shapeimage_1_29.png

Om man ville läsa en så kallat god bok 1935 fick man ge sig iväg till ett bibliotek eller vara utrustad med tjock plånbok och gå till bokhandeln. Billiga böcker i litet format fanns tillgägliga, men böckernas dåliga kvalitet speglade även det litterära innehållet. Förläggaren Allen Lane besökte Agatha Christie i Devon och på Exeter station sökte han efter någonting att läsa under resan tillbaka till London men upptäckte bara tidskrifter och särtryck av viktorianska romaner. Lane fick då en idé, god samtida skönlitteratur borde göras tillgänglig till ett lågt pris och säljas inte bara i bokhandeln utan också på järnvägsstationer i tobaksaffärer och butikskedjor.

Han ville ha en "värdig men nonchalant" symbol för sin nya förläggarverksamhet. Hans sekreterare föreslog en pingvin och en anställd på förlaget sändes till London Zoo för att skissa. Sjuttio år senare är Penguin books fortfarande en av de mest kända varumärkena i världen. De första Penguinböckerna dök upp sommaren 1935 och inkluderade verk av Ernest Hemingway, André Maurois och Agatha Christie. Böckerna var färgkodade, orange för skönlitteratur, blå för biografi, grönt för kriminalromaner. Priset var lågt, lika mycket som för ett paket cigaretter. Pocketbokrevolutionen hade börjat. 
Det stora genombrottet kom med andra världskriget. Behovet av läsning, både som ett sätt att förstå kriget och att fly undan det, var stort. Penguinböckernas format och innehåll gjorde dem lätta för soldater att bära med sig, och dessutom kunde man skicka dem med post mot en låg avgift. 
Krigets pappersransoneringar gjorde det svårt för de traditionella förlagen men för Penguin var det inget stort problem i och med den mindre pappersförbrukningen. Dessutom publicerade Penguin titlar som enligt regeringens direktiv skulle höja krigsmoralen i landet. Man startade också den patriotiska bokklubben ”Armed Forces Book Club” och här gjorde Penguin stora vinster. Denna krigsinsats fick också en särskild ställning i det allmänna medvetandet. Detta är en av bokhistoriens största public relation triumfer och bidrog starkt till Penguins status som en brittisk nationell institution. http://www.penguin.co.uk

P1100918.jpg

Här en klassisk pingvin på E. M. Forsters klassiker ”A passage to India” nyligen inköpt av mig i Foyles bokhandel på Charing Cross road i London. I detta böckernas tempel kan man lätt förlora sig till andra världar under flera timmar. Mycket lägligt har man därför även ett café på andra våningen där man kan vederkvicka sig med gott kaffe, te, smörgåsar, sallader och pajer, kakor och annat. Rekommenderas!

P1100464.jpg

Pocketböckerna på bilden högst upp är ett urval som jag inköpt huvudsakligen under 1960-talets mitt och slut. Inser att det idag att urvalet ser något snobbigt intellektuellt ut och jag ställer mig också frågan om jag verkligen begrep vad som stod i dessa verk då. Jag var ju bara 18 - 19 år. Ja Hemingway var inget problem faktiskt inte heller Kafka men Sartres existensiella filosofiska verk är ju faktiskt inte lättillgängliga. Men läsandet var berusande och vanebildande en vana, en drog, jag aldrig vant mig av med. Så här i e-böckernas och det minskande läsandets tidevarv känner jag mig som en nostalgiker som blickar bakåt mot flydda tider. Bokbranschen är i kris fast jag vet inte om jag verkligen bidragit till detta. Jo delvis förstås , jag måste bekänna att jag numera också köper böcker via nätets  s k internetbokhandlare vilket enligt någras förmenande tar död på de ”riktiga bokhandlarna”. Ja dom har ju ofta kunskap som kan vara viktig vid ett bokinköp men lika ofta så ser ju bokhandlen ut som en ”prylbutik” med allt möjligt ditt och datt. Ofta måste man dessutom beställa boken så att själv göra det via nätet är faktiskt betydligt enklare och mycket billigare. Men då får vi alltså inte ha kvar de där trevliga bokhandlarna och antikvariaten som det är så himla trevligt att gå och botansiera i. Finns det möjligtvis något slags kompromiss? Café och bokhandel är väl inte så dumt? Eller?