David Macdonald sittande framför den 13:e Dalai Lama (1876-1933) och några av hans följeslagare under landsflykten till Indien 1909 - 12
Jag har under flera år skrivit här på min hemsida om kända, och mindre kända, människor som på ett eller annat sätt blivit en del av historien om Himalayaländerna och Tibet i synnerhet. En av de som under många år hade en viktig roll både innanför och utanför Tibets gränser är David Macdonald. (1873-1962)
Ett av det brittiska imperiet kännetecken var obestridligen den rasism som många av undersåtarna utsattes för. Men det fanns brittiska män som gifte sig och bildade familj med indiska kvinnor. Några stannade även kvar efter Indiens självständighet 1947. En av de som kom till Indien som kristen missionär var pastorn John Macdonald från Skottland. Han slog sig ner i Kalimpong, som ligger mycket nära gränsen till det lilla kungadömet Sikkim som inkorporerats i det brittiska imperiet och nu är en del av Indien. John Macdonald gifte sig med en kvinna från Sikkim de fick en son David (1873) som gick i skola i Darjeeling och blev välutbildad.
Under många år hade Storbritannien försökt hitta en väg in i Kina via Tibet från brittiska Indien. Exempelvis sände man redan 1774 George Bogle till Shigatse i Tibet där han mottogs av Panchen Lama, den då efter Dalai Lama i Lhasa högste religiöse ledaren i Tibet. Jag har tidigare skrivit om detta här:
https://www.pgrahn.com/litteratur/230-den-forsta-brittiska-expeditionen-till-tibet-george-bogle-och-panchen-lama.html
Under 1800-talet hade britterna erövrat Burma och Sikkim, men Tibet hamnade aldrig under brittisk kontroll och var under stort inflytande från Kina. Nere i Calcutta satt den brittiske vicekungen Lord Curzon och fick information om att det ryska inflytandet i Tibet växte.
Det var ett mardrömsscenario för britterna. Britternas misstänksamhet mot Rysslands avsikter i länderna som gränsade till Indien, i synnerhet Tibet, ledde till beslutet att skicka en diplomatisk handelsbeskickning till Tibet under överste Francis Younghusband. Avsikten var från början fredlig men tog snart formen av en invasion då tibetanerna vägrade att möta britternas sändebud. I oktober 1903 utökade man den militära eskorten till en brigad med 2 500 indiska soldater och brittiska officerare under befäl av brigadgeneral James Macdonald. De båda Macdonalds var inte släkt.Britterna ockuperade först Chumbidalen, där Yadong är beläget, och marscherade sedan mot Gyantse. Expeditionens mat och utrustning skulle forslas upp genom passen i Himalaya, det gjordes av 10 000 indiska bärare, tusentals hästar, mulor och yakar. Flera böcker har skrivits om Younghusbandexpeditionen. Två böcker jag kan rekommendera är: Duel in the snows – The true story of the Younghusband mission to Lhasa av Charles Allen (ISBN0-7195-5427-6) och Younghusband - The last great imperial adventurer av Patrick French (ISBN 0-00-637601-0)
Detta förklädda diplomatiska uppdrag blev en militär invasion där en armé utrustad med världens modernaste vapen ställdes mot en av tibetanerna hastigt ihopsamlad styrka utrustad med gamla gevär, svärd och stenar som enda vapen. Britterna tog sig utan större motstånd, men med många dödade tibetaner i deras väg, ända fram till Lhasa.
Den 13.e Dalai Lama hade då flytt till Mongoliet. I Lhasa upprättade britterna det s.k. Lhasafördraget 1904 som tibetanerna tvingades att underteckna och sedan drog man sig tillbaka till Chumbidalen, i de södra delarna av Tibet Chumbidalen ”leasades” sedan av britterna på 75 år. Lhasafördraget innebar dessutom att Tibet skulle betala en ”ersättning” till britterna, hela 7 500 000 rupier, en kolossal summa vid denna tid. Tibet fick inte heller ha diplomatiska förbindelser med någon annan främmande makt. Man lät även inrätta flera handelsstationer i Gyantse och Yadong men även en långt borta i Gartok i västra Tibet. Dessa handelsstationer hyste även en mindre styrka brittisk-indiska soldater.
Det var vid denna Younghusbandexpedition (1903-04) som den unge David Macdonald blev en viktig resurs för britterna. David var kunnig i allt som rörde tibetansk kultur och religion, han talade dessutom flera av de tibetanska dialekterna, dzongka-bhutanesiska, lepcha, bengali, hindustani och nepalesiska. Han var därmed idealisk för bl.a. uppgiften som assistent och tolk åt expeditionens militärläkare L. Austine Wadell. Denne hade även ett sidouppdrag, att samla in tibetanska religiösa föremål, skulpturer, målningar och tibetansk litteratur. Det uppdraget skötte Wadell grundligt och han lät föra ut mer än 400 lådor lastade med tibetanska föremål av olika slag. Om detta har jag skrivit här:https://www.pgrahn.com/blogg/235-officerare-gentleman-eller-tjuvar.html
Efter Younghusbandexpeditionen befordrades David Macdonald fyra år senare till handelsagent i Yadong och Gyantse. David Macdonald lärde nu känna flera betydelsefulla tibetaner t.ex. Tibets militäre befälhavare Tsarong Dazung Dramdul. Tsarong som efter det tibetanska nederlaget på olika sätt försökte modernisera Tibet inte minst de små militära styrkorna. Det var en svår uppgift då de tibetanska klostren och dess religiösa ledare som var emot allt nytänkande hade ett stort inflytande över allt som skedde i Tibet.
Via Tsarong lärde Macdonald också att känna den 13:e Dalai Lama, Thubten Gyatso (1876 - 1933)
Den 13:e Dalai Lama var den som styrde Tibet men han var fortfarande beroende av den kinesiska Qingdynastin som via sina s.k. Ambans (sändebud) i Lhasa hade stort inflytande och till viss del administrerade Tibet.
Amban, Yu - taí , i Lhasa till häst med uppassare,1900-talets början.
Den 13.e Dalai Lama hade långt gångna planer på att frigöra Tibet ur Kinas grepp men det resulterade i att Oingdynastin skickade en armé till Lhasa. Dalai Lama flydde då åt andra hållet, mot Indien, först till Gyantse där han togs om hand av David Macdonalds familj och sedan fortsatte de tillsammans genom södra Tibet vidare till Kalimpong i Indien. Efter att den 13:e Dalai Lama återvänt till Lhasa erbjöd den brittiska regeringen Macdonald, som tack för hans tjänster under Dalai Lamas vistelse, tillåtelse att bosätta sig i Storbritannien om han så önskade. Detta erbjudande avböjde han och han bad istället om att få en tomt i Kalimpong. Detta beviljades och där lät han senare bygga sitt Himalayan Hotel, 1924.
Men innan jag avslutar detta inlägg med historia om hotellet i Kalimpong finns det andra episoder och människor i David Macdonalds liv att berätta om.
I maj 1904 när Macdonald begav sig upp och in i Chumbidalen i Tibet träffade han på en missionär, en kvinna vid namn Annie Taylor. Henne har jag skrivit tidigare om här: https://www.pgrahn.com/blogg/21-tva-europeiska-kvinnor-i-tibet.html
Den kristna missionären Annie Taylor till häst
Annie Taylor och hennes väninna Bella Ferguson är några av de mycket få, kanske de enda, kristna missionärer som verkat innanför gränsen till Tibet. I Yadong hade Annie Taylor etablerat sig som missionär men bedrev också handel för att finansiera sin religiösa verksamhet. Några större framgångar i missionerandet rönte aldrig dessa kristna missionärer i Tibet men de tog hand om sjuka och utförde många goda gärningar.
David Macdonald skildrar, bland mycket annat, denna sin första färd in i Tibet i boken ”Twenty years in Tibet - Intimate & Personal experiences of the closed land among all classes of its people from the highest to the lowest”. Återutgiven 2005 av Pilgrims Publishing, Varanasi. (ISBN 81-7769-293-3).
Denna färd med Younghusbandexpeditionen till Lhasa är även skildrad i detalj av L. Austine Wadell, David Macdonalds ”arbetsgivare”, i hans år 1905 utgivna bok ”Lhasa and its Mysteries – with a record of the expedition of 1903-04” (ISBN 81-7020-717-7).
David Macdonald, som i mycket var den som assisterade Wadell till en framgångsrik ”skattjakt” nämns dock inte med ett ord i boken. Däremot nämns en annan Macdonald frekvent nämligen Brighadier-general James Ronald Leslie Macdonald (1862 -1927) som ledde de brittisk-indisk militära styrkorna.
Just detta att David Macdonalds del i Wadells framgångsrika ”skattjakt” inte ens omnämns har givetvis med synen på underställda medarbetares värde att göra.
Dessutom ville Wadell förstås ha hela äran själv av att ha skaffat dessa sällsynta sanskrit- och tibetanska skrifter till British Library i London. Det hör också till saken att David Macdonald under 1905 tillbringade fyra månader i Calcutta på Indian museum där han klassificerade och katalogiserade det stora material av skrifter som Wadell fört dit från Tibet. Detta material tillsammans med föremålen har sedan dess hamnat i British museum, Bodlein museum i Oxford och British Library. En hel del hamnade också i privata samlingar som militärer och höga brittiska tjänstemän i Indien skapade.
Interiör från Pitt Rivers museum i Oxford. Foto: Paul M. Grahn 2013
David Macdonalds bok ”Twenty years in Tibet” består av 31 kapitel där han behandlar många aspekter av och händelser i Tibets historia och samtid. Jag skall bara nämna några här. Många ord ägnar han givetvis åt sin tid tillsammans med den 13:e Dalai Lama. Denne vistades nästan tre år i landsflykt i Indien, 1909 -1912. Efter Qingdynastins kollaps 1912 kunde han återvända till Lhasa.
I maj 1909 utnämndes David Macdonald till brittisk handelsagent med stationering i Yadong och Gyantse. Denna tjänst hade han sedan fram och tillbaka med avbrott för en del andra uppdrag, men från 1918 till 1925 var han ansvarig handelsagent för såväl Yadong som Gyantse. Tillsammans med hustru och barn bodde han då huvudsakligen i Yadong i Chumbidalen.
Macdonald beskriver i boken den tibetanska buddismens olika sekter, intressant är att han i beskrivningen av Sakyasekten särskilt nämner ”det stora biblioteket” i Sakya. Alltså ännu en tidig uppgift om detta bibliotek som under senare år har beskrivits som ”hemligt”. Se mitt tidigare inlägg här: https://www.pgrahn.com/blogg/249-sakyaklostren-och-det-stora-biblioteket.html
Han träffar många av de som har blivit kända som beslutsfattare i eller kring Tibet. Han lär känna dem alla eftersom han själv är en nyckelfigur i detta tibetanska sammanhang. Flera västerländska besökare i Tibet såväl inbjudna som ej inbjudna har skrivit böcker om sina besök. En märklig besökare, ej inbjuden, var Edwin Gilbert Schary som även han skrev en bok. Jag har skrivit om hans historia tidigare, här är länken: https://www.pgrahn.com/blogg/232-in-search-of-the-mahatmas-of-tibet-edwin-g-schary.html
Kortfattat är historien följande. Schary dök en sen kväll i oktober 1918 upp utanför handelsstationen i Gyantse. Han var i ett bedrövligt tillstånd och vakterna ville genast bli av med honom då han mest liknade en utblottad tibetansk tiggare. Men denne ”tiggare” talade engelska och ett befäl tillkallades. Schary överlämnade då en skriven lapp där han skrivit att han var ”en vit man som till fots tagit sig från Leh i Ladakh via västra Tibet hela vägen till Gyantse. Ni måste hjälpa mig annars dör jag”. Hjälp fick han och han kom via Yadong och Indien till USA där han skrev sin bok ”In search of the Mahatmas of Tibet”. (och ”försvann ur sedan ur historien”. Mitt exemplar av boken är en engelsk utgåva, Travel book Club, som helt saknar utgivningsår, men jag gissar på 1920-30-talet. David Macdonald har skrivit ett av förorden i boken.
En av Macdonalds företrädare på posten som handelsagent i Gyantse, den förste i raden fr.o.m 1904, var Frederick O´Connor som även han hade deltagit i ”Younghusbandexpeditionen” då han var en av de få britter som talade tibetanska obehindrat. Macdonald skriver i boken om det som O´Connor blivit berömd för, nämligen att han var den förste som lät importera en bil till Tibet, en fransk Peugot. Det skedde redan 1905 och bilen bars i delar upp till Gyantse.
Frederick O´Connor med två tibetaner på sin Peugot i Gyantse 1905
Där kunde han sedan åka omkring med denna inom ett rätt begränsat område, vägar lämpliga för en bil saknades helt i Tibet vid denna tid. All bensin till bilen måste importeras från Indien och bars av mulor över Himalaya. Varje färd med bilen gjordes också med hästar i ett följe bakom den därför att det ofta hände att bilen strejkade. Bilen användes under något år och lämnades sedan i något skjul i Gyantse och ”As far as I know, it lies rusting still in Gyantse” skriver Macdonald.
Flera Tibetresenärer som mött David Macdonald i Yadong, Gyantse eller Kalimpong berättar i böcker om sina möten, några utförligt och andra mera kortfattat. En bok jag hittade i ett antikvariat någon gång på tidigt 1970-tal är William Montgomery McGoverns,
William Montgomery McGovern i "resekostym"
I FÖRKLÄDNAD TILL LHASA - redogörelse för en hemlig resa genom det mystiska Tibet. (Bonniers 1924). Den fantasieggande undertiteln kan ju göra vem som helst nyfiken, jag köpte och läste med stort intresse. I boken finns bl.a. en beskrivning och bild av besöket hos den ”brittiske handelsagenten i ”Yatung” (Yadong) David Macdonald.
Föga anade jag då att jag flera år senare skulle få en annan bild av den gode Mc Governs besök och hans ”hemliga” färd till Lhasa. I sin bok ”Twenty yars in Tibet” beskriver Macdonald bl.a. Mc Governs tibetanska språkkunskaper som ”bristfälliga” så framställer inte denne sina kunskaper i det ”tibetanska språket” som för övrigt består av flera dialekter som skiljer sig åt väsentligt. Men Mc Governs beskrivning av besöket är mycket positiv. ”Den nuvarande innehavaren av posten är en synnerligen älskvärd eurasier vid namn Macdonald. Hans fader var en skotsk teplantageägare, (vilket han var vid den tid McGovern gjorde sitt besök), nära Darjiling (Darjeeling) och hans moder sikkimesiska. Hans hustru är nepalesiska, under det att en av hans döttrar är gift med en engelsman, så att familjen kan anses verkligt kosmopolitisk.”
Macdonald beskriver i sin bok att McGovern tillhörde en grupp brittiska buddister vars mål var att ta sig till Lhasa. Det lyckades de aldrig med, däremot tog sig McGovern, efter första försöket ensam med hjälp av en sikkimesisk-bhutia guru som ledare och ett litet följe lokala bärare, hela vägen till Lhasa. Han var då förklädd till tibetansk tjänare åt gurun. Något som denne ”Guru” utnyttjade och körde friskt med McGovern som blev rejält sliten av hög höjd, dålig mat och andra strapatser. Han blev så sjuk att han i Lhasa tvingades uppsöka det nepalesiska konsulatet där som arrangerade så att han fick vård. Men med detta röjdes även hans identitet, men tibetanerna lät det passera utan påföljd. McGovern var ett sjukligt vrak när han återkom till Yadong skriver Macdonald.
En annan av ”Tibetresenärerna” som blivit vida berömd är parisiskan Alexandra David-Neel. (1868 - 1969) känd för sin äventyrliga vandring, även hon, i förklädnad till Lhasa 1924. Hennes bok, i svensk utgåva, ”En parisiskas vandring till Lhasa, (Alba förlag) kom först 1987 och då återutgavs även hennes ”Bland magiker och mystiker i Tibet" som utgivits redan 1933 på Hugo Gebers förlag. Även hon hade vid flera tillfällen kontakt med David Macdonald när hon färdades fram och tillbaka till Tibet. Men de båda nämner bara kort i sina respektive böcker om att de möttes.
Alexandra David-Neel, i förklädnad, och hennes följeslagare Lama Yongden och ett barn? (okänd) framför Potalapalatset i Lhasa
Macdonald gick i pension 1925 och flyttade då ner till Kalimpong, i Väst-Bengalen, just söder om gränsen till Sikkim. Här hade han låtit bygga sitt hotell ”Himalayan hotel”.
Redan från start blev Himalayan Hotel ett centrum för det sociala livet i Kalimpong. Himalayan Hotel blev också en plats för politiska intriger placerat som det var vid korsvägarna mellan Kina, Tibet, Sikkim, Nepal och Bhutan,
Här bodde även de berömda bergsklättrarsällskap som var på väg för att bestiga Mount Everest. En av de mest berömda av dessa expeditioner var den som 1924 misslyckades att, från den norra sidan, bestiga Everest varvid både George Mallory och Andrew Irvine omkom. Det sägs att det var planlagt att David Macdonalds son John Macdonald skulle klättra med dem, men lämnades kvar i baslägret då han hade druckit alldeles för mycket av sin favoritdryck whisky kvällen innan. Men David Macdonald blev också en av de första som skrev en guidebok för Tibet.
”Touring in Sikkim and Tibet” publicerad 1930. Boken är i fickformat och innehåller en del om historia, kultur, religion, flora och fauna men även råd om man avser av att köpa s. k. Curios, det vi kallar antikviteter. Då är rådet följande ”To those intending to purchase curios a word of advice is necessary unless they happen to be authorities on the art of this part of the Himalayas.” Det föreligger stor risk för att besökaren “is very likely to be swindled badly.” I kapitlet ”Clothing” får vi veta hur många par Khaki shorts, ullstrumpor, slipsar, pullovers och pyjamas vi skall ta med. För damerna rekommenderas även ”1 pair of slippers and 2 sets of warm undies”. Mycket användbar information för Tibetresenären 1930 och duger gott än idag. Macdonald har även skrivit en mera översiktlig bok om Tibets kultur och historia, ”The Land of the Lama” (1929) den enda av hans böcker jag ännu inte lyckats införskaffa.
Några andra Himalayacelebriteter som bott på Himalayan hotel är Edmund Hillary och Tenzing Norgay innan de begav sig till Nepal och lyckades bli de första att bestiga Everest, denna gång via bergets sydsida. Även den berömde bergsbestigaren och författaren till den välkända boken "Sju år i Tibet", Heinrich Harrer, har bott här och sannolikt även hans färdkamrat under åren i Tibet Peter Aufschnaiter även om denne inte nämner det i sin bok ”Eight years in Tibet”. Den boken är ju inte skriven av honom själv utan är baserad på hans anteckningar redigerade av Martin Brauen. Men Aufschnaiter var god vän Tsarong som var god vän med David Macdonald och Aufschnaiter levde många år i Indien efter att han lämnat Tibet 1950.
Efter David Macdonalds bortgång 1962, han blev 89 år, drevs Himalayan hotel vidare av hans tre döttrar. Numera ägs hotellet av hotellkedjan Mayfair som har restaurerat fastigheten och gjort den till en modern lyxresort. https://www.mayfairhotels.com/kalimpong.php