Dagens utflykt gick till Beijing Minsheng Art museum, ett museum sponsrat av en av de stora bankerna i Kina. Här pågår i ytterligare två dagar en utställning om grottorna i Dunhuang, Gansuprovinsen i västra Kina. Mogao-grottorna i Dunhuang är ett av de stora ”Världsarven”, hundratals grottor har genom århundraden grävts ut ur en bergssida belägen utmed den gamla s k ”Sidenvägen” mellan dåvarande kinesiska huvudstaden Changán (nuvarande Xian) och Konstantinopel (Istanbul) i det östromerska riket.
Enbart Mogaokomplexet består av 735 grottor. De finns i närheten ytterligare grottor, sammanlagt är det 812 grottor och de flesta av dem rikt utsmyckade med målningar och skulpturer ur den buddhistiska bildvärlden. Legenderna berättar att de första grottorna skapades år 366 (e.Kr), d v s före den första kejserliga dynastin i Kina, Qin-dynastin (221 – 207 f.Kr) Under den s k Sui-dynastin, 581 – 618 (e.Kr) tar skapandet av grottor fart och mängder av grottor tillkommer. Det har att göra med att det skapats ekonomiska förutsättningar genom handeln mellan Kina – Centralasiens riken och Europa och den dominerande produkten från öst till väst var siden. Handelskaravanerna som drog fram över berg och genom öknar behövde beskydd och ville också visa tacksamhet efter väl genomförda färder detta fick man genom att donera till skapandet av grottorna.
En kopia i full storlek av den liggande Buddha i grotta nr. 158 imponerade på besökarna.
Under Tang-dynastin (618 – 907) erövrade tibetanerna Shazhou-staten, som Dunhuang då tillhörde. Tibetanernas form av buddhism, som man på engelska kallar ”Lamaism”, jag föredrar att kalla den ”Vajrayanabuddhism” (”Farkosten av diamant”) deras buddhistiskt religiösa föreställningar återspeglas i grottorna från den tiden.
848 (e.Kr) då det tibetanska riket skakades av inre motsättningar förlorade de kontrollen över Dunhuang. Men handeln fortsatte och det skapades nya grottor fram t.o.m Yuandynastin (1279 – 1368). De rika handelsmännen var de som sponsrade utförandet och i området kring Dunhuang verkade konstnärer från flera delar av Asien.
I Europa fick vi först kännedom om Dunhuangs storhet åren strax efter 1906 då den ungersk-brittiske upptäcktsresanden Aurel Stein publicerade texter och bilder från sin långa resa över land från Indien till Gansu i Kina. Hans stora trofé var förstås ”världens äldsta tryckta bok” den s. k. ”Diamantsutran” som han köpt av taoistmunken Wang Yuanlu vid Mogaogrottorna Denne taoistmunk som fungerade som ens slags självutnämnd ”vaktmästare” vid grottorna hade tidigare hittat den dolda dörren till grotta nr 17. Härinne förvarades uppemot 50.000 undangömda gamla dokument, texter om taoism, konfucianismen, buddhistiska texter och målningar men även mängder av andra mer världsliga dokument vilka tillsammans ger en bild av det gamla kinesiska samhället. Här fanns t.ex. dokument som upprättats vid folkräkningar och skatteuppbörd mm. Om ”Diamantsutran och Dunhuang har jag skrivit tidigare här: https://www.pgrahn.com/blogg/87-diamantsutran-vaerldens-aeldsta-tryckta-bok.html
Stein gjorde en bra affär, inte bara för att han råkade få med sig ”Diamantsutran”, han lyckades förutom den även köpa något tusental andra dokument. Efter honom kom sedan fransmannen Paul Pelliot och även han fick köpa mängder. Pelliot hade fördelar genom att han kunde läsa kinesiska och göra ett urval efter eget gottfinnande. Wang Yuanlu tänkte använda pengarna han fick vid försäljningen till att renovera en eller flera av grottorna. Han lät också renovera en del men resultatet av dessa renoveringar imponerar inte.
Efter Stein, före Paul Pelliot, kom Gustaf Mannerheim till Dunhuang, 1906, han var då i rysk tjänst. Han hade startat sin expedition tillsammans med Paul Pelliot. Men de båda kom inte överens och Mannerheim fortsatte själv tillsammans med lokala följeslagare. Men Mannerheim var inte intresserad av gamla dokument, vilka han inte heller kunde läsa, och fortsatte vidare, Mannerheims uppgift var att kartlägga Kinas militära kapacitet åt ryssarna, kort sagt var han en spion. Jag har tidigare skrivit om Mannerheims resa här: https://www.pgrahn.com/blogg/216-wutaishan-de-fem-tornens-berg.html
Paul Pelliot var den som efter Stein lyckades köpa mängder av dokument av Wang Yuanlu. Efter Stein och Pelliot kom sedan flera andra, som kineserna kallar ”adventurers” , från bl.a. Japan och Ryssland och Tyskland, även de fick köpa dokument. Slutligen satte lokala ämbetsmän stopp för ”dokumenthandeln”. Under fortsättningen av Qingdynastin (1644-1912) åren 1900-1912 skakades Kina av oroligheter och lokala s.k. krigsherrar styrde och ställde inom sina respektive maktsfärer. Gansuprovinsen var inget undantag och enligt uppgifter försvann då ytterligare gamla dokument då det saknades en central myndighet som tog tag i uppgiften att skydda dessa ovärderliga skatter.
Ett foto från 1950-talets arbete vid grotorna. Här skyfflar man bort mängder af flygsand.
Grottorna som många av dem var mer eller mindre fyllda av flygsand lämnades i stort sett åt sitt öde fram till 1940-talet då man började röja upp och säkra ingångar och en del av de träkonstruktioner som gjorde det möjligt att nå de övre grottorna. Man började också kopiera en del av de målningar som finns inne i grottorna. Det här var ett arbete som pågick fortfarande på 1960- och 70-talen.
Foto från 1956 vilket visar två konstnärer i färd med att kopiera en av grottornas målningar.
I och med Kinas öppnande mot omvärlden började utländska besökare i större utsträckning också hitta till Dunhuang. I slutet av 1990-talet kom jag själv för första gången till Dunhuang och Mogao-grottorna: Jag var ute på egen hand på en researchresa som innefattade även andra ”sevärdheter” i Gansu- och Xinjiangprovinserna. Senast jag var i Dunhuang var i september 2014. Mellan mitt första och senaste besök hade det hänt mycket, man hade exempelvis byggt ett mycket modernt utrustat besökscentrum men också stängt vissa ömtåliga grottor för allt för många besökare. Alla förbättringar för att minska slitaget på de gamla grottorna är nödvändiga då besökarantalet åtminstone före Covidpandemin kunde räknas i flera hundratals besökare per dag.
En av grottorna som man byggt en kopia av i utställningen.
Utställningen vid Beijing Minsheng Art museum var just denna dag vid vårt besök också den mycket välbesökt, kan möjligtvis bero på att utställningen stängde bara två dagar senare. Några originalverk från Mogao-grottorna fanns givetvis inte här men alldeles utmärkta kopior av skulpturer bl.a. den mycket stora liggande Buddha från grotta nr. 158. Man hade även byggt upp kopior av några av de mindre grottorna vilka man kunde gå in i för att få en känsla av ett verkligt besök i Dunhuang. Från utsidan såg dessa upppbyggda kopior ut som stora tält.
En av de uppbyggda kopiorna av en grotta döljer sig under detta stora tält
Utställningens viktigaste delar var de kopior av väggmålningarna som skapats under 1950- 60- och 70-talen. Dessutom fanns det intressanta svart-vita fotografier från de tidiga arbetena som gjordes vid Mogao under 1940 – 1960-talen. Jag kan tänka mig att flera av besökarna vid utställningen här i Beijing gärna vill resa till det verkliga Dunhuang och se originalen på plats. Jag kan även tänka mig det själv det är ett tag sedan jag var där och dessutom finns det fler intressanta grottor i närheten att besöka.