Byn Malemchigaon i Helambudistriktet, Nepal. Foto: Paul M. Grahn Dec.1975

En av de första böckerna om Nepal jag köpte var ”Tantrisk mark” av Toni Schmid. Jag bodde i Stockholm vid denna tid (1972 -76) och var student vid Konstfackskolan. Antikvariaten i Stockholm, då fler än nu, var där jag hittade det som intresserade mig, litteratur om Tibet och Nepal. Ett märkligt sammanträffande var att den by i Nepal där Toni Schmid bodde under ett tiotal veckor 1955 visade sig vara samma by som jag och mina tre reskamrater också bodde i vintern 1975-76 dock bara under en veckas tid.

Byn Malemchigaon ligger norr om Kathmandu i Helambudistriktet. Byns befolkning är huvudsakligen s k Sherpas i många av de omkringliggande byarna är befolkningen Tamang. Vi fick via våra kontakter med landsflyktiga tibetaner som då var bosatta runt den stora stupan Boudanath i Kathmandu möjlighet att låna ett hus i byn. Huset ägdes då som tidigare under Toni Schimds besök av ”storlaman” Chinai Lama  vid Boudhanath. Denna buddhistiska lama var ägare till stora delar av marken i Malemchigaon. Han uppbar skatt därifrån men hade också en del religiösa plikter att uppfylla. Byns lilla tempel med bl a en skulptur i lera föreställande Padmasambhava, eller Guru Rinpoche var bland de första avbildningar av denne den ”Lotusfödde” buddhistiske lärare och tantriska mästare jag mötte. Genom åren har han sedan följt mig i ett oräkneligt antal möten i bild. Det spännande lilla bergstemplet i Bhutan Taksthang -”Tigernästet” och är en av de platser där Guru Rinpoche anses ha mediterat. En annan plats, förknippad med honom, vilken jag besökt ett flertal gånger, är det lilla klostret ”Chui gompa” vid Manasarovarsjön borta i västra Tibet. Här i detta kloster anses Padmasambhava/Guru Rinpoche också ha lämnat det jordiska livet.

Toni Schmid, denna intressanta kvinna som bl a ägnade sig åt nordbuddhistisk litteratur och studier i tibetanska som en ”avkoppling” är idag okänd i Sverige. Hennes två böcker om tibetansk buddhism och om Nepal och Ladakh i norra Indien är idag förpassade till bibliotekens magasin. Båda böckerna ger en mycket god introduktion till den tibetanska buddhismen och till det nepalesiska samhället. Själv har jag ett flertal gånger under åren läst om dessa böcker, det är inga tjocka volymer endast 100 sidor vardera. Det finns ett antal svartvita bilder i dem och jag kan notera att vi ofta har valt samma motiv.

Inför min kommande resa till Ladakh, i Jammu & Kashmir i norra Indien, i augusti i år läser jag nu om hennes bok ”Buddhas vägar”. Men inte nog med detta när jag nyligen lite planlöst bläddrade bland böckerna i mina hyllor återfann jag ”Nepal – landet under jordens tak” av Åke Sparring. Jag kom då att minnas att även han besökte Malemchigaon. Han beskrivs i bokens baksidestext som ”En ung akademiker som reste i Nepal”, just det 1955! Även han besökte Malemchigaon, Sparring skriver dock ”Milemchiyang” visade det sig. Han träffade ”storlaman” vid Boudnath, lärde känna hans äldste son och fick assistans med vandringen upp i Helambu. Sparring bodde några dagar i ”storlamans” hus, javisst samma hus som vi bodde i 20 år senare. Han antyder dock bara i en enda mening att Toni Schmid och hennes väninna Ruth Svensson varit i Malemchigaon före honom, dock utan att nämna deras namn, på sidan 148 i sin bok skriver han om lamans son Thupten ”Han var mycket förtjust i ett bensinkök, som ett par svenska damer hade gett honom.” Vilka dessa båda damer var är inte särskilt svårt att räkna ut. Alltså kom Sparring till Malemchigaon efter Toni Schmid och Ruth Svensson!

I den avslutande bibliografin över litteratur om Nepal nämner Sparring inte heller Schmids bok ”Tantrisk mark”, den var kanske inte ens utkommen då, utan bland den svenska litteraturen om Nepal omnämns bara Göran Knutssons ”Bland människor i Himalaya” som utkom 1954. Knutsson var jordbruksexpert utsänd av FN och arbetade under ett år i Nepal. Detta var ju bara något år efter att Nepal öppnats för omvärlden, 1951.

 

                

Bilden ovan till vänster är mitt foto av entrén till ”Milarepas grott” i Malemchigaon (1975) Till höger Toni Schmids bild, i boken ”Tantrisk mark”, av samma grotta 20 år tidigare.

Min bild av huset vi bodde i i Malemchigaon 1975, d v s samma hus som såväl Toni Schmid och Ruth Svensson bodde i. Även Åke Sparring något senare, sannolikt hösten 1955.

Både Toni Schmid och Åke Sparring är intressanta människor som tidigt besökte Nepal och skrev om detta fantastiska land och dess människor.

Här är en kort biografi över Toni Schmid. Jag har gjort ett sammandrag från en text som återfinns i sin helhet här: Antonie (Toni) E M Schmid, http://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6390, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Brunius), hämtad 2015-06-22.

Antonie (Toni) Schmid) (1897-1972) föddes i Österrike och kom till Sverige som student 1921. Efter vidare studier i Wien återvände hon hit 1925.

Hon doktorerade i Lund och stannade sedan i Sverige för att kunna ägna sig åt historisk forskning. Hon försörjde sig till en början som lärare vid folkskoleseminariet i Lund men fick så småningom en tjänst som amanuens och antikvarie vid Kungliga biblioteket i Stockholm. 
Genom sin avhandling om Den helige Sigfrid och forskning om helgonlegender hade hon kommit i kontakt med medeltida fragmentmaterial som bevarats i bl a Riksarkivet.
Hennes stora forskningsinsats blev katalogiseringen av detta material. Ett omfattande material på cirka 15 700 dokument. Hon ägnade sig också åt ett omfattande författarskap med anknytning till medeltida kyrkohistoria och liturgihistoria. Som en motvikt, som hon själv formulerade det, ägnade hon sig även åt studier i orientaliska språk, särskilt tibetansk kultur, språk och religion. Tillsammans med en väninna, med dr Ruth Svensson, företog hon under 1950- och 1960-talen långa resor till Nepal, Indien och Burma. Under resorna, som hon skildrat i två böcker, ”Tantrisk mark (Natur & Kultur 1956) samt ”Buddhas vägar” (Natur & Kultur 1959). Under dessa resor lyckades hon köpa in flera viktiga buddistiska handskrifter och kultföremål till Statens etnografiska museum. Hon publicerade flera vetenskapliga uppsatser i ämnet, och var enligt orientalisten prof Bernhard Karlgren en framstående expert på tibetansk kultur och tibetanskt språk.

Åke Sparring kom efter sina resor i Asien så småningom att arbeta som chef för Utrikespolitiska Institutet i Stockholm. I samband med Vietnamkriget kom han att hamna i s k ”blåsväder” efter att ha publicerat ett debattinlägg i Dagens Nyheter om kriget. Här ett kort utdrag ur en intressant artikel om detta.

”Sparring satte in Vietnamkriget i ett större perspektiv: ”det är två system som står mot varandra”. Pekings och Hanois deklarerade politik var på denna tid att driva ”imperialisterna” och deras ”lakejer” ut ur Asien och ut ur historien. ”Vi här uppe har svårt att förstå behovet av revolutioner i världen”, hade Folke Isaksson hävdat. Men, kommenterade Sparring, världen är full av ansvarslösa revolutionärer. ”Var den revolution som Ho Chi Minh inledde på 1940-talet värd 20 års krig? Man kan inte skylla allt på fransmännen och amerikanarna. Den politiker som räknar fel på motståndarens avsikter går inte fri från ansvar, vilka ädla intentioner han än haft.”

Hela denna artikel återfinns här: http://www.ui.se/blog/2013/2/20/nar-ui-blev-ett-monster.aspx