Penthouse of the gods av Theos Bernhard 1937.
1937 blev Theos Bernard (1908–1947), som kallade sig ”Den Vita Laman” den tredje amerikanen i historien som nådde Lhasa, i Tibet. Två andra amerikaner hade tagit sig till Lhasa före honom, de var William Montgomery McGovern, 1923 och Charles Suydam Cutting, 1935. McGovern skrev en bok utgiven på svenska 1924, ”I förklädnad till Lhasa – redogörelse för en hemlig resa genom det mystiska Tibet”. Cutting som var storviltjägare och försåg amerikanska muséer med uppstoppade djur har också han skrivit en bok som dock berör mycket mer än Tibet, ”The Fire Ox and other Years” 1947.
Cutting återvände för ett andra besök i Tibet bara några dagar innan Theos Bernhard skulle lämna Lhasa vilket blev tillfälle till ett par mycket frostiga möten mellan de båda amerikanerna. Under sin vistelse i Tibet köpte Theos Bernhard en stor mängd tibetanska texter, konst och andra religiösa föremål. Han dokumenterade också sitt besök med uppemot tiotusen foton och med 16mm-färgfilm.
Den då ännu gamla tibetanska civilisationen i Tibet var ännu så gott som oförändrad sedan hundratals år tillbaka En civilisation som sedan kom att radikalt förändras efter de kinesiska kommunisternas intåg i Lhasa 1950 och i ännu högre grad under och efter kulturrevolutionen 1966-76.
Theos Bernard var en äventyrare även om detaljer i en del av äventyren senare har visat sig vara mycket överdrivna eller rent av påhittade. Theos Bernhard träffade, umgicks och korresponderade med samtida viktiga sociala, politiska och kulturella ledare. I Tibet hade han möten med regenten, Reting Rimpoche och några av de högsta politikerna i Tibet, men även med forskare och diplomater i brittiska Indien. Han träffade bl. a. Charles Lindbergh och president F D Roosevelt han mötte Gandhi och Nehru i Indien.
Han hyllades i amerikanska media som en pionjär inom yoga men främst för sin bedrift att ha tagit sig till Lhasa i ”Det förbjudna Tibet”. 1936 reste han runt i Indien med sin fru Viola och fadern Glen Bernhard. Efter några månader reste hustrun och Theos far hem till USA. Theos stannade kvar och fortsatte att resa runt i Indien, från Ceylon i söder till Kashmir i norr. Han träffade religiösa ledare och yogagurus. Theos blev under sin rundresa i Indien intresserad av den tibetanska buddhismen och bestämde sig för att ta sig till Tibet. I Calcutta hade han mött Lama Tharchin, en tibetan som var engelskspråkig och som bodde och arbetade för kristna missionärer i Kalimpong, med honom som lärare studerade han det tibetanska språket.
I Sikkim övertygade han Sir Basil Gould, Storbritanniens politiskt ansvarige för kontakterna med Tibet, att utfärda tillstånd och inbjudan att besöka Gyantse i södra Tibet. Under vistelsen där, vintern 1937, lyckades han dessutom, från Tibets högsta ledning utvidga denna inbjudan att även omfatta besök i Lhasa och Shigatse. Den ursprungliga inbjudan var att stanna i tre veckor, de veckorna blev istället till tre månader.
Gyantse, Pelkhor Chöde klostret fotfograferat från Kumbumstupan. Foto: Paul M. Grahn Okt. 2006
Kumbumstupan i Gyantse. Foto: Paul M. Grahn Okt. 2006
Theos Bernhard hade alltid storslagna planer. Han var en stilig man och de kvinnor han gifte sig med hade förmögenheter som kom väl till pass när han lanserade sin tolkning av visdom från Östern som passade hans mål. Sitt av honom själv väldokumenterade besök i Tibet marknadsfördes sedan genom tidnings- och tidskriftsartiklar, radiointervjuer och långa föredragsturnéer.
Tibets regent Reting Rinpoche och Theos Bernhard i Lhasa
Han var alltså ytterst medveten om betydelsen av dokumentation att ha något unikt att presentera vid hemkomsten från Tibet. Han kunde inte hävda att han var den första västerlänningen som kom till Lhasa. Istället hävdade han att han av tibetanerna ansågs vara en inkarnation av Padmasambhava, en tibetansk guru som levde på 700-talet. Nu hade denne återvänt i Theos Bernhards skepnad och han kunde på så sätt som låsa upp hemligheter som resenärer som föregått honom, som Sir Charles Bell och William Montgomery McGovern och andra inte fått se.
Sitt besök i Tibet orkestrerade han i alla de detaljer han kunde. Med frikostiga ”donationer” till munkarna i kloster och tempel fick han dem att genomföra olika religiösa ceremonier vilka han och medhjälparen Tharchin sedan fotograferade och filmade, gärna med Theos Bernhard framför kameran. I sin bok ”Penthouse of the gods” förekommer han själv på en dryg fjärdedel av de i boken ingående bilderna. Utstyrd i munkdräkt vilken han låtit sy upp i Lhasa och med den karaktäristiska gula hatten på huvudet framställer han sig själv som ”Den Vita laman”. ”den ende vite man som någonsin blivit initierad och upptagen bland de tibetanska munkarna som en av dem.” När han inte kom i munkdräkt uppträdde han i samma exklusiva sidenkläder som den tibetanska överklassen.
Theos Bernhard i tibetansk dräkt
Theos hävdade att han kunde avslöja ny information om Tibet, sådant ingen före honom sett eller platser ingen tidigare hade besökt. Han hade blivit insläppt i delar av tempel och kloster som inte ens tibetanerna, förutom möjligtvis några få munkar, fått beträda.
Vid besöket i Shigatse fick han närvara och fotografera vid en s k ”himmelsbegravning”, att se hur man styckar en död människas kropp för att låta gamarna äta allt utom skelettet som man krossar med stora stenar och sedan låter vinden föra bort benmjölet.
Shigatse dzong (fort)
Ett paradnummer i “Penthouse of the gods” är när han blir initierad av högsta Laman Ganden Tri Rinpoche ute i Gandenklostret en uppgift som senare visade sig vara påhittad. Denna initiationsrit skulle ha ägt rum alldeles i slutet av hans vistelse i Lhasa. Det är också nu han träffar den andre amerikanske besökaren Charles Saydam Cutting och dennes fru. De är på väg in till Lhasa och Bernhard bestämmer sig för att rida ut ur Lhasa för att möta dem. Ett tilltag som inte alls uppskattas av Saydam-Cutting och dennes hustru. Det är uppenbart att det mellan Bernhard och Cuttings är en tävling om vem som är den mest betydelsefulla besökaren i Tibet. Theos Bernhard beskriver även hur förbluffad och irriterad Cutting blir när han förstår att ”Theos kan kommunicera på tibetanska med sina medhjälpare.” Hur väl Theos behärskade tibetanskan råder det delade meningar om. Själv framställer han det som att han obehindrat t. ex. kunde diskutera religiösa frågor med tibetanerna på deras språk och att de var djupt imponerade över detta. I sin bok beskriver han i text och bild hur han ägnar sig åt att läsa gamla tibetanska texter vilket även illustreras i flera bilder. Han köper en upplaga av vardera Kangyur och Tengyur de tibetanska urkunderna om buddhismen ett mycket omfattande bokverk tryckt på det traditionella sättet från träblock. Enligt den hemliga rapport som avfattades av de brittiska representanterna, Hugh Richardsson, Reginald Fox m. fl. i Lhasa efter Theos besök där var hans kunskaper i tibetanska mycket bristfällig och i princip fick han lita till medhjälparen Tharchins tolkning hela tiden.
Potalapalatset fotograferat från Jokhangtemplet. Foto: Paul M. Grahn september 1986
Det var en hel rad västerlänningar som under de här åren 1930-talets slut försökte ta sig till Lhasa. De flesta misslyckades. Theos Bernhards främste utmanare när det gällde att ”vara expert på Tibet”, vid sidan av den Brittiska ambassadens personal i Lhasa var den italienske tibetologen Giuseppe Tucci som befann sig i Gyantse när Theos Bernhard var i Lhasa. Tucci hade även han ansökt om att få färdas vidare till Lhasa men nekades av såväl britterna som regenten Reting Rinpoche i Lhasa. Av misstag råkade Tucci dessutom få ett av de telegram som Theos sänt till Kapten Cable vid Brittiska handelskontoret i Gyantse. I telegrammet skröt Theos över vilka fantastiska bilder han lyckats ta i Lhasa och om alla viktiga högt uppsatta tibetaner han umgicks med. Giuseppe Tucci ansåg Theos Bernhard vara en ”nobody” och var mycket upprörd över att britterna släppte fram en sådan dilettant och inte stödde hans försök att komma vidare till Lhasa. Något han så småningom också gjorde, men först 1948.
1937 stannade Tuccis expedition i Gyantse och dokumenterade Kumbumstupan och Pelkhor Chöde´s klosteranläggning som då bestod av 11 olika kloster tillhörande olika sekter av den tibetanska buddhismen inom området. Tuccis studier i Gyantse resulterade så småningom i ett klassiskt bokverk, Gyantse and its Monasteries (Del 1 - 3) och om man idag jämför Tuccis vetenskapliga gärning med Theos Bernhards så står sig Bernhard slätt. Men han dog ju redan 1947 d v s året innan Tucci gjorde sin åttonde och sista expedition till Tibet. Theos Bernhard var nog inte heller riktigt klar över vem Tucci var vilket han inte var ensam om vid denna tid.
Giuseppe Tucci gjorde sitt första besök i Tibet redan 1928, det blev sammanlagt åtta fram till 1949. Han besökte också Ladakh, Nepal och Sikkim. Han talade och skrev tibetanska mycket bättre än Theos Bernhard och behärskade dessutom såväl sanskrit som flera andra indiska språk. Men vid denna tid 1930-talets slut var Italien fascistiskt styrt under Mussolini och britterna var avogt inställda till italienaren Tucci oavsett om han nu var ute i vetenskapliga ärenden eller ej.
När Theos Bernhard efter besöket i Tibet återvände till USA, 1937, och påstod att han var en ”lama” – en titel munkar kan uppnå efter många års studier i ett tibetanskt kloster, publicerades hans tibetanska erfarenheter över hela landet under flera veckor av den amerikanska pressen. Däremot tog äktenskapet med hans främsta finansiär Viola slut och de skildes kort efter Theos hemkomst. Han gav sig då ut på en lång föreläsningsturné i USA framträdde i radio och lät i USA publicera en bok om Tibetvistelsen, ”Penthouse of the gods” 1939. ISBN 978-0-9552412-5-3 Samma bok publicerades i Storbritannien under titeln ”Land of a Thousand Buddhas” .
Kort därefter publicerade han ”Heaven Lies Within Us” som utforskade Hatha Yoga som en slags självbiografi. 1939 öppnade Theos Bernard tillsammans med fadern, Glen Bernhard, American Institute of Yoga och Pierre Health Studios i New York. Här kunde han mot dyra avgifter undervisa i yogatekniker. Han tog efter mycket besvär också en doktorsexamen på Columbia Universitetet. Hans avhandling gavs ut 1943 som boken ”Hatha Yoga: The Report of A Personal Experience.”
1942 hade han träffat den polska ”wanna be”-operasångeskan” Ganna Walska, och blev hennes sjätte och sista make. Walska var många år äldre än Theos och rik vilket passade bra, Theos hade alltid behov av pengar. De köpte en större gård i Kalifornien som döptes till ”Tibetland”. Hit tänkte de bjuda in tibetanska munkar som skulle sprida den tibetanska formen av buddhism i USA. Nu visade sig detta omöjligt i och med pågående världskrig och när paret sedan skildes 1946 döpte Ganna Walska om egendomen till ”Lotusland”. Hela historien runt deras skilsmässa var en otrevlig historia där Theos Bernhard kapade åt sig allt han kunde på ett "sniket sätt", inhyrda advokater av båda parterna slogs om tillgångarna. Bataljen återgavs i tablioidpressen under månader innan allt var klart.
Theos Bernhard var nu "på grön kvist" igen och gifte om sig med Helen Park, som inte heller hon var barskrapad. Allt såg ljust ut när han, sommaren 1947, begav sig ut på det som skulle komma att bli hans sista expedition. Från Amritsar i Punjab, Indien, färdades han och dåvarande hustrun Helen Park upp till Kulludalen och Naggar där de träffade Nicholas Roerich och hans familj, som då varit bosatta där i arton år. Nu var det den 14 augusti och Indiens självständighet stod för dörren nästa dag. Någon vecka senare begav sig Theos och Helen vidare upp till byn Katrain där Helen stannade hos en brittisk familj,Tysons, vilka drev ett hotell, Riverwiew Inn, medan Theos och hans tibetanske medhjälpare Senge den 20 augusti fortsatte upp mot Spiti.
I mitten av september när Theos fortfarande inte hade hörts av gav sig Helen iväg från det oroliga och farliga trakterna där nu blodiga upplopp och massakrer ägde rum. Hon tog sig tillsammans med en grupp britter till Simla. Så småningom lyckades hon ta sig ut ur Indien och via Hongkong tillbaka till Kalifornien. Här väntade hon förgäves på ett livstecken från Theos som sist hade varit synlig uppe i Spiti och Lahoul.
Någonstans i närheten av Rohtangpasset mötte Theos, Senge och deras muslimska följeslagare en mobb bestående av hundratalet hindufanatiker som mördade dem alla och kastade kropparna i Chandrafloden. Man har aldrig funnit några spår efter Theos eller hans följeslagare.
I Rohtangpasset i Lahoul, vägen mellan Manali och Leh i Ladakh, Norra indien. Foto: Paul M. Grahn juni 2018
Helen som stannade i Hongkong i flera månader. Hon försökte få amerikanska myndigheter att agera och kontaktade många som hon trodde kunde ha någon som helst kunskap om var Theos befann sig eller om vad som hänt. Hon läste bl. a. ett reportage i tidskriften LIFE om en amerikan som dödats av tibetanska gränsvakter. I ett ögonblick trodde hon att det handlade om Theos men det gällde den amerikanske CIA-officeren Douglas McKiernan. Jag har skrivit om den historien; https://www.pgrahn.com/blogg/157-tibet-och-kazak-exodus.html
Historien om Theos Bernhard ”Den Vita laman” blev bekant för mig först genom två böcker som publicerades 2011 och 2012, innan dess kan jag inte påminna mig om att jag ens hört namnet Theos Bernhard. Vilket kan tyckas märkligt med tanke på all den publicitet han fick i slutet av 1930- och under 1940-talen. Under dessa år kom en hel rad böcker med Tibet som motiv eller bakgrund i den ena mer fantastiska skildringen efter den andra. Storsäljaren är ”Lost Horizon”,av James Hilton 1933 och sedan följer flera andra och så 1956 ”Tredje ögat” och vidare ytterligare sju böcker om och av Lobsang Rampa eller Cyril Hoskins som var hans riktiga namn.
Men Theos Bernhard lyckades länge gå ”under min radar” inte ens Martin Brauen nämner honom i sin eminenta ”Dreamworld Tibet – Western Illusions” 2004. Han skriver om ”The White Lama” men då avser han en tecknad serie med detta namn.
Clare Harris berättar i ett kapitel, ”picturing Shangri-La” i sin ”Photography and Tibet” 2016 ISBN 978-1-78023-652-0 om Theos Bernhard och har också en del bilder av och med honom.
De två utmärkta böcker som tätt inpå varann publicerades om Theos Bernhard och hans liv är Douglas Veenhof, “White Lama: The Life of Tantric Yogi Theos Bernard, Tibet’s Lost Emissary to the New World.”2011. ISBN 978-0-385-51432-3 samt
Paul Hackett, “Theos Bernard, the White Lama: Tibet, Yoga, and American Religious Life.” 2012. ISBN 978-0-231-15886-2.