Jokhangtemplet i Lhasa repareras. Foto: Paul M. Grahn September 1986
På taket till Jokhangtemplet i Lhasa tillsammans med munken Thupten. September 1986.
Mitt intresse för Himalaya, Nepal och Tibet går tillbaka till början av 1970-talet. Ett kort besök i Kathmandu under en Asienresa 1973 gav mersmak. Hos Kathmandus bokhandlare hittade jag böcker om Tibet som jag sökt efter. Med läsningen ökade intresset och en stark önskan att resa till Tibet, vilket vid den här tiden var omöjligt. Vintern 1975-76 gjorde jag tillsammans med tre vänner ett längre besök i Nepal då vi bl.a. gjorde en s.k. trekking upp i Helambuområdet. Under det Nepalbesöket köpte jag i Kathmandu ännu mer litteratur om Tibet och önskan om att resa till Tibet ökade.
Vid 1970-talets början var Tibet fortfarande var stängt för utlänningar. Det skulle snart ändras, sommaren 1977 besökte Christer Leopold, då ordförande i Svensk-kinesiska Vänskapsförbundet, Tibet och blev den förste svensken att sätta sin fot i Lhasa. Sven Hedin kom under sina Tibetresor aldrig till Lhasa. Med på den resan var också Nils Olof Ericsson, som då arbetade som översättare i Peking. “Noe” lärde jag känna tiotalet år senare då han fortfarande var verksam i Kina. Efter Leopolds besök i Tibet följde Tore Zetterholm och hans hustru Eva Seeberg vilka tillsammans gjorde två besök i Tibet 1979 och 1980. Både Christer Leopold och Tore Zetterholm skrev böcker om sina besök. 1978 utkom också den kinesisk-belgiska författarinnan Han Suyins bok “Lhasa the Open City. A journey to Tibet” (1977) i svensk översättning, “Lhasa – Den öppna staden – En resa i Tibet”. Böckerna bidrog till intresset att besöka Tibet ökade och nu fanns det också möjlighet då Svensk-kinesiskas resebyrå anordnade resor till Tibet. Man genomförde att antal resor till Tibet med bl.a. Christer Leopold som färdledare.
Mycket som händer är tillfälligheternas spel. I januari 1978 flyttade jag till Umeå och ett nytt lärarjobb. Efter några år där blev jag granne och lärarkollega med Stig-Valter Karlsson (1950 - 2019) som också satt i Svensk-kinesiska föreningens styrelse. Han hade besökt Tibet tillsammans med Christer Leopold. Under hösten 1986 arrangerade Svensk-kinesiska två resor till Tibet och Nepal. Jag deltog i båda. I den första som färdledare och ansvarig för programmet i Nepal och Indien och i den andra resan, landvägen från Kathmandu till Lhasa, som resans färdledare.
I år, den 14 september 2026, är det nu 40 år sedan jag kom till Tibet första gången.
Vi anlände med flyg till Gonggar flygplats utanför Lhasa och “vi” det var 14 resenärer och Stig-Valter Karlsson, han ledde resan i Kina/Tibet. Denna resa i september 1986 hade då fått ett nytt upplägg, resan avslutades i Nepal och vi färdades landvägen från Lhasa till Kathamndu. Min roll var att ta hand om guidningen i Nepal och Indien. Jag var då redan kontrakterad för ytterligare en Nepal-Tibetresa med avresa bara en vecka efter att den första var avslutad.
Under denna min andra resa till Tibet, oktober 1986, färdades vi landvägen från Kathmandu till Lhasa och tillbaka samma väg. Vid gränsen hade det gått ett stort ras varför vi fick gå bland stenbumlingar och grus för att korsa gränsen här vid Kodari - Zhangmu. Denna gränsövergång drabbades återigen svårt vid jordbävningen i Nepal 2015 och var stängd under flera år. Då öppnades gränsövergången vid Gyirong - Razuwa som nu i augusti drabbades av den stora glaciärflodvågen. Ovan bild från oktober 1986. Foto: Paul M. Grahn
Den kinesiska tull och gränsstationen i Gyirong - Rasuwa som spolades bort den 28 augusti 2026. Foto: Paul M. Grahn Oktober 2018
Lagens hjul flankerat av två rådjur på taket till Jokhangtemplet, Potalapalatset syns i bakgrunden. Foto: Paul M. Grahn 1986
Efter vårt besök i Lhasa fortsatte vi med buss söderut till Gyantse och Shigatse. Efter Shigatse fanns det inte några hotell enbart s.k. gästhus av mycket enkelt slag. Inom några år ökade intresset från internationella turister att resa in i Tibet även från den nepalesiska sidan. Hotell och restauranger byggdes, vägarna förbättrades och man kunde några år senare besöka Rongbukklostret och Everest Base camp på bergets nordsida.
I juni 2000 mottogs jag och min grupp med ståtlig banderoll på Hotel Mandala (Manzhai) då verksamt, beläget vid Barkhorgatans södra ände. Hotellet är idag stängt. Vi hade bra utsikt över Barkhorgatan som omger bl.a. Jokhangtemplet från hotellets takterass. Foto: Paul M. Grahn Juni 2000
Mount Everests nordsida, i förgrunden delar av Rongbukklostret. Foto: Paul M. Grahn Juni 2009.
Både vid min första och andra resa i Tibet var vägarna mycket dåliga och gästhusen mycket enkla. Man klagade inte utan accepterade förhållanden som ingen idag skulle gå med på. Vi var ju äntligen i Tibet! Allt eftersom åren gått har standaren för turister i Tibet höjts dramatiskt. På min första resa till Tibet flög vi till Peking och via Xian vidare till Chengdu i Sichuan. Med ett morgonflyg upp till Lhasa och sedan vidare landvägen till Nepal och Indien. Allt detta skedde på 21 dagar med program de flesta dagarna.
Vägen mellan Lhasa och Gyantse. Foto: Paul M. Grahn September 1986
Resorna i Kina och Tibet, på 1980-talets mitt, skulle man idag kalla “äventyrsresor”. Det var annorlunda jämfört med idag. Man visste sällan vilket hotell eller gästhus man blivit placerad på. Det hände oss ett par gånger under denna första resa. I Xian var vi bokade på ett av de nya hotellen där, Tang Cheng, men det var “överbokat” så vi hänvisades till det äldre hotellet Ren Min da sha – “Folkets hotell”, byggt i Sovjetisk stil, vilket inte var så dåligt även om en del lakan i rummen tydligen inte var bytta sedan föregående gäster. Överbokning på hotellen var en följd av att många utländska grupper besökte Kina samtidigt, september och oktober. Inte heller inrikesflygets kapacitet var dimensionerat för detta. Utbildade kinesiska och tibetanska guider saknades och väl att komma ihåg, det här vare före mobiltelefonens era! De som arbetade med turism i Kina var förstås nybörjare i branschen. Kunskaperna i engelska var begränsade och det var våra kunskaper i kinesiska likaså. De flesta gjorde så gott de kunde, tålamod var nyckelordet och jag måste understyka att våra resenärer, med vissa undantag, för det mesta hade mycket tålamod. I Chengdu blev vi återigen anvisade ett annat boende än det planerade. Vi fick bo på “Lärarhögskolans utländska experters bostäder”, även Chengdu hade få hotell med “internationell standard”. Vi hade nått ”porten till Tibet”, Chengdu, nu återstod det vi alla såg fram emot med stor spänning, flygresan upp till Lhasa.
Ett flygplan från Air China har landat på Gonggar flygplats utanför Lhasa. Foto: Paul M. Grahn Oktober 1987
Den 14 september 1986 med Air China 4401 flög vi 07.35 upp till Lhasa-Gonggar och landade där 09.20. Här möttes vi av ännu en en guide, en s.k. lokal guide. Vi hade då redan med oss en s k ”nationell guide” som för övrigt kom från Inre Mongoliet och aldrig varit i Tibet. Den “lokala guiden”, inte tibetan, en ung man, student från Beijing second language school. Vid denna tid fanns det mycket få tibetaner, av olika skäl, som arbetade som guider. Man skickade istället “guider”, oftast hankineser, studenter från “språkskolorna” i Beijing, eller Shanghai. Den tibetanska kulturen och historien var oftast helt obekant för dem. Men både Stig-Valter och jag var ju rejält pålästa om såväl Kina som Tibet och till resenärerna kunde vi förmedla en annan bild än den officiella propagandavarianten. I Lhasa bodde vi på Tibet hotel, granne med det nybyggda stora Lhasa hotel, invigt 1985. Detta Lhasa hotel kom sedermera att under flera år drivas av den amerikanska hotellkedjan Holiday Inn och jag bodde där senare många gånger.
En intressant bok av Alec Le Sueur som arbetade som Sales manegar på Holiday Inn Lhasa i fem år, utkom 1998
En bild ur boken ovan visar entrén och de rickshawförare som väntar på kunder utanför hotellet.
Det uppstod en del strul under resan, mycket kunde hänföras till de oerfarna guiderna vi skulle samarbeta med. Under de kommande åren och resorna jag gjorde förbättrades dessa samarbeten, då med andra guider, avsevärt. Inte minst sedan man också börjat rekrytera tibetaner som guider blev det lättare och mera intressant att arbeta som färdledare i Tibet. Vårt program var välfyllt och det blev långa dagar. I Lhasa såg vi givetvis Jokhang och Potalapalatset, Norbulingka och både Drepong- och Seraklostret. Fortfarande var tempel och kloster i dåligt skick, dels p.g.a. Kulturrevolutionens härjningar och dels för att byggnader fått förfalla ytterligare under 20 år sedan de vandaliserats. Nu 1986 renoverade och återuppbyggde man på många ställen. Under dessa fyrtio år har jag sett hur det ”gamla Tibet” har återuppbyggts bit för bit. De första tio- femton åren var vi utlänningar de som turistade i Tibet, de hankineser man mötte i Tibet vid denna tid var ofta någon som blivit värvad att arbeta uppe i Tibet, ditlockade med högre lön och andra förmåner.
Här står jag uppe i Potalapalatset med två guider jag samarbetat med flera gånger Zhang Zhiyuan ("Leo") från Peking och Yangzom från Lhasa. Båda mycket trevliga, kunniga och omtyckta av mina resenärer. Foto från 2005.
Shigatse dzong (borg) i ruiner, 1987. Från kinesiskt håll hävdades det ofta att borgen förstördes under den s.k. Kulturrevolutionen (1966-76). Men borgen förstördes redan 1961 efter det tibetanska upproret 1959 för att återuppbyggas 2007. Foto: Paul M. Grahn 1987
Shigatse Dzong: Byggdes mellan 1611 och 1621 av Karma Phuntsok Namgyal, då kung över regionen Tsang. Byggnationen av det nuvarande Potalapalatset påbörjades år 1645 på order av den femte Dalai Lama. Ovan den återuppggda Shigatse dzong 2007. Foto: Paul M. Grahn 2007
Det har blivit många spännande möten med tibetaner. Här människor i en by i södra Tibet. Foto: Paul M. Grahn Juni 2007.
Hösten 1986 gjorde jag två resor till Tibet, den jag berättat om ovan och den andra som startade bara en dryg vecka efter den första. Det var en kombinerad resa där vi började och avslutade i Nepal och Indien. Vi åkte landvägen från Kathmandu till Lhasa och tillbaka igen. Tredje resan till Tibet gick i juni 1987 och den fjärde resan gick i september-okotber samma år. Den femte resan ledde jag i september 1988. Det blev ännu ett par resor till Tibet även under 1989. Detta år var i övrigt ett nedgångsår i resandet till Kina. Genom åren har jag sedan varit färdledare för många resor med Tibet som huvudmål, nu är jag uppe i mer än 30 resor. Det har blivit västra Tibet med berget Kailas flera gånger och östra Tibet, det tidigare Kham eller Sichuan och Yunnan som det nu heter.
Det heliga berget Kailas i västra Tibet. (6.705 m ö h) Foto: Paul M. Grahn Augusti 2016
En pilgrim offrar en s k. Khata, vit ceremoniduk i Drolma-la passet 5650 m ö h. Foto: Paul M. Grahn. Augusti 2014
Förutom Tibet har det blivit uppemot hundratalet resor till andra delar av Kina. Åren har gått fort och det har utvecklingen i Kina och Tibet också gjort. En avgörande händelse i utvecklingen var öppnandet av järnvägen till Lhasa i juli 2006. Nu är Autonoma regionen Tibet sammanlänkad med det övriga Kina. För närvarande pågår också byggandet av en mer direkt järnvägsförbindelse mellan Chengdu och Lhasa. En sträcka på cirka 1.932 kilometer, via Ya'an, Chamdo och Nyingchi. Det kommer att korta restiden från nu 48 timmar till 13 timmar. Hela sträckan skall vara klar före 2030.
På de nybyggda vägarna i östra Tibet går det bra, och kanske lättare, att driva yakarna till nya beten. Foto: Paul M. Grahn. April 2016
Nyfikna men lite avvaktande tibetaner i staden Litang, östra Tibet/Västra Sichuan. Foto: Paul M. Grahn April 2016.
Från Lhasa är också järnvägen till Shigatse sedan flera år tilbaka i bruk. Huruvida det blir fortsatt byggande av en järnvägslinje ner till Kathmandu i Nepal återstår att se. Ett bakslag för de planerna är den stora katastrofen på gränsen mellan Tibet och Nepal den 26 augusti i år.
Jag hann knappt mer än hem, till Umeå där jag 1986 bodde, innan det var dags för min andra resa till Nepal och Tibet vilken anträddes den 4 oktober 1986. Vi flög via Frankfurt till Kathmandu, med Pan Am ett flygbolag som inte existerar längre. Vi gjorde en del besök i Kathmandu och påbörjade sedan vår färd upp mot den tibetansk/kinesiska gränsen vid Kodari/Zhangmu. Redan efter någon dag blev flera av resenärerna sjuka i magsjukdom kombinerat med att de reagerade på höjden. Det är flera pass över 5000 meter över havet som skall passeras på vägen mot Lhasa. Vi gjorde stopp i Shigatse och vad jag kan se nu så stannade vi inte i Gyantse varken på färden upp eller tillbaka till Kathmandu. 1986 var det ett ”äventyr” att resa i Tibet. Hotellen både i Shigatse och Lhasa var sådär och på övriga mindre orter där vi övernattade kan man knappast kalla anläggningarna för hotell. Mycket enkla faciliteter var det. Härvidlag är det numera mycket bättre. Ja Lhasa har ju t o m flera eleganta 5-stjärniga hotell. Priserna på de hotellen är mycket höga men hotell som karaktäriseras som 3-stjärniga idag har en tillräckligt god standard. Under 40 år har det hänt mycket inom turistnäringen i Tibet, ja givetvis i det övriga Kina också.
Lhasa är idag en storstad och hela området Lhasa har en befolkning på cirka 900 000 invånare. Själva stadskärnans invånarantal är kanske hälften av det. En stor del av invånarna, kanske större delen, kommer idag från andra delar av Kina.
En av de nya "förstäderna" till Lhasa. Foto: Paul M. Grahn Oktober 2025.
Många kloster och tempel har restaurerats eller kanske man skall säga att de har återuppbyggts helt. Efter 1960-talets kulturrevolution återstod nämligen bara ett fåtal av dessa. Den största förändringen är att vi utlänningar inte längre är den ”viktigaste” turistgruppen i Tibet. De flesta besökarna kommer från övriga delar av Kina. Många välbeställda och köphungriga kineser tar nu tåget, sedan juli 2006, från de stora städerna i Kina upp till Lhasa. Tågresan är för många av dem den stora upplevelsen. Kina satsar idag stort på turistnäringen, hundratals miljoner kineser har fått det mycket bättre, har pengar att spendera och är sugna på att se sig omkring i världen. För dem är Tibet lika exotiskt som det är för oss och dom behöver inte besväras av att skaffa de olika tillstånd som vi måste. De tar sitt lilla nationella ID-kort med sig, precis om vanligt i övriga Kina, och reser till Tibet.
Finns det då fortfarande något ”intressant att se och uppleva” i Lhasa och i Tibet i övrigt. Givetvis, det finns mängder av mindre kända besöksmål och spännande upplevelser som väntar, men man får ge sig ut på landsbygden och upp i bergen. Tibet har inte blivit mindre intressant bara för att vi inte längre är ”de enda besökarna”.
Jag hade förmånen att ta tåget upp till Lhasa från Beijing bara några dagar efter järnvägens färdigställande och öppnande i juli 2006. Jag bodde då i Beijing och kunde resa själv med tåget från Xining i Qinghai till Lhasa. Sedan dess har jag också tagit tåget, som färdledare för grupper, från flera andra städer i Kina. Som många inte känner till var järnvägen fram till Golmud färdigbyggd redan 1984. Den sista sträckan, 1142 km, genom Kunlunbergen och över permafrost byggdes på fyra år från juni 2002 till juli 2006. Sträckan Xining till Golmud, 860 km, tog 24 år att bygga!
Vi kan nog räkna med att Lhasa och andra städer i Autonoma regionen Tibet kommer att växa ytterligare. Det finns arbete i Tibet och då tänker jag inte på turistnäringen utan på den omfattande exploateringen av Tibets naturresurser vilket genererar många arbetstillfällen.
Under dessa 40 år har jag rest som färdledare för många grupper men också emellanåt kunnat genomföra egna resor med vandringar och besök på platser utanför de gängse reseuppläggen i Tibet. Jag har följt utvecklingen inom turistnäringen och samhället i övrigt och kommer förhoppningsvis att i någon mån också kunna göra det några år till.