Av Ralf Gordon i översättning av Stig Örnfjell. 1944
”En bok i serien Nyckel-Böckerna, Romanförlagets populära, goda och billiga detektivserie innehåller det bästa av vad som skrivits i denna genre, och alla älskare av kriminallitteratur ha blivit förtjusta i dessa böcker!”
”Om ni ej läst alla utkomna nummer i serien och de äro slutsålda hos Eder handlande, erhållas de direkt från förlaget mot insändande av 50 öre i frimärken plus 3 öre i skatt för varje nummer.”
Vad det nu var som var så ”gott och billigt” i denna detektivserie kan man fråga sig. Boken innehåller det man kanske kan förvänta sig av en ”billig bok” vid denna tid, 1944, ohöljd rasism och en grundmurad tro på ”den vite mannens överhöghet”. Många nedsättande rasistiska omdömen om tibetaner och asiater. De karaktäriseras som ”ursinnigt hämndlystna”, fulla av ”religiöst raseri”, ”hänsynslösa och grymma”, ”barbariska lamapräster”, ”tosiga tibetaner” och ”primitivare folkraser.”
Potalapalatset i Lhasa. En av världens vackraste byggnader! Foto: Paul M. Grahn 2007
Samtidigt är denne vite man en som lever efter principen att ”ett människoliv betydde ingenting för honom när han vädrade guld eller annat rov. Då blir följden också att ”Han hade många gula mäns liv på sitt samvete.”
”Efter honom kom en rad tungt lastade djur, ledda av infödda kameldrivare, och i kön red två vita män, James Burke och John White.”
”Båda hade kulsprutegevär monterade framför sig på kamelsadlarna, instrument som de ofta haft stor nytta av. Under den sista månaden hade de åtskilliga gånger fått svänga kamelerna runt för att skydda karavanen med eldskurar från vapnen. De hade angripits både av kringströvande rövarband och av förföljare, som drivna av ursinnig hämndlystnad och religiöst raseri jagat karavanen ända sedan Burke och White gjorde sin kupp i Lhasa, det förbjudna landets välbevakade huvudstad.”
Ett par tibetanska buddhistiska munkar i Tashilunpoklostret i Shigatse. Det är dessa som i boken "Främlingen från Tibet" utmålas som mycket primitiva, hämndlystna och "tosiga". Foto: Paul M. Grahn 2018
Nu blir det en aning förvirrande därför att de närmar sig indiska gränsen jagade av ”lamapräster” vars ”överstepräst” heter Shin-Fu-Yen! Han vill gärna fånga dessa ”vita män” och ”dekorera stadens murar med dem.” De är också bekymrade över ”gränskontrollen”.
”- Pappren är i ordning, så du kan vara alldeles lugn, försäkrade Burke. Professor James Burkes vetenskapliga expedition till Centralasien kommer att välkomnas på det solennaste. Kanske middag hos guvernören och strumpebandsorden, ha ha ha skrattade han."
Och det kommer väl att tillfalla oss en del av Mammons goda så småningom. De där skämtsamma lamaprästerna har blivit lättade på en del av det rövargods som de skrapat ihop under århundradens lopp. Vi har fått med oss tillräckligt för att vi två skall kunna leva i överflöd så länge vi hänger med. Och det kommer ändå att bli över en hel del vackra föremål, som vi kan skänka till British Museum, och det är nyttigt i flera avseenden.”
Här är författaren ute och svajar, kameler som lastdjur på den korta vägen mellan Lhasa och Indien, till Sikkim, förekommer inte, varken nu eller då detta utspelade sig. Här använder man mulor eller hästar, möjligen yakar. som lastdjur. Längre västerut mellan Xinjiang och ner till Ladakh i Indien använde man på sin tid kameler. Några finns faktiskt fortfarande kvar i Nubradalen i Ladakh där de idag används för att roa indiska turister som kan ta en kort liten rundtur.
Indiska turister rider på kameler i Nubradalen i Ladakh, Indiska Himalaya. Här finns en grupp kameler som blivit kvar här sedan karavanhandeln med västra delarna av Kina upphörde under 1950-talets början. Foto: Paul M. Grahn 2014
Burke bekymrar sig inte särskilt mycket över sitt ”rövargods”. ”England var femtusen kilometer avlägset och lika långt avlägsna var enligt Burkes uppfattning engelska rättsprinciper och engelsk lag. Dessutom – det han tillägnat sig var rövargods, hopstulet av de barbariska lamaprästerna som hade makten i Tibet och använde den hänsynslöst och grymt mot alla, landsmän såväl som grannfolk. Burke och White satt försjunkna i tankar och drömmar om det rikemansliv de skulle föra då de återvänt till Europa.”
Sedan funderar de vidare om det är så smart att slå sig ner i England där alla är så nyfikna. De tänker sig att slå sig ner i Kina kanske vore bättre. ”Kina är nog rätta landet för den som har pengar” ”Här i Östern är det ingen som frågar var man har fått sina rikedomar ifrån så det vore kanske klokast att slå sig ner här. De där lamaprästerna har ju långa armar med all sin förbaskade trolldom.”
"Översteprästen Shin-Fu-Yen"
”Och samtidigt avslöjade vi Shin-Fu-Yens svindel med den döde Dalai Lama – det är verkligen en världssensation, vilken är bra att ha som trumfkort i beredskap. – Ja det är möjligt, inte sant? Inföll Burke. Där springer tosiga tibetaner omkring och tror på sin odödliga gudom Dalai Lama, som tar sin boning i en levande människa.” ”då visade John White vad han gick för . Ett människoliv betydde ingenting för honom när han vädrade guld eller annat rov. Han hade många gula mäns liv på sitt samvete, om han nu ägt något sådant.”
De båda högst tvivelaktiga karaktärerna har inte bara stulit guld och juveler ur Dalai Lamas skattkammare. I en kista har de dessutom ” - Dalai Lama i egen hög person!”
Nu börjar man förstå varför ”lamapräster” och ”tosiga Tibetaner” är mer än upprörda. De öppnar kistan och sedan beskrivs hur den döde Dalai Lama ser ut där i sin kista av guld.
”Diamantspännen på de högröda skorna” ett bälte besatt av ädelstenar och ”på huvudet ett diamantbesatt diadem.”
Här fantiserar författaren återigen helt fritt. Sedan resonerar de om vad de skall göra med den döde. Klä av honom ”hela stassen och alla smyckena”. Nej British Museum skall ha den döde Dalai Lama ”som vi funnit vid vetenskapliga utgrävningar i Tibets öde bergstrakter.”
Mount Everest-massivet från norr. Foto: Paul M. Grahn 2009
I nattens mörker tar Burke sedan livet av White och gräver ner honom. Dagen efter fortsätter karavanen utan att ”de infödda” bekymrar sig om att nu är det bara en ”vit man” kvar.
En tid senare i England undersöker ”den världsberömde arkeologen Lord Carnavaron guldkistan” med den mystiske döde ”funnen i en berggrav i det inre av Asien.” ”Kistan representerar ju en miljonförmögenhet.” Sedan resonerar de ”sakkunniga” om varifrån detta märkliga fynd kommer och slår fast att det är från Tibet eller ”någon grannfurste som företagit gravsättningen, kanske det mest sannolika. Man vet ju egentligen ingenting om Dalai Lamas begravningsskick.”
Lord Carnavaron
Fast detta sista är inte riktigt sant, redan när denna bok skrevs var det känt, åtminstone bland de mer initierade om Tibet, att avlidna Dalai Lamas balsameras och sätts i meditationsställning inne i en förgylld stupa. Samtliga Dalai Lamas från och med den femte till den trettonde, förutom den sjätte Dalai Lama, finns begravda på detta sätt inne i Potalapalatset i Lhasa. Även uppgiften att Lord Carnavaron är en ”världsberömd arkeolog” är tveksamt, han finansierade utgrävningen av Tutankhamons grav i Egypten, men den berömde arkeologen i det sammanhanget var Howard Carter.
Så hittar man en inskription inne i kistan där ”Dalai Lama” ligger. Det är ännu inte uttalat vilken Dalai Lama i ordningen det rör sig om. Men det märkliga är att inskriptionen inte fanns där när man först undersökte kistan! Senare frampå natten när Lord Carnavaron sitter vid sitt skrivbord blir han mördad, mordvapnet är en lång kniv. Lord Carnavaron, den riktige alltså, dog i Kairo 1923, av blodförgiftning efter ett myggbett som infekterades. När hustrun Lady Carnavaron upptäcker sin döde mördas hon också. Dagen efter lyckas man tyda texten i kistan. ”Inskriften tillhör de forntibetanska dialekten av det kinesiska språket. Texten lyder: Dalai Lama kräver hämnd!”
Nu rycker Scotland Yard ut med detektivinspektör Stuart Fletcher i spetsen och från den ledande Londontidningen Star rycker stjärnreportern Tom Harder ut.
Han för långa resonemang med detektiv Fletcher och man talar om fotspår.
”- Ja, fortsatte Tom Harder, kanske kan man konstatera om fotspåren härrör från en individ av en primitivare folkras. Antag till exempel att det kunde vara fråga om en asiats fotspår – skulle man då kunna konstatera det?”
Nu visar det sig också att inskriften är borta från kistan! Nu mördas ytterligare en vetenskapsman som befinner sig i rummet med kistan. Tidningen Star trycker extranummer där rubriken lyder ”Dalai Lamas hämnd har krävt sitt tredje offer!”
Men reportern Tom Harder jobbar vidare. Han följer efter en mystisk man som visar sig vara ”tydligen en mongol.” Samma morgon hittar man den andre vetenskapsmannen Mitchell illa tilltygad och död i Themsen. ”Få timmar efter det man gjort fyndet kunde tidningarna meddela, att Dalai Lamas hämnd likväl nått professorn, trots att första stöten misslyckades.”
Nu skall det bli spännande för inspektör Fletcher bestämmer sig för att tillbringa en natt intill liket av ”Dalai Lama.” Han sätter sig nära kistan och ….
Lite senare i boken dyker det upp ett namn känt i tibetanska sammanhang, ”General Gould” och historien tar ytterligare en märklig sväng. Denne Gould, som sägs i boken en gång ”ha trängt in i Tibet för att befria engelsmän från ett rövarband” har lånat i alla fall namnet från Sir Basil John Gould, CMG, CIE (CMG: Companion (of the Order Of) St Michael and St George CIE: Cambridge International Examinations) (1883 – 1956) som var ”British Political Officer” i Sikkim, Bhutan och Tibet från 1935 till 1945. 1936 ledde Basil Gould en brittisk delegation till Lhasaför att förhandla med den tibetanska regeringen om den 9:e Panchen Lamas återvändande till Tibet. Denne hade då varit i landsflykt till Kina sedan 1923. Det främsta skälet till besöket 1936 var dock att man ville upprätta en brittisk representation i Lhasa utöver de handelskontor man redan hade i Gyantse och Gartok. När Gould lämnade Lhasa stannade Hugh Richardsson därför kvar och öppnade en representation. Han höll därifrån kontakt med brittiska Indien med hjälp av radiosändare. 1940 närvarade Basil Gould vid installationen av den 14:e Dalai Lama i Lhasa
Sir Basil Gould (femte från vänster) här med med deltagarna i den tyska expeditionen till Tibet 1938-39. Gould som då var "Political officer" i Indien med ansvar för Tibet, Bhutan och Sikkim, var den som beviljat Ernst Schäfer´s expedition tillstånd att färdas från Calcutta upp genom Sikkim till Lhasa. Bilden tagen i Sikkim 1938. Foto: Bundesarchiv_Bild_135-KA-11-008,_Tibetexpedition.
Här har jag tidigare skrivit en del om Ernst Schäfer och expeditionen till Tibet 1938-39: https://www.pgrahn.com/blogg/165-ernst-schafer-och-sven-hedin-institutet.html
I ”Främlingen från Tibet” har han fått en annan roll och betitlas också ”General”. Här följer en lång historia om hur Goulds unge son som varit med till Tibet vid denna ”straffexpedition”. Sonen försvinner på tillbakavägen till Indien från Lhasa.
Kistan med ”Dalai Lama” är nu försvunnen ur Lord Carnavarons arbetsrum och med hjälp av Gould har man förstått att ”Dalai Lama” i kistan är ingen mindre än Goulds son som dog och försvann i Tibet! Varför det är så blir för långrandigt att förklara. Man jagar nu en japansk ångare som gett sig iväg under natten från Londons hamn. Man hinner ifatt båten och går ombord ”- Varför stannade ni inte frågade Fletcher den lille gule kaptenen.”
Mycket riktigt så fanns det förstås ”hemlig last” ombord. Gömt långt inne i en grotta i lasten av kol. Kistan och skurkarna ”en storväxt mongol”, ”översteprästen Shin-Fu-Yen” och professor Mitchell. Denne Mitchell är ännu en skurkaktig professor som övertalats av "översteprästen" att ta tillbaka kistan. Till slut får också den skurkaktige professor James Burke, han som sköt skurkkompisen White ute i öknen, sitt straff. Han infångas av lagens långa arm i Argentina dit han flytt med sin förmögenhet.