Bhaktapur square i Nepal Foto: Paul M. Grahn December 1973
Ett kinesiskt ordspråk lyder ”En god lärare är bättre än en hylla full med böcker”.
Jag gillar kinesiska ordspråk men just detta har jag lite svårt för. Jag har visserligen i mitt yrkesliv varit lärare, många år, om jag var en ”god lärare” vet jag inte, jag vill förstås tro att jag var det. Men jag tror att jag varit en sämre om jag inte haft ”en hylla full med böcker”. Många gånger gick jag till böckerna för att lära mig något jag inte kunde eller för att uppdatera något jag läst för länge sedan. Men nu har jag sorterat ut och gjort mig av med de flesta av de böcker som var relaterade till mitt arbete som lärare. Många av de böckerna är nu inte längre aktuella, det har hänt mycket i medievärlden på tio år.
Kvar i hyllorna finns däremot mängder av böcker om det som den andra halvan av mitt liv handlat om, konst, historia och en rejäl sektion om Kina, Tibet, Indien och Bhutan.
Häromdagen drog jag en bok ur hyllan, en bok jag inte kikat i på flera år, Himalayan Art av Madanjeet Singh, första utgåva 1968 i en serie böcker, Unesco Art books, mitt exemplar är tryckt 1971. På första uppslaget har jag tydligt , med tuschpenna – en ful ovana, präntat Paul M. Grahn Kathmandu dec. 1973.
Efter en stund insåg jag att det i år i december är 50 år sedan jag köpte boken i Kathmandu under mitt då, relativt korta, första besök i Nepal. Men efter detta korta besök blev det något år senare ett mycket längre besök i Nepal och efter det många och ibland långa besök i Nepal. Jag upptäcker sedan att jag, då 1973, köpte två böcker i den lilla boklåda som fanns i ett av de ”bättre” hotellen i Kathmandu vid den här tiden, Hotel Del´Annapurna. Den andra boken var Nepal – Art treasures from the Himalayas av Ernst och Rose Leonore Waldschmidt. Mitt namn, ort och datum har jag präntat även i den.
Hotel Del´Annapurna är beläget utmed Durbar Marg i centrala Kathmandu. Det har under flera år varit dåliga tider för hotellnäringen, inte bara i Nepal, utan i så gott som hela världen i och med Coronapandemin. Det var illa och vad jag förstår nu är situationen inte bra, men något bättre, hotellet är åter öppet. Om de fortfarande har en liten boklåda nära receptionen på Hotel Del´Annapurna vet jag inte. Det är rätt många år sedan jag var in där. Numera finns det ett flertal större och mycket välsorterade bokhandlare i Kathmandu framförallt i Thameldistriktet. Flera av dem är inriktade på att sälja i stort sett allt som handlar om Nepal och de övriga Himalayaländerna. Här kan de som har samma intresse som jag göra riktiga fynd.
Nu är det tre år sedan jag senast var i Kathmandu, d v s före Corona-pandemin. Att de stora och dyra femstjärniga hotellen fortfarande har ekonomiska problem innebär förstås att även de mindre hotellen har det besvärligt och hotell i alla prisklasser finns det i mängder i Kathmandu. Men nu tänkte jag inte skriva om hotell och deras problem utan om några böcker i mina hyllor som behandlar Himalayaländernas konst.
Författaren till boken Himalayan Art, Madanjeet Singh (1924 – 2013) var en intressant person. Han föddes i Lahore i det då, 1924, odelade Indien. Idag ligger Lahore i Pakistan. Under 1940-talet var han aktiv i Mahatma Gandhis frihetsrörelse mot det brittiska kolonialstyret och var under en period fängslad av britterna. 1947 vid Indiens delning arbetade han som volontär i flyktinglägren i Delhi dit de som tvingats fly från det blivande Pakistan hade en tillfällig tillflyktsort. 1953 anställdes han i den indiska utrikestjänsten och tjänstgjorde i många länder bl.a. Italien, Grekland men även i Sverige och Danmark. Han tjänstgjorde också som Indiens ambassadör i Asien, Sydamerika, Afrika och Europa innan han engagerades av UNESCO, 1982 och baserades i Paris. Det som fick mig att studsa till när jag läste författarpresentationen om Singh´s liv och karriär var att han under en period var elev till den italienske Tibetkännaren Giuseppe Tucci, och även studerade europeisk konsthistoria vid Roms universitet. Jag har tidigare skrivit om Giuseppe Tucci, här: https://www.pgrahn.com/blogg/158-giuseppe-tucci-och-tibet.html
Madanjeet Singh hade flera kreativa sidor, han målade, fotograferade och skrev böcker. Vad beträffar hans konstnärskap kan nämnas att han deltog med verk vid 1953 års Biennal i Venedig och att Moderna Muséet i Stockholm har köpt in ett av hans verk. Jag letade efter den målningen i muséets online-katalog. Muséet har 140 000 verk och till dags dato är 86 408 av dem tillgängliga online. Dock inte Madanjeet Singh`s, hans namn finns på listan och inom parentes anges en etta.
Vid resor och vandringar till fots och med häst i Himalayaområdet fotograferade han mycket. Hans status som diplomat gjorde det möjligt för honom att besöka platser som var stängda för andra. Han färdades i Bhutan långt innan landet öppnade upp för utländska besökare. Han kunde röra sig i de känsliga norra gränsområdena, i Sikkim och i de nordvästra delarna av Indien, Kashmir, Ladakh, Lahaul och Spiti. Hans första bok Indian Sculpture in Bronze and Stone publicerades i Rom av Institutet för Mellan- och Fjärran Östern 1952 i vars ledning då fanns bl.a. Giuseppe Tucci. Sedan följde en lång rad böcker, där kan nämnas Ajanta - Paintings of the Sacred and the Secular (1964) och Himalayan Art (1968). Han var också engagerad i miljöfrågor och skrev flera böcker om förnybar solenergi. Unesco skapade Madanjeet Singh-priset - ”För främjande av tolerans och icke-våld” 1995. Ett pris för att markera 125-årsdagen av Mahatma Gandhis födelse. Den 6 januari 2013 dog Singh i Beaulieu-sur-Mer, Frankrike, vid 88 års ålder.
Boken Himalayan Art har nu följt mig i 50 år. 1973 hade jag inte en aning om att jag många år senare skulle komma att besöka flera av de kloster och tempel som Singh beskriver i boken. Bhutan exempelvis var fullständigt utom räckhåll både för mig och andra då.
Ett bilduppslag ur Himalayan Art visar Punakha dzong i Bhutan. Det blev ett lockande mål för mig som det tog många år att nå.
Punakha dzong. Foto: Paul M. Grahn Januari 2014.
Men redan hösten 1973 innan jag i december kom till Kathmandu hade jag i Stockholm köpt två andra böcker som på ett sätt pekade ut vägen för mitt kommande resande i Himalayaområdet, fast det förstod jag inte då. Vid den här tiden var jag elev på Konstfackskolan och bodde i Stockholm. Jag gjorde mina rundor i antikvariaten och bland bokhandlarna i Stockholm. En favorit var Fritzes bokhandel i hörnet av Fredsgatan och Gustaf Adolfs torg. Här fanns böcker man inte hittade i någon annan bokhandel. Här köpte jag en bok i stort format, Mystic Art of Ancient Tibet – Blanche Christine Olschak in collaboration with Geshé Thupten Wangyal (ISBN 0-04-79015-4) från 1973. En bok som är en klassiker om konst i Himalayaområdet. Finns även i en senare upplaga, 1987. Författarinnan Blanche Olschak, (1913 – 1989) hade vid den här tiden, 1973, inte varit i Tibet, men det hade hennes tibetanske medhjälpare Geshe Thupten Wangyal, han hade varit lärare i det stora Drepungklostret utanför Lhasa. Titeln ”Geshe” framför namnet är en akademisk titel inom den tibetanska buddhismen.
Något senare, i början av 1974, hittade jag, även då på Fritzes, en bok, något mindre till formatet, Bhutan – Land of hidden treasures (ISBN 0-04-915016-2) jag noterade förstås att även här var författaren Blanche Olschak, med foton av Ursula och Augusto Gansser. Far och dotter. Denne Professor Augusto Gansser, (1910 – 2012). Han blev 101 år gammal, var en schweizisk geolog och forskare vars undersökningar ledde till nya kunskaper om ursprunget till bergskedjorna i Himalayaområdet. Han gjorde redan på 1930-talet vandringar i Himalaya vars berg då knappt var undersökta. Han tog sig in i Tibet, då fortfarande stängt för utlänningar. Förklädd till tibetansk munk, vandrade han pilgrimernas led runt berget Kailas och tog med sig värdefulla stenprover därifrån. Han undersökte bergen i Bhutan på 1950-talet på uppdrag av Bhutans kung. Gansser var en av de få som då kunde färdas runt i det stängda landet Bhutan.
För min del skulle det dröja till januari 2014 innan jag kom till Bhutan. Jag var i Nepal och via kontakter fick jag möjlighet att ensam göra en resa i Bhutan. Efter det har jag gjort ytterligare sex besök, då som färdledare för turistgrupper. För mig blev det, från 1973 till 2014, en lång omväg till Bhutan, först reste jag i stora delar av Kina under många år och kom att även besöka Lhasa och andra delar av Tibet många gånger innan jag kom till Bhutan. Att jag skulle vandra upp till Taktsang – ”Tigernästet” utanför Paro var då bara en avlägsen önskedröm. I boken Bhutan – Land of hidden treasures finns en bild av ”Tigernästet” som klänger sig fast högt uppe på en bergssida utanför den lilla staden Paro. I april 1998 brann Tigernästet ner men redan året efter var det återuppbyggt med samma utseende som förut.
Taktsang – ”Tigernästet” utanför Paro. Foto: Paul M. Grahn 2014
Även de gamla klostren Lamayuro- och Alchi i Ladakh, Indien stod i många år på min lista över hägrande resmål. Boken Himalayan Art, Madanjeet Singh gav mig en första lektion om konsten och religionerna i Himalayaländerna. Mycket begrep jag inte till en början men när jag eftersom allt oftare kom till Nepal och Tibet började bitarna falla på plats. Himalaya är en jättelik bergskedja, man skulle kunna tro att den därför också utgör ett oöverstigligt hinder för utbyte, men det är kulturell korsväg. Genom bergspassen har det genom århundradena färdats människor och idéer åt olika håll. Konsten här är till största delen en religiös konst som uttrycker tro och ideal bland munkar, nunnor och deras finansiärer, rika handelsmän, kungar, småfurstar och deras undersåtar. Religionerna och deras uttrycksformer har mötts och influerat varann och dessutom finns det en anmärkningsvärd kontinuitet ända upp till våra dagar. Från Indien, Kina, Iran och Grekland har det kommit influenser som har brutits mot lokala förställningar. Hinduism, Jainism, Bon och Buddhism ja även de kristna och muslimska lärorna har blandats in och ur allt detta har det skapats en särpräglad konst. Denna konst har fascinerat mig alltsedan jag först såg den, vilket i princip var hösten 1973. Jag har allt sedan dess ägnat mycket tid åt att försöka lära mig mer och jag har dessutom tvärtemot det kinesiska ordspråket ovan fyllt hylla efter hylla med böcker.
Klostret Lamayuro i Ladakh, Indien. Foto: Paul M. Grahn Augusti 2015
Nu 50 år efter det där särskilda bokinköpet i Kathmandu ägnar jag mig mest åt att sortera ut böcker ur hyllorna. Papperskasse efter papperskasse fylls även om det ibland känns vemodigt att göra sig av med böcker så kan jag inte husera mer än ett begränsat antal. Men Himalayan Art av Madanjeet Singh, och ett flertal andra av de böcker jag genom åren köpt i Kathmandu, får stå kvar. Flera av dem behandlar förstås Nepal på olika sätt men jag har också kommit över eftersökta böcker om Tibet som jag inte har kunnat hitta någon annanstans.
Det Nepal som liksom Tibet länge framstod som mystiskt och världens sista orörda platser, där gammal kunskap och visdom fanns undangömd har idag inlemmats i den ”moderna världen”. Till Nepal tog sig från mitten av 1950-talet och framåt olika grupper av västerlänningar bergsklättrare, förmögna turister, beatniks och hippies och sedan kom den stora massturismen. Alla har kommit med sina föreställningar och haft olika mål med sina besök. En bok som grundligt beskriver detta och som jag gärna återvänder till, är ”Far Out” (ISBN 9 780226428949) från 2017. I den spårar Mark Liechty de västerländska fantasierna och utreder frågan om hur våra föreställningar om Nepal och Tibet har uppstått och utvecklats genom århundradena. Nepal som väcktes upp från hundratals år av politisk isolering blev snabbt en plats dit entusiastiska utlänningar vallfärdade. Nepaleserna var inte sena att utnyttja fenomenet till egen fördel. Turisternas fantasier byggdes in i historien och man skapade om Nepal till ett framstående turistmål. Mark Liechty visar hur västerländska projektioner av Nepal som en isolerad plats inspirerade kreativa företag och, paradoxalt, tillät lokalbefolkningen att delta i den globala ekonomin. Sin mångåriga forskning blandar han i ”Far Out” med etnografisk analys, en livslång passion för Nepal och humor. Hans bok är den första omfattande historien om vad turisterna sökte och fann i Katmandu. Själv har jag nu haft förmånen att under 50 år kunna uppleva några av perioderna han skildrar i Nepals moderna historia. En liten bok satte igång minnena. Ja, för att citera Johan Ludvig Runeberg ur Fänrik Ståhls sägner så händer det mig nu allt oftare:
Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.