v: Glaciären vid Kailas nordsida. T h: En av mina tibetanska bärare på ett snö- och isfält strax under Drolma La passet 5635 m ö h. 2004.

P1000859.jpg

Det lilla Driraphuk klostret nordväst om Kailas. Klostrets gästhus är den låga byggnaden till höger och framför den klostrets toalett. Foto 2004.

P1000823.jpg

Från vandringen 2009. Våra tungt lastade yakar och några av våra chaufförer som också passade på att göra "koran" rundvandringen med oss andra. Foto: 2009.

P1000922.jpg

Några ur gruppen 2009 på leden runt Kailas. 

P1000845.jpg

Vårt tältläger under Kailas nordsida. 2009.

P1000899.jpg

Den lilla "sjön" Gaurikund strax efter det att nedstigningen från Drolma la inletts. 2009.

DSCN1018.jpg

Bild från min vandring runt Kailas 2004. Sonam, jag och Pintsu. 

P1000952.jpg

Kailasberget sett från vägen upp till den lilla orten Darchen. 2004.