L1200114.JPG

En av tempelbyggnaderna med stora bronskärl för brännande av rökelse. Foto: Paul M. Grahn Juni 2024

Jietai-templet (kinesiska: 戒台寺; pinyin: Jiè Tāi Sì) är ett buddhistiskt tempel i Mentougou-distriktet i västra Peking, Kina. Jietai-templet byggdes 622 AD, under det femte året av Wude-perioden i Tang-dynastin (618–907) då kallades templet"Huiju-templet" (慧聚寺). (”Templet där man tillägnar sig visdom”) men av de äldsta delarna återstår inte mycket idag. Templet har genom århundradena genomgått stora om- och tillbyggnationer huvudsakligen gjorda under Ming- (1368 – 1644) och Qingdynastierna (1644 – 1912). Liksom det äldre Tanzhe si i närheten av China National Highway 108 är Jietai-templet nu en turistattraktion i Peking. Men faktum är att Jietai-templet var en ”turistattraktion” för utlänningar som levde i Peking redan under 1930- och 40-talen mer om det längre fram. Det äldre Tanzhe-templet har jag skrivit om tidigare, 2018, här en länk: https://www.pgrahn.com/blogg/192-tanzhe-det-aeldsta-templet-i-pekingomradet-3.html

L1200111.JPG

I en av de första hallarna välkomnar Milefu med sin stora mage och breda leende. Foto: Paul M. Grahn Juni 2024

Jietai-templet ligger på bergssidan av Ma'an-berget cirka 25 kilometer från de centrala delarna av Peking. Det stora, 3,5 meter höga, ordinationsaltaret i Jietai-templet är känt som ett av de tre största invigningsaltarna i Kina. De två andra finns i Kaiyuan-templet i Quanzhou, Fujianprovinsen och i Zhaoqing-templet i Hangzhou, Zhejiangprovinsen. 

 

L1200125.JPG

Hallen för de tre epokernas Buddha, en av templets munkar talar med en besökare: Foto: Paul M. Grahn Juni 2024

 

Ordination_hallens_terrass.jpg

Den stora hallen med "invigningsaltaret" inuti. Foto: Paul M. Grahn Juni 2024

År 1069, det femte året av Xianyong-perioden i Liao-dynastin (907–1125AD), lät mästaren Fajun (法均) bygga ordinationsaltaret i templet. Munkar från olika delar av Kina samlades sedan här för att ta avlägga examen, invigas, (på engelska ordination). De skulle efter denna invigning för all framtid följa de buddhistiska föreskrifterna, därav namnet "Jietan-templet"戒坛寺; Jietan betyder invigningsaltaret. Jietan Hall (Hall of Ordination Altar) är den viktigaste hallen i templet, byggd 1069, under Liao-dynastin (907–1125 AD) har den senare renoverats flera gånger, under Jin-dynastin (1115–1234), Yuan-dynastin (1279–1368), Ming-dynastin (1368–1644) ) och Qingdynastin (1644–1911), men den arkitektoniska stilen från Liao-dynastin är bevarad.

L1200185.JPG

Det stora "invigningsaltaret" med Sakyamuni Budfha på sin lotustron. Foto: Paul M. Grahn Juni 2021

Här i hallen hänger en plakett med texten "树精进幢" vilket betyder att de munkar som troget följer de föreskrifter de ålagts i Jietai-templet tillåts skriva egna böcker om buddhistiska ämnen. Denna text är skriven av kejsaren Qianlong(1736 – 95). En annan plakett med texten "清戒" (i betydelsen rening) skriven av kejsaren Kangxi (1661 - 1722) hänger på insidan av den beklädnad som omger övre delen av invigningsaltarets plattform. Det stora fyrkantiga invigningsaltaret, 3,5 meter högt, är tillverkat av sten och placerat i hallens mitt. Invigningsaltaret är uppbyggt i tre nivåer med snidade mönster av moln och gräs. Basen har nischer där det finns målade skulpturer vilka föreställer "föreskrifternas gudar". På invigningsaltaret finns en större skulptur föreställande Sakyamuni Buddha sittande på en hög lotustron. Framför Buddhastatyn står tio röda sandelträstolar och tio små snidade skrivbord för de tio mästarna som deltar i invigningsceremonierna, tre mästare bevittnar ceremonin och sju mästare avgör om adepten är godkänd.

 

L1200208.JPG

Yan Tao vid ”De nio drakarnas träd” (九龙松) Foto: Paul M. Grahn Juni 2024

Jietai Temple är känt för sina mycket gamla träd. De flesta är planterade redan under Tangdynastin (618–907) och Songdynastin (960–1279), och har under de tusen åren sedan dess skapat olika groteska utseenden. Under Ming- och Qingdynastierna (1368–1911) var de "tio groteska tallarna" (十大奇松) kända runtom i Kina, Korea och Japan vilket lockade flera berömda litteraturkunniga att besöka templet och komponera dikter för att hylla dem. Några av dessa träd är ”Liggande drakens träd” (卧龙松), ”De nio drakarnas träd” (九龙松) som ser ut som en flygande drake när dess nio grenar vrider sig uppåt. Ett av de största träden är det märkliga ”liggande trädet” som kallas  ”Trädet som omfamnar pagoden”. De gamla träden anses vara buddhismens beskyddare, det finns totalt 88 s.k. nationella antika träd på templets område, försedda med skyltar med text på kinesiska, engelska, japanska och koreanska som anger deras namn, art och ålder. De vanligaste arterna är cypresser, tallar och japanska pagodträd. Templet har också en 250 år gammal syrenbuske. Träden har bidragit till templets popularitet bland inhemska turister kanske även bland det fåtal utländska turister som letar sig ut hit till Jietai-templet.  

 

L1200192.JPG

”Trädet som omfamnar pagoden”  planterat under Tangdynastin. Foto: Paul M. Grahn Juni 2024

L1200141.JPG

Prins Gong, (1850 – 1898) i sin trädgård. Foto: Paul M. Grahn Juni 2024

Här i detta, av flera anledningar mycket intressanta tempel, har tiden och livet genom århundradena inte bara flutit som en stilla flod, det har också utspelats dramatik långt fram i vår tidsålder. Under en period, 1884 – 1898, tjänade templet som en fristad för Prins Gong, (1850 – 1898) då han mot slutet av sitt liv drog sig undan maktkampen inom den manchiska Qingdynastin (1644-1912). Prins Gong, hans namn var Yixin, var en kejserlig prins av klanen Aisin Gioro och en viktig person i den Manchu-ledda Qing-dynastin i Kina. Han var regent från 1861 till 1865 och hade även under andra tidsperioder stort inflytande vid det kejserliga hovet. Som ung ansågs han vara mycket intelligent och av sin far kejsaren Daoguang en potentiell arvtagare till kejsartiteln. Men hans äldre halvbror Yizhu ärvde tronen och regerade under titeln  Xianfeng. Under Andra opiumkriget 1860 förhandlade prins Gong med britterna, fransmännen och ryssarna och undertecknade den s.k. Pekingkonventionen som representant för Qing-imperiet. Efter kejsaren Xianfeng´s död 1861 tog prins Gong initiativet till en kupp med hjälp av kejsarinnan Ci'an och Cixi och tog makten från en grupp på åtta regenter vilka blivit utsedda av kejsaren på hans dödsbädd för att hjälpa hans son att efterträda honom. Efter kuppen tjänstgjorde Prins Gong som regent från 1861 till 1865 och ledde en del reformer som genomfördes under den s.k. Tongzhi-restaureringen (1860–74). Han degraderades 1865 och 1874 för påstådd korruption och respektlöshet men förblev en inflytelserik figur i Qing-regeringen. De sista decennierna av prins Gongs karriär, under hans brorson kejsaren Guangxu´s regeringstid drogs prins Gong in i en härva av konflikter i det kejserliga hovet, i synnerhet hade han en konflikt med sin tidigare allierade, änkekejsarinnan Cixi. Besviken drog han sig tillbaka till Jietai-templet där han levde i avskildhet till sin död, 1898. I templet är idag de byggnader och gårdsplanen där han levde ett café. Ett trevligt ställe att vila och vederkvicka sig med te eller kaffe. Här finns en skulptur som avbildar prins Gong.

                                                                                                 Peking_picnic.jpgIMG_3806.JPG

Vi tar ett kliv fram i historien till den oroliga tiden under 1930- och 40-talen. Här nämns Jietai-templet återigen i flera böcker. Den första är Peking picnic”, (1932) översatt till svenska, 1933, med titeln ”Utflykt från Peking”. Här berättar den brittiska författarinnan Mary Ann Dolling ( ? – 1974), vars författarnamn var Ann Bridge, om en flera dagars picknick/fest som en grupp utlänningar, bosatta i Peking, håller i klostret Chich T’ai Ssu - (Jietaisi) i bergen väster om Peking. Historien utspelar sig under 1930-talet, en orolig epok i Pekings historia, då odisciplinerade soldathopar ur olika krigsherrars arméer drog omkring, plundrade och dödade. Festen är planerad av värdinnan, Laura Leroy, som underhållning för en gästprofessor i psykologi från Cambridge. De dagar festen varar bjuder på oväntade händelser, några av romantisk karaktär, vilka leder till avgörande förändringar i deltagarnas liv. Den lilla gruppen av män och kvinnor som deltar i detta ”house party” utgör en pikant kombination. Det är genom diplomathustrun Laura Leroy´s, romanens centralgestalt, ögon vi får följa händelserna. Under en dagsutflykt gruppen gör över till granntemplet Tanzhe si blir historien om de båda fredliga templen mycket dramtatisk vilket jag dock inte avslöjar här.

L1200234.JPG

Den stora mängden träd gör att det är lätt att hitta skugga i templet. Foto: Paul M. Grahn Juni 2024

Att dessa utflykter med övernattningar till Chich T’ai Ssu - (Jietaisi) alls kunde äga rum berodde på klostrets välvilliga inställning till utländska besökare vilka säkerligen donerade pengar till klostret, en slags avgift kan man kalla det. Utflykterna genomfördes givetvis med hjälp av en mängd tjänare som utgör bifigurer i böckerna. De forslade tältsängar, bäddutrustning, porslin, glas, mat, vin, frukt och mängder av annat ”nödvändigt” för dessa bortskämda västerländska besökare vana vid uppassning och komfort. 

I kapitel tio ger Ann Bridge oss en fin beskrivning av Jietai-templet: ”Chieh T´ai Ssu , klostret med Det heliga Löftets altare, ligger på ett slags naturlig terrass strax nedanför krönet på en av de bergskedjor, som från Västra Bergen sträcka sig ned mot Pekingslätten, i söder flankerande Hun-ho-dalen. Dess oräkneliga tempelgårdar, paviljonger, altare och avsatser sträcka sig uppför hela bergssidan, den ena ovanför den andra, sammanbundna av stenlagda gångar och breda marmortrappor, som ligga spridda i alla riktningar och lägen, omväxlande med ur stenläggningen uppskjutande träd, med små klipplandskap och grottor i undanskymda vrår, med små pagoder, med trumtorn och klocktorn och med väldiga rökelsekar av brons. Hela denna härliga blandning, som täcker en yta av flera acres och har lika många själar som en engelsk by, ligger innesluten inom en hög mur, som följer den buktande gränsen upp över de branta steniga sluttningarnas krön.”

Författarinnan Mary Ann Dolling (Ann Bridge) bodde med sin man, brittisk diplomat, i flera länder förutom Kina även i Turkiet, Portugal och Ungern och har skrivit ett femtontal romaner. Hennes böcker var på sin tid mycket populära men har fått lite uppmärksamhet, eftersom de i allmänhet betraktas som "underhållande reseskildringar." I den svenska översättningen har Bonniers låtit författaren Sigfrid Siwertz skriva en inledning. Där skriver han bl.a. så här: ”och där kan spåras en pikant kvinnlig avspegling av åtskilligt brittiskt missnöje med förhållandena ute i Östern. Man är missnöjd med ledningens brist på fasthet, man avundas fransmännen deras förmåga att sätta sig i respekt och författarinnan hämnas på amerikanernas fredliga framgångar i det moderna Kina genom att göra den ena av bokens två amerikanska kvinnliga figurer till en naiv idealist och den andra till ett litet våp.” Vidare skriver Siwertz; ”Ann Bridge har för kineserna trots alla ödets knuffar en djup sympati, som dock icke utesluter illusionslös klarsyn och även resignation.”

 Nästa bok är The years that were fat - Peking 1933 – 1940” av  George N. Kates. Kates var en amerikansk forskare som 1935 bosatte sig i Peking i en s.k. Peking-hutong strax norr om Förbjudna staden. I den här bostaden levde han sedan sitt liv och undvek allt för mycket kontakt med Pekings övriga internationella samhälle. Han lärde sig kinesiska och umgicks mest med några andra kulturentusiaster som kallades ”Peking-esteterna”. I kapitel tretton ”The Hills and Temples” beskriver Kates hur han och några vänner tar sig till ”The most familiar of these nearby refuges is Chieh T´ai Ssü, the Temple of the Ordination Platform, so-called because it includes one housed in a separate building, used for the elaborate ceremonies held when neophytes are admitted to the priesthood.” Man tar sig dit först med bil och sista sträckan på åsnor. Vidare beskriver han sedan templet: ”Sevärdheten i detta tempel var ett underbart gammalt träd, den "vita tallen med nio drakar" så kallad på grund av formen på dess stam. Det var en jätte med stor omkrets, med lutande lemmar utspridda så brett vid kanten av en hög terrass att en eller två ganska hängde över den och sträckte sig ut horisontellt bortom balustraden. Fjällen på dess skuggade bark förvandlades i regnet från bländande vit till blekast grågrön eller lila; dess rena barr var blanka och långa. Det fanns en känsla av att dess trädnatur hade förståtts intimt av munkarna som nu hade vårdat och skyddat det genom århundraden.” Kates beskriver några av de andra utländska besökarna i

Jietai-templet, en av dem är svensk: ”From time to time there came here such figures as the grave old Swedish missionary, tall anf very lean Mr. Söderbom, whose Sunday prayers had a particularly  gentle an old-world quality. We used to sit about on the grass lawn-to remind us of “home”-conscious of our clean clothes, to hear there prayers and then to sing hymns, in liu of church services on the sabbath.” Denne ”Mr. Söderbom” som Kates beskriver torde vara Georg Söderbom (1904 – 1973) Född i Kina, son till missionärerna Karl Gustaf Söderbom och Anna Alsterlund. Georg Söderbom deltog i Sven Hedins expeditioner 1927 – 1935 som intendent, kamelförare och chaufför. Under andra världskriget var han stationerad vid den s.k. Burmavägen där han deltog på den kinesisk/engelsk/amerikanska sidan i kriget mot japanerna. Han har skrivit en bok som utkom 1954 ”Bortom kinesiska muren” som handlar om hans arbete i Inre och yttre Mongoliet. Efter 1949 bosatte han sig i Sverige och arbetade vid Etnografiska museet fram till sin död 1973.

Hedinexpeditionen 1933-35Sinkiang, Hami. Kommendanten tar emot bilexpeditionen.Fr v Effe, Huang, Chen, Hummel, Yew, Kung, X, Sven Hedin, X, Kommendanten, X, X, X, X, Georg Söderbom, XBildnr saknas  (nytt bildnr 1029.951)neg A102Foto Folke Bergman 8/2 1934 The Sven Hedin expedition 1933-35, Sinkiang:The commander of Hami. Reception of the car expedition.From the left Effe, Huang, Chen, Hummel, Yew, Kung, X, Sven Hedin, X, the commander, X, X, X, X, Georg Söderbom, XFoto Folke Bergman 8.2 1934

Sven Hedin omgiven av sina medarbetare vid sin sista stora expedition. Georg Söderbom står som andre man från höger. 

När man läser Kates bok inställer sig frågan om det möjligtvis är så att Kates vistelser i templet kanske någon gång sammanföll med Ann Bridges besök där. Kates bok beskriver hans tid i Peking 1933 – 1940, alltså ungefär samma tidsperiod. Hans bok publicerades dock först 1952. 

Jietai_si_-_Hedda_Morrison.jpeg

En översiktbild av Jietai si i boken ”A photographer in old Peking” av Hedda Morrison (1985 Oxford University Press) 

En tredje bok om Peking som också den skildrar samma tidsperiod är ”A photographer in old Peking” (1985 Oxford University Press) av Hedda Morrison. Den är en riktig pärla bland böcker om Peking! Morrison studerade fotografi i sitt hemland Tyskland innan hon lämnade 1933 för en position som chef för Hartungs Photo Shop i Legationskvarteret i Peking. Från 1938 tills hon och hennes man lämnade Kina 1946 arbetade Morrison som frilansfotograf. Hon sålde enskilda bilder eller serier av fotografier men tog också bilder till andras böcker om Kina. Hennes bilder skildrar Pekings människor, gatuliv, parker och palats, mat och underhållning men också det som i boken benämns ”Further Afield”. Och vad hittar vi här om inte Chieh Tái Ssu! Hon skriver: “ I visited Tán Che Ssu and Chieh Tái Ssu on several occasions, the most memorable being the time when I walked to Tan Che Ssu by moonlight.” I boken med fantastiskt fina svartvita bilder från Peking bl.a. en bild av Jietai si templet. En bild tagen från en punkt ovan templet vilket gör att man får en god översikt över en stor del av tempelanläggningen. Hedda Morrisons cirka 6000 bilder och 10.000 negativ finns idag i  Harvard University´s stora digitala bildsamling. 

L1200228.JPG

Från Jietai-templet syns idag hur Mentougou-distriktets bebyggelse i sydvästra Peking, kryper allt närmre. Foto: Paul M. Grahn Juni 2024

Vårt besök i Jietai-si-templet ägde rum den 3 juni, en måndag och en mycket varm dag i Peking, men här ute i det av skog omgivna templet var det svalare. Att det var måndag gjorde också att besökarna var relativt få. Templet är mycket speciellt inte minst på grund av alla de antika träden. Det var lugnt och stilla och det var inte utan att jag kände att här skulle också jag vilja sitta i månskenet och smutta på ett glas vin. Vi fick nöja oss med en kopp Cappuccino i skuggan på caféet, en gång Prins Gongs bostad. Inget fel på kaffet det var alldeles utmärkt. Men redan nu planerar jag för nästa besök. Det finns mycket mer att se än vad vi hann med på de timmar vi var här.