Tidig morgon och iväg genom Kathmandus gränder i en skraltig taxi av obestämt märke, något japanskt, tror jag, till Bagmatiflodens strandbrink inte så långt från från flygplatsen. Platsens idag kanske något sekulära placering avspeglar inte riktigt dess stora betydelse i nepalesisk hinduisk religion. Dess nuvarande utformning härstammar från 1600-talets slut men i templets omgivningar finns rester av äldre anläggningar, vi talar då om tider före vår tideräknings början. Detta är nämligen en av de allra äldsta kultplatserna i Nepal. ”Nepals Varanasi” skulle man kunna säga lite vanvördigt. Floden Bagmati rinner lite längre söderut ut i Gangesfloden och det är ju just den som har huvudrollen i Varanasi, världens äldsta stad! Dit åker jag om någon vecka med min nästa grupp. Men idag tillbringade jag flera timmar vid Pashupatinathtemplet. Ja just vid eftersom man som hindu inte har tillträde till de centrala delarna av templet. Idag var det ett flertal döda människor som som förbereddes för kremering och flera som redan var helt eller delvis kremerade. Det här lockar turister, tyvärr får man väl säga så är det inte alla som visar den respekt för de sörjande som man skulle vilja önska. Några tyska herrar med teleobjektiv längre än jag sett på länge ägnade sig åt mycket närgånget fotograferande. De sörjande avtäcker de dödas ansikte och fötter för en rituell tvätt och då passar en del turister på att ta bilder. Exotiskt?
Iadga var det dessutom en i det nepalesiska samhället högt uppsatt man som skulle kremeras. Detta kunde man se genom att plattformen för kremeringen var dekorerad med gula blommor på en ställning och hundratals människor, familj, släkt och vänner mötte upp ner på trapporna. Polis och militärer i uniform närvarade. Jag såg ingen anledning att övervara hela ceremonin då den tar flera timmar i anspråk och det är ju dessutom en angelägenhet för den dödes närmaste. Jag strosade istället omkring i templets utkanter och fotograferade sådant som jag tagit bilder på för 35 år sedan. En del är flyttat till nya platser, vissa saker är helt försvunna sannolikt stulna. Det är ett stort problem med konst från Himalayaländerna, de har en tendens att försvinna och dyka upp hos skrupelfria samlare och museer i andra delar av världen. Nu talar jag inte om småsaker utan stora sten eller metallskulpturer demonteras och smugglas ut. Intreserad gå in på http://asianart.com/kvpt/stolen/toc.html Nedan några bilder från dagens promenad runt Pashupatinath
Sadhus eller som de vanligtvis brukar benämnas ”heliga män”. Dessa herrar är ibland vandrande religiösa sökare, inte sällan från Indien, ett par av de här är nepaleser. De här herrarna vill gärna bli fotograferade mot ersättning. En annan man apropå mitt tidigare inlägg om ”elefantmannen” är den sk ”apmannen” eller Hanuman som han kallas indisk mytologi. Han finns numera på riktigt här vid templet. Färgrikt utstyrd och med apansikte, fejkat eller missbildat? Han väcker stort intresse bland de indiska och nepalesiska besökarna som gärna vill bli fotade vid sidan av honom. Givetvis kostar det pengar. Övriga bilder bl a en mycket gammal sk Shivalingam. Här får man ni själva lista ut vad det föreställer, inte så svårt, ja just det är så livet börjar. Vid Pashupatinathtemplet slutar det också för många. Cirkeln är sluten, tillbaka i flodens vatten som aska.
