Sjungande_skålar_KTM.jpg

S. K. "tibetanska sjungande skålar" I ett gatustånd i Kathamndu. Foto: Paul M. Grahn 2015

Den som besökt Kathmandu i Nepal har troligen sett, kanske också fått erbjudande att köpa en ”sjungande skål”. En metallskål och om man gnider med en trästav runt kanten får man skålen ”att sjunga”.  I souvenirbutikerna i Kathmandu, Patan och Bhaktapur ser man mängder av ”sjungande skålar”. Försäljarna berättar gärna för kunderna att deras skålar är handgjorda och att de är tibetanska.

För några år sedan blev jag nyfiken på de här skålarna eftersom resenärer i mina turistgrupper köpte och var fascinerade av dem. Jag fick då och då också frågor om dem som jag inte nöjaktigt kunde svara på. Jag visste inte mer om skålarna än det försäljarna berättat. Jag betraktade skålarna som en masstillverkad souvenir bland många andra souvenirer som salufördes i Nepal. Jag har rest i Kina/Tibet, Indien och Nepal under många år så jag blev fundersam över påståendet att skålarna kom från Tibet men även över att det skulle finnas ”antika skålar”. Antik brukar man definiera som är mer än 100 år gammal.

Om nu skålarna verkligen vore tibetanska och d.v.s. mer än 100 år gamla så borde man kunna hitta en beskrivning eller åtminstone ett omnämnande av ”sjungande skålar” i den äldre litteraturen om Tibet. 

Det skrevs ett antal böcker om Tibet några år efter sekelskiftet, 1900, i samband med den s. k. ”Younghusband-expeditionen” till Tibet 1903-04. Expeditionen var en militär invasion men man medförde också två brittiska journalister, Edmund Candler som skrev The Unveiling of Lhasa”, 1905 och Perceval Landon som skrev ”The opening of Tibet”också den 1905. 

                  IMG_1555.jpeg                          IMG_1556.jpeg

Läkaren i expeditionen L. Austine Wadell  hade redan 1895 skrivit en bok om tibetansk buddhism, ”Buddhism & Lamaism of Tibet” baserad på iakttagelser i Sikkim och efter expeditionen kom ytterligare en bok, ”Lhasa and it´s mysteries”, 1906. I sina böcker beskriver Wadell den tibetanska buddhismen så som han uppfattade den. Han var även samlare av tibetanska antikviteter så rimligtvis borde han ha uppmärksammat ”gamla sjungande skålar” som intressanta objekt. Men så är inte fallet.

Inte i någon av dessa böcker finns en beskrivning av att ”sjungande skålar” används vid buddhistiska ceremonier i Tibet. Den enda skålar som Wadell nämner är s. k. begging-bowls d.v.s  ”tiggarskålar”.  Han räknar upp olika rituella instrument symbaler, trumpeter och trummor vidare ”radband”, ”manihjul”, ”ringklockor- drilbu”, och s. k. ”dorje eller vajra” en stiliserad ”åskvigg” som munkarna använder vid ceremonier. 

Ralung_2015.jpeg

Ceremoni i Ralungklostret i Tibet. På bordet framför munkarna står tekoppar och Coca Cola burkar men inga sjungande skålar. Foto: Paul M. Grahn Okt. 2015

Jag tyckte också att det var märkligt att jag under alla jag år besökt olika kloster i Tibet aldrig sett metallskålar användas som instrument vid ceremonier. I de tibetanska klostren ser man skålar på altare fyllda med vatten, men skålarna är inte av den typ som de  s. k. ”tibetanska sjungande skålarna.” Inte heller har jag sett dem bland de olika souvenirer som erbjuds turister i Tibet vilket är lite märkligt med tanke på det stora utbudet av dem i Nepal. Mycket av de souvenirer som säljs i Lhasa, Tibet,  importeras från Nepal och Indien. Men skålarna syns inte till. 

Patan_-sjungande_skålar_2007.jpg

Souvenirförsäljning i Patan, Nepal. Här ses mängder av "sjunganse skålar". Foto: Paul M. Grahn 2007

När jag började titta genom mitt bildbibliotek bekräftades detta på flera bilder som visar souvenirförsäljning i Nepal, här ser man många ”Sjungande skålar”. Även i ett par bilder från Ladakh i Indien syns skålar med tillhörande trästavar. Bland mina bilder från Tibet hittar jag inte en enda ”Sjungande skål”. 

Alchi_aug_15.jpeg

I det berömda Alchiklostret i Ladakh i norra Indien fanns också några "sjungande skålar" bland andra souvenirer. Foto: Paul M. Grahn Augusti 2015

 

Skärmavbild_2020-07-09_kl._12.09.27.png

Skärmavbildning från Internet 9-7-2020 visar en liten del av det stora utbudet

Sedan började jag söka information på Internet om ”tibetanska sjungande skålar”, en sökning på Google gav hundratals sidor om ”sjungande skålar” och  ”klangskålar”, och det saknades inte heller detaljerad information, tvärtom. Men informationen som ges ser ofta ut så här: ”Instrument av tibetanskt ursprung, som bl. a. används till religiösa och andliga riter. Den tibetanska skålen, eller den sjungande skålen som den också kallas, är ett gammalt instrument som uppskattningsvis började användas runt år 400 f Kr.” Vidare sökning gav följande: ”tibetanska sjungande skålar har sitt ursprung i Himalayaregionerna Tibet, norra Kina, Indien, Bhutan och Nepal. Historiker är oförmögna att sätta fingret på exakt när sjungande skålarna kom till, men tekniken att bygga liknande instrument fanns i Asien så länge som för 2500 år sedan. Vissa källor menar att sjungande skålar först användes i Indien för 3000 år sedan och i Tibet för 1000 år sedan. Man tror att "Bonsektens” shamaner ofta använde sjungande skålar i sina ritualer.”

Det finns dessutom hundratals försäljare av skålarna via Internet. En vanlig beskrivning av skålarna vid sådan försäljning är:  ”Perfekt för meditation och yoga, Producerar ren harmonisk resonans för fred och avkoppling och är handgjorda av hantverkare i Indien”. 

Här kanske vi har lite fakta, ”handgjorda av hantverkare i Indien”. Att de är gjorda i Indien har jag nämligen hört förr men om de är ”handgjorda” låter jag vara osagt. Gjutna och slipade, ja kanske ”handgjorda”?

Men det är svårt att hitta en trovärdig historia om skålarnas historia och ursprung. Det finns, såvitt jag kan se, inte några som helst bevis för att dessa ”tibetanska ljudskålar” varken är gamla eller av tibetanskt ursprung.

Man skulle kunna förvänta sig att något som är så populärt borde vara lätt att spåra bakåt i tiden, men så är det inte. Böcker avsedda för användandet av ”ljudskålar” för läkning har publicerats sedan början av 1990-talet. I dessa böcker  erbjuds även ett urval ursprungshistorier, de tillskrivs ”tantriska shamaner,” ”shamanistiska lamas”, ”Zenmunkar från Tibet”, “andehjälpare”, “den förbuddhsitiska Bonreligionen” och s k “ngakpas,” buddhistiska ”munkar” som inte lever i kloster.  Det råder dock en viss förvirring i beskrivningarna, ”Zenmunkar från Tibet”?  I dessa böcker presenteras varierande ursprungsmyter men berättelserna är alltid höljda i mystik och hemligheter. Kunskapen om skålarna sägs ha överförts muntligt och därför saknas skriftliga källor. Skålarna påstås ibland vara från Sakyamuni Buddhas tid, alltså 400-talet före vår tideräkning, men de har varit dolda ”en hemlighet”. Det har också hävdats att ljudskålarna var en del av en tradition som först blev känd och utsatt för förföljelse när den kinesiska armén kom till Tibet på 1950-talet. 

Sakya_2015.jpeg

Hög lama i Sakyaklostret med sina rituella redsakp "Dorjen" och klockan. Skålen på bordet är ingen sjungande skål. Den är gjord av en människoskalle och skålen som står lite lägre är en tibetansk teskål av trä. Foto: Paul M. Grahn Okt. 2015

Påståendet om skålarnas tibetanska ursprung har givetvis också uppmärksammats av tibetaner som lever i Europa och Nordamerika. Bland dem finns en utbredd skepsis mot skålarnas ”tibetanska ursprung”. I den buddhistiska nätpublikationen tricycle.org finns en artikel från mars 2020 som handlar om just dessa skålar: https://tricycle.org/trikedaily/tibetan-singing-bowls/

Skålarnas popularitet, liksom talet om deras fantastiska förmåga att läka, hela och framkalla olika eftersträvade tillstånd vid meditation steg kraftigt i början av 1990-talet. 

Det skedde vid samma tid som det internationella intresset för resor till Tibet ökade. I Nepal som drog fördel av detta ökande intresse för resor till Tibet blev skålarna populära och det påhittade ursprunget i Tibet gav dem den mystik och de materiella värde som de annars inte skulle ha haft. 

Tibetologen Martin Brauen har skrivit ett mycket intressant bok med titeln ”Dreamworld Tibet – Western illusions” ISBN 974-524-051-6. I boken går han igenom många av de myter och illusioner som finns i västvärlden om Tibet. I slutet av boken, sidan 240, finns en bild på ”A Tibetan ritual instrument”,  i bildtexten kan man sedan läsa det jag också hört i såväl Nepal som Tibet, att skålarna ursprungligen var matskålar som någon smart affärsman började marknadsföra som ”ett rituellt instrument från Tibet”.

Skanningsbild.jpeg

Bild av "Tibetanska sjungande skålar" ur Martin Brauens bok ”Dreamworld Tibet – Western illusions

Tibetan_Bells_album_cover.jpg                     bells-of-shang-shung.png

Två album av Henry Wolff och Nancy Hennings 

Musikerna Henry Wolff och Nancy Hennings har fått äran av att ha introducerat ”de sjungande skålarna” för musikaliska ändamål i deras New Age album från 1972  kallat ”Tibetan Bells” . Efter deras första album följde sedan en rad andra som relaterade till detta. Här gjorde man ”en andlig resa där musiken var den som guidade.” Den här typen av musik har förblivit populär i USA. Det har gjorts nya inspelningar som ofta marknadsförs som ”världsmusik eller New Age-musik”. Dessa termer introducerades på 1980-talet. Det har också resulterat i att  "Tibetanska sjungande skålar" blivit en musikalisk symbol för Tibet fast de egentligen inte har något alls med Tibet att göra.