- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Här från det stora klostret Kumbum i Qinghaiprovinsen i Kina startade Huc och Gabet den sista sträckan på den mycket långa färden till Lhasa i Tibet.
Foto. Paul M. Grahn 2006
De första européerna som tog sig till Tibet var portugisiska missionärer som 1624 under ledning av António de Andrade blev välkomnade av tibetanerna i det dåvarande västtibetanska riket Guges huvudstad Tsaparang. De tilläts att bygga en liten kyrka där, idag finns inga spår av den, den användes endast under några få år. Men dessa portugisiska missionärer kom aldrig till de centrala delarna av Tibet och Lhasa. Det blev en kortvarig relation mellan portugiser och tibetaner i västra Tibet. Om Gugeriket har jag skrivit en del om i ett tidigare inlägg vilket dock mest handlar om Tholingklostret i västra Tibet: https://www.pgrahn.com/litteratur/224-tholing-moderklostret-i-vastra-tibet.html
En annan tidig europeisk besökare i Tibet var den österrikiske jesuitmissionären Joseph Grueber (1623 – 1680) som kom till Kina 1656, och var verksam vid hovet i Peking som professor i matematik och assistent till fader Adam Schall von Bell. 1661 blev han skickad till Rom tillsammans med en annan jesuitpastor, belgaren Albert D'Orville. Deras uppdrag var att försvara Schall von Bells arbete om den kinesiska kalendern då denne i Rom blivit anklagad för att ha uppmuntrat ”vidskepliga metoder”. Vid denna tid var sjövägen via Macao till Europa blockerad av holländarna så man valde att försöka ta sig landvägen till Goa i Indien för att därifrån resa med ett fartyg till Europa. Man måste då först korsa det väldiga Kina och sedan Tibet och Nepal. Under den svåra färden som tog nästan ett år avled Albert D'Orville. De färdades via det vi vanligtvis kallar den ”Norra vägen” till Lhasa. En sträckning som utgår från Xining i Qinghaiprovinsen och sedan sträcker sig genom ödsliga ökenartade områden och berg via Golmud och Nagchu till Lhasa. Här skapades under 1950-talet en bilväg och det är utmed den som järnvägen till Lhasa, invigd 2006, är byggd.
Under 1700-talet tog sig fler jesuiter och kapuciner från Europa till Tibet. De motarbetades av tibetanska buddhistiska lamor och blev slutligen utvisade från Tibet 1745. En annan besökare var den skotske adelsmannen George Bogle som kom till Shigatse 1774 för att försöka utveckla handelsförbindelserna mellan Brittiska Ostindiska kompaniet och Tibet.
Efter 1792 stängde Tibet, då under kinesiskt inflytande, sina gränser för européer och under 1800-talet nådde endast 3 västerlänningar, engelsmannen Thomas Manning och de franska missionärerna Huc och Gabet, Lhasa. Om George Boglehar jag tidigare skrivit här: https://www.pgrahn.com/litteratur/230-den-forsta-brittiska-expeditionen-till-tibet-george-bogle-och-panchen-lama.html
Om Thomas Manning har jag tidigare skrivit om här: https://www.pgrahn.com/blogg/238-en-osannolik-hjalte-thomas-manning-den-forste-engelsmannen-till-lhasa.html
I min samling böcker om Kina, Tibet och Himalayaländerna finns de båda böckerna Resa i Mongoliet och Tibet samt Resa i Kina av Évariste Régis Huc (1813 – 1860) utgivna av Axel Hellstens förlag, Stockholm åren 1862 och 1864.
Titeluppslaget i den svenska upplagan från 1862
E. Régis Huc och hans ordensbroder Joseph Gabet, båda franska Lazarist-missionärer, nådde fram till Lhasa i januari 1846. De hade då följt samma väg som Joseph Grueber tagit 1661. De här två böckerna återvänder jag gärna till då och då. Det är spännande att läsa om platser vilka jag själv besökt mer än 150 år efter de båda franska prästerna. Båda böckerna beskriver Tibet mycket detaljerat, ingen detalj är för liten för att inte beskrivas på ett omständligt sätt. Det är spännande att idag jämföra deras iakttagelser med mina egna.
Statyer av den 5:e Dalai Lama, Lobsang Gyatso och Güshi Khan. Illustration av Johann Grueber från A. Kircher, China Illustrata, 1661
I Resa i Mongoliet och Tibet kunde man alltså redan 1862 på svenska läsa om hur ”påfven i Lhasa, Tale-Lamas” palats såg ut. Lhasa stavade man vid denna tid i Europa Lha-ssa dvs. ungefär som det uttalas. ”Tale-Lamas palats” förtjänar fortfarande också verkligen det rykte som det enligt Huc ”har öfver hela verlden”. Palatset kallar han ”Buddha-La” inte som vi idag känner det, Potala.
E. Régis Huc hade tagit sig till Peking från Macao någon gång under 1840. Det var under Daoguang, den sjätte kejsaren under Qingdynastin, under den period då kejsardömet vacklade under trycket från av de europeiska imperialistiska makterna.
Första anglo-kinesiska kriget (1839–42 eller ”Opiumkriget” som det vanligen kallas hade gått hårt åt Kina. Man tvingades bl.a. avträda Hongkong-ön till Storbritannien.
Huc vistades i Peking några år och lärde sig kinesiska innan han av de kejserliga myndigheterna blev förvisad till Macao, då en portugisisk enklav i Kina. Här stannade han dock inte någon längre tid innan han gav sig ut på nya färder i Kina. Han hade förbättrat sina kinesiska språkkunskaper och låtit håret växa ut så att han kunde anlägga den obligatoriska ”hårpiskan” som alla manliga kineser av Manchuhärskarna var påtvingade att bära. Han tog sig upp till ”Svarta vattnets dal” – Heishui beläget cirka 500 km norr om Peking dvs. inom Mongoliets gränser. Häruppe fanns det en del till kristendomen omvända mongoler och kineser. Här lärde han sig flera av de mongoliska dialekterna och översatte kristna religiösa texter till mongoliska. Han blev sedan beordrad att resa från Mongoliet via Kina till Lhasa i Tibet och därifrån till Indien. Det var en resa som påminner om den kinesiske buddhisten Xuanzang som hade rest via Tasjkent och Samarkand till Indien för att hitta buddhistiska texter på 700-talet.
I september 1844 startade han sin resa tillsammans med Joseph Gabet, och en ung mongol som anammat kristendomen. De korsade Gula floden och fortsatte in i det sandområde som kallas Ordosöknen. Här utsattes de för svåra prövningar då de inte hade medfört tillräckligt med vatten och bränsle. Under tre månader bodde de i det stora Kumbumklostret nära Xining. Detta mycket stora och betydelsefulla buddhistiska kloster hade vid denna tid 4000 munkar. Huc beskriver Kumbumklostret bitvis mycket detaljerat och har en lång utläggning om ”Tsong-Kaba” den tibetanske ”reformatorn” som 1409 grundade inriktningen Gelugpa inom den tibetanska buddhismen. Kumbum är intimt förknippat med Tsongkapa som en tid var verksam där. Huc beskriver också de likheter med den kristna katolska kyrkan. ” De förändringar, hvilka Tsong-Khaba införde, förete mycket öfverensstämmande med katolicismen. Buddhisterna hafva krumstaven, biskopsmössan, messdrägten, kormanteln, två körer med vexelsång, messor, besvärjelser, rökfatet med fem kedjor, som man efter behag kan tillsluta eller öppna, välsignelsen, dervid laman lägger sin högra hand på den troendes hufvud; vidare hafva de radbandet, celibatet, ensliga religionsöfningar, helgondyrkan, fastor, processioner, litanior och vigvatten! Om allt detta är af kristligt ursprung, derom hafva vi under våra missionsresor ingenstädes vunnit någon underrättelse i sjelfva landet. Vi anse likväl kristendomens inflytande i dessa afseenden för sannolikt och stödja denna vår åsigt på följande grunder: Under mongolväldets tid i fjortonde seklet kommo många européer till Hög-Asien, och de tatariska eröfrarne afsände beskickninga till Rom, Frankrike och England. Otvifelaktigt gjorde den katolska gudstjenstens glans och ståt på dem ett djupt intryck, hvilket de medförde till sina stepper.” ”Enär Tsong-Khaba lefde vid samma tid, som kristendomen infördes i central-Asien kan det ingalunda väcka förvåning att den reformerade Buddha-Kulten företar så mycken öfverensstämmelse med kristendomen.”
Kumbumklostrets huvudhallar. Foto. Paul M. Grahn 2006
Lite längre fram beskriver Huc sedan Kumbumklostret. ”Kumbum som på tibetanska betyder ”de tiotusen bilderna”, hvilken benämning hänsyftar på det trädd, som sägnen lät uppväxa af Tsong-Khabas hufvudhår och vars varje blad bär ett tibetanskt sriftecken. Man frågar oss tvifvelsutan hvad vi tänka om detta underträd, om det ännu finnes till, om vi hafva sett det och huru det förhåller sig med dess blad. Det underbara trädet finnes ännu idag. Vi hade under vår resa så ofta hört talas derom, att vi voro högst nyfikna med egna ögon få se det. Vi försummade oss således icke. – Nedanför det berg, hvarpå klosterstaden är uppbyggd, icke långt ifrån hufvudtemplet, ligger en stor fyrkantig plats, inhägnad af en tegelstensmur. Vi gingo innanför denna mur och kunde i all beqvämlighet betrakta trädet, efter att redan utifrån hafva bemärkt några af dess grenar. Framförallt togo vi med särdeles noggrannhet och uppmärksamhet bladen i ögonsigte, och vi voro i högsta grad öfverraskade och förvånade, då vi verkligen på hvarje särskildt blad funno mycket väl bildade tibetanska skriftecken.” Sedan fortsätter beskrivningen i ytterligare utläggningar för att avslutas med: ”Man ler måhända åt vår okunnighet, men sannfärdigheten af hvad vi berätta får åtminstone icke dragas i tviflesmål.” Jag har själv vid ett par tillfällen besökt den av Huc beskrivna platsen och sett trädet. Här innanför muren som omger det vill man förstås gärna ta en närbild av nämnda berömda blad. Det är dock inte tillåtet och det finns alltid munkar som bevakar att man inte tar bilder. Jag har lyckats få några bilder här men inga som styrker Huc och Gabets utsaga om ”skriftecken” på bladen. Nu måste medges att mina kunskaper i tibetansk skrift är lika med noll dvs. ännu sämre än de få ord jag lyckats lära mig av det tibetanska språket.
Ingången till den byggnad där Tsongkhapa`s träd, med tecken på bladen, finns. Foto: Paul M. Grahn 2005
Här tog jag en bild i smyg, inne på gården där trädet står, dock svårt att se om det finns tibetanska tecken på bladen. Foto: Paul M. Grahn 2005
I slutet av september 1845 kunde så Huc och Gabet ansluta sig till en stor officiell tibetansk grupp som via Kumbumfärdades från Peking till Lhasa. Det var en mycket stor delegation som bestod av 2000 man och 3700 djur. Trots att de nu färdades i en officiell grupp blev resan svår. Det var vinter och de måste ta sig genom obebodda områden och över en rad snötäckta berg. Men den 29 januari 1846 nådde man fram till Lhasa.
”Vi inkommo nu i en bred dal, och varseblefo till höger om oss Lha-Ssa, denna den buddhistiska verldens ryktbara hufvudstad. De otaliga sekelsgamla träd, som omgåfvo staden, de stora hvita husen med sina förgyllda tak, detta Buddha-La, hvarför Tale-Lamas palats höjer sig – allt gifver Lha-Ssa en majestätisk och imponerande anblick. Vid vårt intåg i staden kommo de mongoler, hvilkas bekantskap vi gjort under resan. Och som hade kommit fram några dagar före oss, emot oss och bådo oss taga in i en boning, som de föranstaltat åt oss. Det var den 29 januari 1846 och således 18 månader sedan vi lemnat de ”Svarta vattnens dal”.
Potalapalatset i Lhasa, det som Huc kallar Buddha-La. Foto: Paul M. Grahn 2016
De båda missionärerna blev positivt emottagna av den tibetanska överheten och tilläts öppna ett litet kapell. I Lhasa fanns sedan 1727 en representant, ”Amban”, för det Manchuiska kejsardömet – Qingdynastinen. Ambanrepresenterade Qings auktoritet över den buddhistiska teokratin i Tibet och hade 2 000 soldater stationerade i Lhasa fram till Qingdynastins fall 1912. Kina hävdade på detta sätt sin överhöghet över Tibet sedan man militärt ingripit i en blodig konflikt mellan de olika tibetansk-buddhistiska inriktningarna Gelugpa och Nyingmapa.
När Huc och Gabet anlände till Lhasa var Amban en man vid namn Qishan. Denne hade tidigare varit tidigare guvernör i Zhiliprovinsen men begått misstag vid förhandlingar mellan Kina och britterna. Han förvisades därför till ett mindre viktigt uppdrag, att vara Amban i Tibet. I Lhasa försökte han revanschera sig genom att kraftfullt försöka hävda det kinesiska inflytandet vilket inte var helt enkelt nu när Kina blivit rejält försvagat. Qishan anade att problem kunde uppstå om han tillät Huc och Gabet att fortsätta sin färd till Indien från Tibet. Qishan lyckades få Huc och Gabet utvisade från Lhasa redan i februari 1846 och de eskorterades under bevakning till Guangzhou (Kanton) i oktober 1846. Därifrån återvände Abbé Gabet till Europa. Gabet lämnade till britterna intressant information om Centralasien och åkte sedan till Brasilien, där han dog kort därefter.
Här en avbildning av Lithangklostret i östra Tibet, Kham, från 1840-talet. Så bör det ha sett ut när Huc och Gabet passerade.
Lithangklostret skadades svårt under 1950-talet. Här är en del av de nu återuppbyggda huvudhallarna. Foto: Paul M. Grahn 2016
Huc stannade kvar i Guangzhou i nästan tre år och skrev sina två böcker om resor i Kina, Mongoliet och Tibet. Huc återvände till Europa 1852. Han skrev ytterligare böcker bl.a.om kristendomens historia i Kina, som kom ut 1857. Hans minnen av resorna i Mongoliet, Tibet och Kina under åren 1844, 1845 och 1846 i fransk utgåva med titeln ”Souvenirs d'un Voyage dans la Tartarie, le Thibet, et la Chine pendant les Années 1844, 1845, et 1846” utkom i Paris 1850. Därefter följde en engelsk utgåva 1851, tysk översättning 1855 och följdes sedan av holländska, spanska, italienska, svenska, ryska och tjeckiska utgåvor. Huc dog i Paris i mars 1860.
Abbé Hucs bok Resa i Mongoliet och Tibet, (1844–6), blev på sin tid en stor reseklassiker. Under några decennier efter bokens publicering var det dock många som betvivlade att de båda missionärerna verkligen genomfört de långa resorna och man läste med skepsis. En av de främsta kritikerna var den ryske upptäcktsresanden Prjevalsky som försökte motbevisa Huc`s beskrivningar i boken. Prjevalskys, en stor auktoritet genom egna resor i Asien, uttalanden bidrog till att många tvivlade på att Huc och Gabet någonsin varit i Tibet. Ungefär fyrtio år efter bokens publicering kom den amerikanske resenären,
W.W. Rockhill, att försvara Huc mot anklagelserna i sina böcker om egna expeditioner där han ofta citerade abbé Hucoch uttryckte stor tilltro till Huc´s berättelser.
Kort efter detta skrev Henri, Due d'Orleans, (1822 – 1897) en bok i vilken han tillbakavisade kritiken mot Hucs berättelse. På punkt efter punkt kunde han visa att Prjevalskys påståenden var felaktiga och hävdade att ryssens motiv för att smutskasta de båda fransmännen enbart berodde på avundsjuka över att de hade nått Lhasa, dit han själv, efter flera försök, aldrig lyckades ta sig. År 1900, publicerade den franske orientalisten Henri Cordier (1849 – 1925) diplomatisk korrespondens mellan generalguvernören i Kanton, Ch'i-ying, och den franske konsuln, M. de Bécour, där de diskuterade utvisningen av de båda missionärerna från Lhasa. Därmed rådde det inte längre några tvivel på att de varit där. Cordier var verksam i Kina under många år där han särskilt ägnade sig åt förbindelsen mellan Kina och Europa.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Den "lärde mannens" skrivrum. Ett av rummen i Guanfu Museum i Beijing. Foto: Paul M. Grahn Dec. 2023
Vi har legat på latsidan under de senaste kalla dagarna i Beijing men under sista torsdagen för det här året bestämde vi oss för att återse Guanfu Museum då det nu är flera år sedan vi senast var där. Guanfu museum är speciellt av flera skäl, främst för att det har en alldeles fantastisk samling kinesiska antikviteter, framför allt möbler och porslin, men också för att det var det första privata kinesiska museet efter Folkrepublikens grundande 1949.
Museet grundades i januari 1997. Dess Grundare och fortfarande museets kurator är Ma Weidu. Museets samling innehåller, keramik och porslin, kinesiska möbler, jade, lack- och metallarbeten, cloisonné (emaljarbeten), fönster- och dörrpaneler samt en del samtida kinesiskt oljemåleri.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Yudai Qiao – ”Jadebältets bro” i trädgården Yiheyuan (Nya Sommarpalatset) i Beijing. Byggd under kejsaren Qianlongs regeringstid (1736 – 95) Qingdynastin (1644 -1911) Foto: Paul M. Grahn Maj 2023.
Det finns många broar i Kina, flera mycket gamla och andra både gamla och berömda på grund av viktiga historiska händelser förknippade med dem. I Beijing, Wanpingqiao, Fengtaidistriktet finns Lugou qiao, byggd 1189 under Jindynastin, (1115 – 1234). Bron är för oss mest känd som ” Marco Polo-bron” eftersom venetianaren Marco Polo (1254 – 1324) har beskrivit den i sin berömda bok ” Il milione – Marco Polos resor”. Han skriver där att ”detta är den mest underbara och unika bron i hela världen”. Bron som är 266 meter lång är byggd över Yongdingfloden och brons ”räcken” är försedda med 500 skulpterade lejon i sten.
Lugou qiao - Marco Polo-bron, byggd 1189 under den s.kk. Jindynastin
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Putuozongcheng, templet som kallas ”Lilla Potala” i Chengde (Jehol). Foton: Paul M. Grahn 1988 - 2018
I oktober i år (2023) var jag på besök i Stockholm för två viktiga ärenden. Främst för att få träffa mitt nya barnbarn, född i augusti, samt att ansöka om nytt visum till Kina. Jag besökte även Etnografiska muséet. Jag var nyfiken på att se hur det stod till med utställningen, ”Med världen i kappsäcken”, en utställning som bl.a. visade en del om Sven Hedins resor i Kina och Tibet.
Den hall (Wanfaguiyi) som står högst uppe och innesluten av den centrala byggnaden i Putuozongcheng. (1988)
Läs mer: Sven Hedin, Etnografiska muséet och det ”Gyllene templet”
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
En del av de centrala delarna av konstdistriktet 798. November 2023
Alla bilder Paul M. Grahn 2004 - 2023
För sex år sedan (2017) skrev jag följande i ett blogginlägg som handlade om den kinesiska samtidskonsten och konstdistriktet 798 i Beijing: ”Jag måste revidera mina tidigare påståenden att 798 har försämrats. Det korrekta skall vara att det har förändrats och inte nödvändigtvis då till det sämre. Det har blivit större och ändrat karaktär, det har tillkommit byggnader men framförallt har det byggts om. Nu finns det många bra alternativ om man vill äta och dricka…”
Häromdagen gjorde vi ett besök i 798-området. Nu sex år senare (2023) är det svårt att hålla med om vad jag skrev då. Om området var på väg att bli ”kommersialiserat” då, så är det fullbordat nu. ”Försämrats eller förändrats” det får givetvis varje besökare själv avgöra. Jag har regelbundet besökt 798 sedan det etablerades 2001. Från början var det ett antal konstnärer som hyrde lokaler här för att använda som ateljéer, några bodde också i ateljén. Till en början var just den gamla industriella miljön mycket påtaglig någon enstaka restaurant, där man den varma årstiden kunde sitta ute och ta en öl fanns det, en bokhandel och ett antal gallerier. Den konst som producerades och visades var ibland rätt ”uppkäftig”, vilket tilläts eller snarare myndigheterna ”såg mellan fingrarna” och hade helt enkelt mindre kontroll då än nu.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Entrébyggnaden till Dajue si. Foto: Paul M. Grahn 2023
Da jue templet (Uppvaknandets tempel) är beläget i nordvästra delarna av Beijing vid foten av Yangtaiberget. Templet grundades under Liaodynastin (907 – 1125) men är om- och tillbyggt flera gånger. Några byggnader är från Mingdynastin (1368 – 1644) några från Qingdynastin (1644 – 1912). Templet är vänt mot öster, det vanliga under Liaodynastin. Dajue si tillhör den kinesiska nordliga s.k. Chan-buddhistiska inriktningen.
Ett av de mäktiga och mycket gamla träd som finns i anläggningen
Templets /klostrets utformning är klassisk med entrébyggnad, innanför denna ligger trumtorn och klocktorn sedan följer två större hallar ett flertal sidobyggnader och avslutas med en stupa /dagoba). Tempelanläggningen innehåller många mycket gamla träd som nu på hösten med sina gula löv är mycket vackra. Det finns också bambulundar utmed delar av yttermurens insida. Klostret har idag, såvitt jag förstår, inga munkar, lyckades inte få uppgift om detta. Det är sannolikt med Dajue si som med de flesta andra templen och klostren i och runt Beijing att de idag fungerar som muséer och sevärdheter. Enstaka troende buddhister besöker dem och någon gång per år anordnas en festival av något slag. I Dajue si finns definitivt fler katter än munkar, ett tjugotal katter är bosatta i anläggningen.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Några av de ruiner som finns i Yuanmingyuan. Här vid Xiyanglou (Västra byggnaderna) Foto: Paul M. Grahn Nov.2023
Måndagen den 13 november en dag med sol och tio grader i luften körde vi ut till Yuanmingyuan (Garden of Perfect Brightness) eller “Gamla sommarpalatset”. Det är beläget i norra delen av Haidiandistriktet i Beijing. Detta var en gång den viktigaste kejserliga ”sommarstället” under Qingdynastin (1644 - 1912). Här fanns en gång allt som bör finnas i en kinesisk trädgård, vatten, träd och växter av olika slag samt mängder av byggnader alltifrån tempel och paviljonger till palats. De olika trädgårdarna var kopior av berömda trädgårdar i södra Kina. Men här fanns också palats som var byggda i europeisk stil. Sjöar och de mindre dammarna har små öar och över kanalerna hade man byggt mängder av broar. Vatten dominerar i Yuanmingyuan vilket gör att här får man svalka under de heta somrarna i Beijing. Hela området som parken omfattar är fem gånger större än Förbjudna staden, det kejserliga palatset i centrala Beijing. Parken började byggas under kejsaren Kangxi´s tid (1661 - 1722) och var en present från kejsaren till hans fjärde son Yinzhen. Denne efterträdde också Kangxi som kejsare under namnet Yongzheng (1722 - 35). Men det var näste kejsare i raden, Qianlong (1735 - 96) som byggde parken med dess fantastiska palats till det underverk den en gång var. Under glansdagarna bestod parken av tre olika delar, Yuanmingyuan, Qichunyuan (Den vackra vårens trädgård) samt Changchunyuan (Den eviga vårens trädgård). Fem kejsare under Qingdynastin,(1644 – 1924) Yongzheng, Qianlong, Jiaqing, (1796 - 1820) Daoguang, (1820 - 50) och Xianfeng (1850 - 61) spenderade stora summor på dessa trädgårdar. Yuanmingyuan tjänade under de här år som en förlängning av Förbjudna staden och Kina styrdes stora delar av året härifrån. Även mot slutet av Qingdynastin fortsatte såväl kejsarna Daoguang och Xianfeng att spendera stora summor på skulpturer av Buddha och Bodhisattvor i exklusiva material som guld, silver och jade. Ett av palatsen sades innehålla flera tusentals skulpturer i större och mindre format. Idag är allt borta såväl palats som inredning och dekoration. Under det s.k. Andra Opiumkriget 1860 plundrade och ödelade brittiska- och franska trupper Yuanmingyuan.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Shanghai by night. Pudongsidan med dess höga byggnader sett från "The Bund". Foto: Paul M. Grahn Okt.2023
Med Lufthansa från Köpenhamn via München till Shanghai som sägs vara världens näst folkrikaste stad. Att det är många människor i Shanghai överraskade inte, har varit här många gånger förut, men att det är så varmt i slutet av oktober och början av november, 27 – 28 grader var däremot förvånande. Människorna går omkring sent på kvällarna klädda i t-shirt och shorts!
Vi bodde bra på Radisson Collcection Hyland hotel på Östra Nanjinggatan, den långa gågatan i Shanghai centrum. Vi hade cirka en kilometer ner till floden och kajen The Bund. I vimlet på Östra Nanjingagatan syntes många besökare från andra delar av Kina och förvånansvärt många utländska besökare, huvudsakligen från andra delar av världen än Europa och USA.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Den första Indiana Jones-filmen vars titel på svenska var ”Jakten på den försvunna skatten” utspelar sig 1936 och andra världskriget är bara några år bort. Indiana Jones slåss mot nazisterna i jakten på Förbundsarken, en guldöverdragen kista som nazisterna vill komma över för att kunna bygga en egen odödlig armé. I de följande filmerna med Jones är temat liknande, gamla skatter, antikviteter, med inneboende krafter som ”de elaka” vill lägga beslag på men som Jones givetvis snuvar på konfekten. Så till frågan om förebilder, en kandidat som ofta har framförts som förebild är Langdon Warner (1881-1955) en amerikansk arkeolog och expert på östasiatisk konst.
- Kontaktinformation
- Skriven av Paul M. Grahn
Den västra stadsporten i Lhasa fotograferad av Gombojab Tsebekovich Tsybikov år 1900
Ryska ambitioner att vara en ”supermakt” är inte nya. Redan under de kejserliga- tsarernas tid erövrade man flera av sina grannländer och utvidgade imperiet, något som de efterföljande regimerna sedan har fortsatt. De senaste exemplen i en rad av anfall och invasioner är ockupationen av Krim 2014 och nu invasionsförsöket mot Ukraina 2022. I detta sammanhang, ”The Great Game”, kan man då också nämna Sovjets/Rysslands militära stöd till den marxist-leninistiska regeringen i Afghanistan under det blodiga krig som varade från 1979 till 1989. Det brittiska imperiet som jag skriver om här har gått från att vara det största till att numera spela en avsevärt mindre framträdande roll.
Den västra stadsporten i Lhasa. Foto: Paul M. Grahn 2006
The Great Game kallar man den maktkamp som växte fram och upptog de båda imperierna Storbritannien och Ryssland från mitten av 1800-talet och en bit in på 1900-talets början om inflytande i Centralasien, främst i Afghanistan, Persien och Tibet. De två koloniala imperierna använde militära interventioner och diplomatiska förhandlingar för att skaffa sig och omdefiniera territorier i Central- och Sydasien. Ryssland erövrade Turkestan, och Storbritannien expanderade och utvidgade gränserna för det brittiska koloniala Indien. The Great Game präglades av misstro, diplomatiska intriger och regionala krig. Men det bröt aldrig ut ett direkt fullskaligt krig mellan de ryska och de brittiska kolonialstyrkorna.