Titelsidan ur ”I Fjerran Östern – reseskildringar från Indien, Kina, Japan, Tibet och Birma Af Gustav Kreitner deltagare i grefve Bela Széchenyi´s expedition 1877 – 1880”
För några månader sedan hittade jag på Bokbörsen, var annars, en bok med den intressanta titeln ”I Fjerran Östern – reseskildringar från Indien, Kina, Japan, Tibet och Birma
Af Gustav Kreitner deltagare i grefve Bela Széchenyi´s expedition 1877 – 1880”
Svensk bearbetning av Anton Stuxberg, Albert Bonniers förlag utgiven år 1885.
Jag var nyfiken på vad boken kunde innehålla beträffande Tibet som jag ju sedan många år tillbaka har ett stort intresse för.
Det visade sig att det fanns intressanta beskrivningar av delar av västra Kina eller östra Tibet om så vill. Den delen kan jag återkomma till i senare inlägg. Det som jag nu fann mest intressant var de sidor som handlar om Tung-Hoan-Shien dvs. det vi idag kallar Dunhuang.
Jag hade tidigare stött på namnet Béla Széchenyi men kunde först inte riktigt placera honom i historien. Oftast beskrivs hans expediton, 1877 – 1880, som exempelvis i Peter Hopkirk´s Foreign devils on the Silk Road – The search for the Lost treasures of Central Asia “That same year (1879) a Hungarian geological expedition entered the great Buddhist cave temples at Tun-huang, but not being antiquarians, went on their way.” När jag började bläddra i boken slogs jag av hur rikligt den var illustrerad och anade föga att vad jag höll i händerna var den är en av de allr första böckerna, kanske den första, som på svenska, 1885, berättade något om det som senare skulle bli känt som Dunhuang och Mogaogrottorna. Jag kom ihåg att det i en artikel, “A snapshot of Dunhuang Studies, circa 2016” av Imre Galambos i den eminenta tidskriften Orientations – The magazine for collectors and connoisseurs of Asian art,nämns att det var Béla Széchenyi och hans expedition som 1879 “discovered The Thousend Buddha Caves at Mogao near the city of Dunhuang”.
Vem var då denne ungerske aristokrat? Béla Széchenyi (1837–1918) var en ungersk aristokrat, upptäcktsresande. Han var son till den berömde statsmannen István Széchenyi, som ofta kallas ”den moderna Ungerns fader”. Béla följde en mer äventyrlig bana än sin far och blev mest känd för sina geografiska och naturvetenskapliga expeditioner. Den mest uppmärksammade av dem var hans omfattande forskningsresa i Asien 1877–1880, särskilt i Kina och Inre Mongoliet. För sitt arbete mottog Széchenyi flera utmärkelser och var medlem av Ungerns vetenskapsakademi. Trots sitt aristokratiska ursprung tillbringade han mycket tid i fält snarare än i politiken, och hans insatser stärkte Centraleuropas geografiska och etnografiska kunskap om Asien under slutet av 1800-talet.
Gustav Kreitner (1847–1903) författaren till den här boken “I Fjerran Östern” var österrikare, Ungern och Österike var förenade vid denna tid, upptäcktsresande, geograf och diplomat. Han hade tidigare deltagit i den Österrikisk-ungerska Kina-expeditionen 1872–1874 under ledning av Ferdinand von Richthofen. Richthofen var vid denna tid den mest kända och inflytelserike Asienforskaren. Kreitners arbete under de expeditioner han deltog i bidrog på ett avgörande sätt till att förse Europa med detaljerade kartor och beskrivningar av de inre delarna av Kina vilka då var så gott som okända i västvärlden.
Det som först fångade mitt intresse i boken “I Fjerran Östern” var skildringen av klostret Kum bum eller Ta Er si som det heter på kinesiska. Jag har ju haft förmånen att få besöka detta kloster, beläget nära staden Xining i Qinghaiprovinsen, ett flertal gånger.
Gatubild från Xining. Foto: Paul M. Grahn Oktober 2025
Boken innhåller hundratals “illustrationer” utförda i träsnitt-/trägravyr (wood engraving) eller möjligtvis stål- eller koppargravyr (line engraving). Det framgår dock inte vem som utfört bilderna eller om det funnits fotografiska förlagor till dessa. Några av bilderna från Kumbum-klostret visar en slående likhet med det klosterliv som fortfarande pågår där.
Munk i Kumbum-klostret (Ta Er si) Foto: Paul M. Grahn Januari 2005
Munk och s.k. bönehjul i Kumbum-klostret Foto: Paul M. Grahn Juni 2009
Det som mest fångade mitt intresse och ökade min nyfikenhet var när Kreitner börjar beskriva en stad han kallar Tung-Hoan-Shien och ett kloster i närheten som består av en mängd grottor vilka han kallar “klostret Tsien-fu-tung.”
Ilustration ur boken "I Fjerran Östern..." Är det möjligtvis Mogaogrottorna?
Mogaogrottorna, här "De östra Tusen Buddhornas Grottor" (东千佛洞, Dong Qianfodong), har nu ett skyddande yttre lager som också gör det möjligt att ta sig till och in i dem. Foto: Paul M. Grahn 2006
Vad han här beskriver är Dunhuang också benämnt Qianfodong, det vi idag kallar Mogaogrottorna! Dunhuang var en gång i tiden en viktig knutpunkt på Sidenvägen i den nordvästra delen av dagens Gansu. Staden låg vid korsningen mellan rutter som ledde mot Centralasien, Tibet och Kina, vilket gjorde den till en plats där varor, idéer, religioner och kulturer möttes. Redan före vår tideräkning grundades Dunhuang, omkring 111 f.Kr., under den kinesiska Handynastin. Då som en militär och administrativ utpost för att säkra handelsvägarna västerut. Oasen blev snabbt ett centrum för handel, jordbruk och kineser, sogdier, tibetaner, uigurer och andra grupper möttes här. Från ca 1:a århundradet e.Kr. blev Dunhuang en av de viktigaste ingångarna för buddhismen till Kina. Staden utvecklades till ett religiöst och konstnärligt centrum med kloster, bibliotek och pilgrimer som vandrade genom regionen.
Mogaogrottorna – ”De tusen buddhornas grottor”. Mogaogrottorna (莫高窟, Mogao-ku), cirka 25 km sydost om Dunhuang, är ett av världens mest betydelsefulla buddhistiska konstkomplex. Grottorna är dekorerade med väggmålningar, färgskulpturer och manuskript som sträcker sig över en tidsrymd på nästan 1 000 år.
Den stora skulpturen i grotta nr. 158 förställer Sakayamuni Buddha just innan han uppnår Nirvana. Foto: Paul M. Grahn September 2014
Enligt traditionen började grottornas historia när munken Le Zun fick en vision av ”tusen lysande buddhor” och lät hugga ut den första grottan ur klippväggen. Andra munkar följde hans exempel och man lät de handelsmän som var berorende av Sidenvägen för sin handel donera medel för skapandet av fler, större och rikare dekorerade grottor. Under Sui- och Tangdynastierna (500–900-talen) nådde Mogaogrottorna sin guldålder. Rika köpmän och adelsfamiljer finansierade skapandet av grottor med färgrika fresker och gigantiska buddhastatyer. Under 900–1100-tal e.Kr. kom nya stilar från Centralasien och Tibet in i grottorna. Det skapades nya grottor men i mindre skala och samtidigt minskade Dunhuangs betydelse. Det skedde en nedgång från 1200-talet efter Yuandynastin (1280 – 1368) men framför allt under Mingdynastin (1368 – 1644) förlorade Dunhuang sin centrala roll när handelslederna förändrades. Grottorna övergavs gradvis och sand från öknen täckte stora delar av området. Lokala munkar bodde kvar sporadiskt och försökte bevara vad de kunde.
Dunhuang är omgivet av stora ökenområden. Foto: Paul M. Grahn Juni 2006
Dunhuang har således haft stor betydelse som gränsstation och handelscentrum mellan Kina och världen längs den s.k. Sidenvägen. Det namn som lanserades av den tyske geografen Ferdinand von Richthofen år 1877. Här i Mogaogrottorna har viktiga arkeologiska fynd gjorts från dess storhetstid. Bland fynden finns de så kallade Dunhuangmanuskripten, en samling på omkring 50 000 texter, målningar, sidentryck och textdokument från 300-talet till 1000-talet. Många av dessa finns idag på bibliotek och i museér utanför Kina. Men större delen av manuskripten är kvar i Kina.
Det mest berömda dokumentet är den s.k. Diamantsutran som Aurel Stein 1907 köpte av den daoistiske munken Wang Yuanlu. Det var denne daoistiske munk som upptäckte det undangömda arkivet, med skrifter och bilder, förvarade i det som idag kallas grotta nummer 17. Diamantsutran finns idag på British Library i London. Kort efter Stein kom fransmannen Paul Pelliot och lyckades även han, av samma munk, köpa tusentals gamla dokument varav de flesta nu förvaras i Bibliothèque nationale de France (BnF) i Paris.
Mogaogrottorna i Dunhuang hade givetvis varit kända lokalt i århundraden, men de “upptäcktes” för omvärlden 1879 av just Bela Széchenyi´s expedition. Bl.a. genom denna bok vars svenska namn är ”I Fjerran Östern…”spreds så ryktet om grottorna. Men då visste man inget om ett undangömt arkiv och undangömda handskrifter och målningar från 300–1000-talet. Så här beskriver Gustav Kreitner i boken grottorna: (Sid.444)
”Klostret är vida omkring bekant på grund af de många grottor och hålor som blifvit uthuggna i sandstensbergets väggar. Kineserna påstå att der finnas 1,000 dylika tempelgrottor, men denna uppgift är alldeles säkert mycket öfverdrifven. Klostret uppfördes under Han-dynastin och är numera endast en skugga af hvad det fordom var.”
Han fortsätter vidare, på sidan 445, så här:
”Grottorna, som hafva olika storlek ligga i oregelbundna etager ända upp till den lodräta dalväggens krön. Deras grundplan är alltid fyrsidigt. Det hvälfda taket slutar vanligtvis i en fyrsidig stympad pyramid. På väggarna funnos gamla målningar som i brokiga färger föreställde än fantastiska gudaskepnader än processioner af andäktiga lamaprester och nunnor, än åter lifliga tempelscener.”
Vidare finns en beskrivning av de stora buddhafigurerna:
”Två stora buddhafigurer i sittande ställning, hvilkas hufvuden resa sig högt öfver klippans konturer, äro otvifelaktigt jättetemplets mest imponerande föremål. Bilderna äro formade av lösslera med tillhjälp af rishalm. De äro berömvärdt symmetriska i alla former och 50 meter höga. Fötterna ensamt äro 8 meter långa. Den ena af de två stora gudabilderna blef tyvärr illa misshandlad af ett dunganskt röfvarband år 1870.”
Här poserar jag (September 2014) framför bygganden som idag skyddar en av de stora sittande Buddhafigurerna
Den daoistiske munken Wang Yuanlu som upptäckte "Biblioteksgrottan" omkr. år 1900 och manuskript staplade utanför grottan när Aurel Stein köpte dokumenten av den självutnämnde väktaren av grottans hemlighet.
Paul Pelliot inne i "Biblioteksgrottan (Idag nr 17) när han väljer ut dokument vilka även han köpte av munken Wang Yuanlu
Dunhuang och Mogaogrottorna fortsatte sin existens från Mingdynastins nedgång i relativ stillhet fram till början av 1900-talet då någon gång runt år 1900 upptäcker munken Wang Yuanlu som då är självutnämnd väktare av grottkomplexet att det finns en dold grotta full av manuskript. När så den ungersk/brittiske geografen Aurel Stein kommer till grottorna 1907 är Wang i behov av pengar han har planer på att restaurera ett par av grottorna. Han avslöjar sin hemlighet för Stein och säljer för 130 pund tusentals manuskript till honom. Kort därefter kommer den franske forskaren Paul Pelliot. Till skillnad från Stein kunde Pelliot läsa såväl kinesiska som tibetanska och kunde därigenom göra ett mer noggrant urval bland dokumenten.
Även för oss i Norden finns det några välbekanta personer som kommer till grottorna.
Sven Hedin är den store “vägvisaren” med sina resor och upptäckter i det större område där Dunhuang utgör en mycket liten, men viktig, del. Han passerade genom Dunhuang under sin andra Centralasienexpedition (cirka 1900–1901) och återkom även till området under senare resor. Det sista besöket han gjorde där var i november 1934. Grottorna hade han hört talas om redan innan han kom dit, första gången, var det just i denna bok I Fjerran Östern…? den tyska upplagan utkom redan 1881. Hedin besökte alltså tidigt Mogaogrottorna men han genomförde inte några undersökningar där. De stora undersökningarna och fynden där gjordes istället några år efter Hedins första besök, som vi har sett, av hans rival Aurel Stein och Paul Pelliot efter att biblioteksgrottan upptäckts av Wang Yuanlu 1900.
Hedin beskriver Dunhuang och omgivningarna i sina reseberättelser, men han har ingen roll i Mogaogrottornas tidiga utforskning.
Men ännu en nordbo passerar här nämligen Gustaf Mannerheim, reste i den ryske tsarens tjänst i Kina 1906-08 som observatör eller kanske snarare spion. Ryssland var mycket intresserade av att ta de västra delarna av Kina. I början av juni 1907 anländer Mannerheim till Mogaogrottorna.
I “Baron Mannerheim's hunt for ancient Central Asian manuscripts” av Harry Halén (Writing in the Alnic World Studia Orientalia 87, Helsinki 1999, pp. 109-l16) kan man läsa följande: “During my visit to this place my attention was drawn to a unique collection of documents discovered a year before … I was not competent to express an opinion on the find, and could in any case not have done so, as I was informed that a French expedition was on its way to examine it.”
Den “franska expedition som var på väg” var den expedtion, ledd av Paul Pelliot, vilken Mannerheim till en början var en del av men som han valde att lämna för att resa på egen hand. Det ovanstående citatet visar att Mannerheim kände till fyndet i grottan (manuskripten), men valde att inte engagera sig i det närmare. Mannerheim var alltså högst medveten om vikten av fyndet — han kallar det en “unik dokumentsamling. Men han kände sig osäker i att kunna bedöma dem — vilket antyder att han inte ansåg sig ha rätt bakgrund för manuskriptvetenskaplig granskning. Han prioriterade annat istället för att utnyttja den möjlighet han hade att undersöka grottorna. Med eftervärldens ögon framstår det idag som en missad möjlighet. Men Mannerheim medförde tillbaka till Ryssland hundratals andra dokument, bl.a. buddhistiska texter och tryck men dessa från andra platser i Gansu och Xinjiang.
Efter Stein och Pelliots besök och inköp av dokument är cirkusen igång. Det kommer fler utlänningar till grottorna, ryssar, japaner och andra och även de lyckas kapa åt sig dokument. Nu börjar man även försöka ta med sig delar av de fresker som finns målade i många av grottorna.
Langdon Warner (1881 - 1955)
Amerikanen Langdon Warner, en amerikansk konsthistoriker och äventyrare som besökte Dunhuang två gånger på 1920-talet är bl.a. känd för sitt kontroversiella arbete i Mogaogrottorna. Han använde olika kemikalier, bl.a. ett gelatinbaserat lim, för att lösgöra målningar för ta dem till USA. Detta förstörde delar av väggmålningarna och är än idag mycket omstritt. Men han dokumenterade även flera av grottorna, fotograferade målningar och försökte kartlägga konst och kultur i området. Warner genomförde två expeditioenr till Dunhuang 1923-24 och återigen 1925 då han tog med sig fragment från grottornas väggmålningar.
Hans arbete bidrog till kunskap om grottorna och deras betydelse vilket ökade det västerländska intresset för Dunhuang och Sidenvägens konstskatter. Men Langdon Warner ses som en problematisk figur inte minst av kineserna som anser honom vara en av de värsta kulturarvsplundrarna.
Jag har tidigare skrivit om Langdon Warner här:
Under 1900-talet började kinesiska forskare systematiskt dokumentera och restaurera grottorna. 1987 upptogs Mogaogrottorna på UNESCO:s världsarvslista. Idag är grottorna ett av Kinas viktigaste kulturarv och ett globalt centrum för forskning om buddhism, Sidenvägen och antik muralteknik. För att skydda konsten begränsas numera antalet besökare, och avancerad digital dokumentation används för att bevara målningarna.
I Kina är Dunhuang och grottorna ett stort och viktigt besöksmål för den kinesiska turismen.
En fullstor kopia av den liggande Buddhan i grotta 158. Från utställningen i Beijing 2023. Foto: Paul M. Grahn
I maj 2023 visades i Peking på Beijing Minsheng Art museum en stor utställning om Mogaogrottorna. Jag har skrivit om den här: https://www.pgrahn.com/blogg/254-en-utstallning-om-mogaogrottorna-i-dunhuang.html?highlight=WyJtb2dhb2dyb3R0b3JuYSJd
Det finns mängder av litteratur som till viss, eller ibland till stor, del handlar om Dunhuang och Mogaogrottorna. Här ett urval av de jag har i min ägo:
I Fjerran Östern – reseskildringar från Indien, Kina, Japan, Tibet och Birma
Af Gustav Kreitner deltagare i grefve Bela Széchenyi´s expedition 1877 – 1880”
Svensk bearbetning av Anton Stuxberg, Albert Bonniers förlag utgiven år 1885.
Foreign devils on the Silk Road – The search for the Lost treasures of Central Asia 1984 Peter Hopkirk ISBN: 0-19-281487-7
The Silk Road – Trade, Travel, War and Faith. Susan Whitfield. Serindia. 2004. ISBN1-932476-13-X (Softcover)
The Silk Road - Xí an to Kashgar. Judy Bonnavia. Odessey Guides. ISBN 962-217-741-7. Med en bra beskrivning av Dunhuang och grottorna.
The Silk Road - Insight Guides (2008) En utomordentligt bra guidebok om vägarna från Dunhuang till Samarkand. ISBN 978-981-258-840-1
Sidenvägarana – En ny världshistoria. Peter Frankopan. Albert Bonniers Förlag. 2015. ISBN-978-91-0-017157-5.
Sidenvägen av Ingemar Ottosson. Historiska Media 2024 är en liten komprimerad bok som även beskriver Sidenvägarna det fanns ju även en marin Sidenväg. ISBN 978-91-8050-408-9
Orientations – The magazine for collectors and connoisseurs of Asian art. Volume 47 nr 4 Maj 2016
Footprints of Foreign Explorers on the Silk Road. China Intercontinental Press.ISBN 7-5085-0706-1/K. April 2005.
Story of the Silk Road. Zhang Yiping. China Intercontinental Press. Oktober 2005. ISBN 7-5085-0832-7
Traveling the Silk Road in China. Xinjiang People´s Publishing House. 2002. ISBN-7-228-07594-3.