L1120667.jpg

Yeshe-Ö´s mandalatempel i Tholingklostret. Foto: Paul M. Grahn Juli 2016

Tholingklostret är det äldsta klostret i västra Tibet. Klostret ligger i ett område som domineras av en väldig canyon utmed floden Langchen Tsangpo eller Sutlej -   "elefantfloden". Zanda/Tholing ligger 262 km från Darchen som är startpunkten för den berömda pilgrimsleden runt det heliga berget Kailas och 19 km öster om Tholing ligger den andra av det gamla Gugerikets huvudstäder Tsaparang. Geografen och upptäcksresanden Sven Hedin kom under sin tredje expedition, 1906-08, i Centralasien till västra Tibet, området runt Manasarovar- och Rakshastal-sjöarna och berget Kailas. Han besökte även Tholingklostret. 

I boken ”Transhimalaya, del III” (Bonniers 1912) beskriver han utförligt färden genom den väldiga canyon som omger Sutlejfloden och Tholing. Han kallar dock Tholing för ”Totling”. Plötsligt stannar vår lilla trupp vid randen af en oerhördt djupt inskuren canyondal som själf är en af högerarmarna i ett helt system af gigantiska erosionsfåror. Från randen går dessa fall lodrätt och brådbrant ned mot ett svindlande daldjup flera hundra meter under oss.”

En del av den stora canyon som omger Sutlejfloden nära Tholing. Foto: Paul M. Grahn Aug. 2004

”På krönet hvarifrån nedstigandet börjar, befinna vi oss på en absolut höjd af 4,194 meter. Det land våra blickar bestryka är häpnadsväckande och ingen penna förmår beskrifa dess bistra former. Under våra fötter utbreder sig den gula kartan, en labyrint af djupt och lodrätt nedskurna erosionsdlar, korridorer och raviner skilda från hvarandra genom kilformiga klotsar af grus och lera. Tack vare vidgningen kring Totling framträder Satledsch (Sutlej) i norr, men dess band af brusande forsar ter sig på detta afstånd blott som den finaste tråd. Nedanför Totling och Tsaparang, som icke synas på så långt håll, anar man hur Satledsch dal åter kryper ihop till en trång korridor. Men hvar går vägen?” 

Hedin når så småningom fram till Tholingklostret. ”Ett vimpelröse på en af  de sista kullarna förkunnar Totling-gumpas närhet och nu framträder också den skarpt begränsade, fyrkantiga klosterstaden på Satledschs vänstra strand. Är det möjligt, en stad i detta sterila, kringgärdade och otillgängliga land af idel gul lera! Jo bevars; där ser vi ju dessa tätt hopade tempelhus under kinesiska tak och dessa höga ”tjorten”, förgängelsens och minnets sinnebilder. Om vanvård och förfall tala dessa lamaismens söndervittrade bautastenar. Fallfärdiga hus trotsa ännu tiden mellan ruinerna af andra som ramlat för länge sen. De rödmålade klosterhusen bära spår af regn, frost och solgass och genom luckor och hål i bristfälliga murar tittar fattigdomen ut och upplyser främlingen att Totlings glansperiod nu är blott en saga.”

Tholing_översikt.jpg

Översiktsbild av Tholing från 1930-talet.

Detta besök äger rum i slutet av 1906 och utifrån Hedins beskrivning kan vi dra slutsatsen att Tholingklostrets förfall redan vid denna tid var långt gången. Ett förfall som avslutades med en skövling sextio år senare under den ”Den stora proletära kulturrevolutionen” 1966-76. 

Översiktsbild av Tholingklostet, till vänster en av de stora chorten utanför klosterområdet. Foto: Paul M. Grahn juli 2004

Tholingklostret ligger i ena änden av den lilla staden Zanda´s huvudgata, det finns för övrigt inte så många andra gator. Staden domineras av den kinesiska militären och den service och övrig personal som är knuten till denna. Ett par hotell, några restauranger och butiker.

Huvudgatan i Zanda/Tholing. Foto: Paul M. Grahn Aug. 2004

Zanda/Tholing ligger nära den indiska gränsen På andra sidan gränsen finns den indiska provinsen Jammu och Kashmir med den buddhistiskt dominerade Ladakh. Tholing var en gång moderklostret i det område som utgjorde det buddhistiska riket Guge. På den indiska sidan finns därför flera av de gamla systerklostren, Tabo-, Nako- och Alchiklostren samt ett par andra vilka alla är relativt väl bevarade då de undgått den förstörelse som drabbade Tibet under kulturrevolutionen på andra sidan gränsen.

Men åter till Hedins fortsatta beskrivning av Tholing, ett kloster som inte alls imponerar på honom. Detta är säkert också kopplat till tibetanernas mycket avoga inställning till hans närvaro i Tibet. Man var här i Tholing på det klara med att han och hans expedition inte hade något tillstånd från Lhasa att färdas genom landet. Det kunde därför bli allvarliga konsekvenser för dem som lät honom fortsätta. Hedin slår läger utanför klostret och sätter sig att rita av en av templets portaler. Han fortsätter sin beskrivning av klostret och dess invånare så här: ”Då kikade bröder, noviser och världsliga tjänare i fönster och gluggar och kröpo ut en efter annan ur sina hål för att på närmare håll taga denna handling af oförsvarlig fräckhet i skärskådande.” ” Ett sådant prästerskap! Så smutsigt, förvildadt och otillgängligt! Vatten finnas icke till för dem, ehuru den stolta Satledsch rinner dem rakt under näsan. Kroppen skyla de med trasor, längesedan mogna för sopbacken. De fordom röda togorna sitta i svarta och solkiga hängen omkring dem, gömmor för smuts och ohyra. Totlings invånare äro lika förfallna och afsigkomna som själva klostret. Nog hade jag väntat mig mer af denna religionens och vägarnas gränsfästning i sydvästra Tibet.”

Hedin är mycket besviken vilket framgår av hans beskrivning och han har inte heller något till övers för Tsaparang, Gugeriktes andra gamla huvudstad som då sedan 1600-talet låg i ruiner efter en muslimsk attack och förstörelse.

"Vita templet" vars murar överlevde förödelsen under Kulturrevolutionen. Foto: Paul M. Grahn Aug 2004

Det kommer under de sextio år som förflyter mellan Hedins besök och Tholings ödeläggelse några få andra europeiska besökare, 1933 och 1935 kom den den italienske tibetologen Giuseppe Tucci, han lät dokumentera i bilder såväl Tholingklostret som Tsaparang. Tuccis expedition fotograferade noggrant i såväl Tholingklostret som i Tsaparang.

Serkhang_Tholing.jpg

Serkhang-templet i Tholing. Foto från 1930-talet.

Några av Tucciexpeditionernas bilder finns återgivna i ”The Ancient civilization of Transhimalaya”,  Giuseppe Tucciutgiven 1973.  ISBN 0214653234. Ett fåtal bilder från Tholing finns också i ”Discovering Tibet – The Tucci Expeditions and Tibetan Paintings” Edited by Deborah Klimburg-Salter. 2015. ISBN 978-88-572-2251-6

Det mesta av Tuccis bildmaterial är dock opublicerat. Det hör till saken att Tucci själv inte fotograferade utan medförde en fotokunnig medhjälpare, inte professionella fotografer. Bildmaterialet från hans åtta olika expeditioner till Himalaya är därför idag utspritt på flera olika institutioner. Det mesta finns på MNAO (Museo Nazionale D´arte Orientale ”Giuseppe Tucci”) i Rom.

1948 kom Lama Anagarika Govinda, en tysk buddhistisk munk och hans indiska fru Li Gotami till Tholingklostret. Hustrun,en duktig fotograf, tog många bilder i såväl Tholingklostet som i ruinerna av Gugerikets andra huvudstad Tsaparang. En del av dessa bilder publicerades i boken ”Tibet in pictures – A journey into the past”, Li Gotami Govinda, 1979, (Andra upplagan 2002. ISBN 0-89800-345-8). Govinda's “De vita molnens väg – En buddhistisk pilgrims upplevelser I Tibet” på svenska 1975. ISBN 91-5020159X, innehåller en enda bild av Tholingklostrets s k ”Gyllene tempel” men Govindas skildring av västra delarna av Tibet 1948 är intressant.

 

Tibet_in_Pictures_-_Govinda.jpg

 

Tholingklostret byggdes  ca. 959 - 1036 e.Kr.  av Yeshe-Ö, Gugerikets andra kung. På tibetanska betyder "Tholing" "sväva i himlen för alltid" detta namn p g a dess  läge på en höjd 3 800 meter m ö h. Klostret är ett av de första templen som byggdes i början av "andra spridningen" av buddhismen i Tibet. Kungen sponsrade unga män som upptogs som noviser i klostret en av dem var Rinchen Zangpo som utsågs att resa till Kashmir och Indien för att studera och översätta buddhistiska skrifter. De var 21 unga munkar som reste till Vikramshila Mahavihara, en specialinstitution i tantrisk utbildning i Indien. Endast två av dem, Rinchen Zangpo och Lekpai Sherap, överlevde de svåra klimatförhållandena, giftormarna och sjukdomarna och kunde återvända till Tibet.  Rinchen Zangpo lät senare bygga tre av de stora templen på klosterområdet. Kungen bjöd även in den indiska mästaren Athiśa (982-1054) till Guge 1042 e.Kr. Denne tillbringade tre år i Tholingklostret och med sin enorma kunskap om buddhismen medverkande han till återupplivandet av buddhismen vilken då hade blivit tillbakaträngd i Tibet. Athisa grundade Kadampasekten här i Tholing, en sekt som använde mycket stränga metoder. Från Tholing spreds buddhismen återigen till hela Tibet. Senare ansvarade en av Atiśas lärjungar för att upprätta Kagyusekten med tonvikt på fysiska och mentala meditationstekniker. Den blev sedan grunden för Gelugpasekten den nu dominerande i Tibet.  

Av de nio tempel som en gång fanns inom Tholing klosterområde återstår idag endast två, tre stycken men flera håller på att byggas upp igen. Huvudtemplet, Tsuglagkhang, ”Vita templet” - Lhakhang karpo samt undervåningen av ett en gång tre våningar högt tempel, Serkhang. Detta tredje tempels undervåning började renoveras under 1990-talets mitt. 

Sedan mitt första besök i västra Tibet och Tholing, 2004, har jag vid ytterligare tre besök sett hur man utsträckt uppbyggnad och renovering även till andra byggnader men framför allt till Tsuglagkhang och Lhakang karpo. Renoveringen går långsamt av olika orsaker, brist på pengar, kunnig personal och inte minst avståndet. Tholing ligger långt bort och även om vägarna är i betydligt bättre skick idag är det fortfarande mycket långa transporter för det material som behövs. 

L1120663.jpg

  "Vita templet  efter ytterligare renovering Foto: Paul M. Grahn Aug 2016

Tholing stod, som jag redan nämnt, i stort sett intakt, även om antalet munkar hade reducerats efter 1959, fram till hösten 1966. Sedan kom dråpslaget, den stora katastrofen då kulturrevolutionen nådde ända hit bort till västra Tibet. Ytterligare förfall av klostret pågick sedan fram till 1973 då i stort endast ytterväggarna stod kvar av detta en gång ett av de främsta klostren i Tibet. Under dessa kulturrevolutionens år fraktades, enligt uppgift, 60 lastbilslaster med brons- och mässingskulpturer bort från Tholingklostret. Allt av värde, även träbjälkar och annat försvann. Eftersom templen sedan lämnades åt sitt öde dröjde det inte länge innan vatten började läcka in från taken och förstörelsen av de gamla ovärderliga väggmålningarna pågick sedan i nästan trettio år. 

De första utländska besökarna efter kulturrevolutionens år till Tholing och Tsaparang, anlände i början och mitten av 1980-talet. Under några år på 1980-talet kunde man resa utan allt för mycket restriktioner även här i västra Tibet. Dessvärre finns nu även spår efter några av dessa senare besökares allt för närgångna beundran av väggmålningarna.

Redan vid denna tid betalades höga summor för fragment av målningar och mindre skulpturer i mässing både i Europa och USA. Klostret var vid denna tid fortfarande övergivet ingen bevakade det. Först i slutet av 1990-talet återkom några munkar och började röja bort bråte och avfall som samlats i klostrets byggnader. Nu kom också i dagen flera väggmålningar som varit begravda bakom grus och bråte. I två kapell, som daterats till 1500-talet, och som användes för att lagra korn under kulturrevolutionen har räddats några av de fantastiska väggmålningarna som en gång prydde templets väggar. 

Den italienske tibetologen Roberto Vitali som 1990 hade publicerat sin bok “Early temples of Central Tibet” ISBN 0-906026-25-3 där han föredömligt och med rikt bildmaterial presenterade fem av de äldsta templen i centrala Tibet, publicerade 1999 ”Records of Tholing – A literary and visual reconctruction of the “Mother” monastery in Guge. Båda böckerna är idag mycket eftersökta och betingar höga priser på de fåtal utländska antikvariat som kan erbjuda dem. 

Records_of_Tholing.jpg

1993 kom ett team av konstexperter från Universitetet i Wien i samarbete med Lhasa Academy of Social Science till Tholing. Med utgångspunkt från 125 fotografier som tagits under den italienske tibetologen Giuseppe Tucci´s besök i Tholing 1933 och 1935 identifierade man och dokumenterade det som fanns kvar av de nio tempel som en gång utgjorde Tholingklostret.  När jag första gången i augusti 2004, under en resa på egen hand i västra Tibet, kom till Tholing tillsammans med en tibetansk vän och visades runt i klostret av en av klostrets fåtaliga munkar. Han kunde inte många ord på engelska men han öppnade alla dörrar åt oss, slog ut med armen och sa ”emmeti” och det var en mycket korrekt beskrivning av de flesta kapellen, totalt ”emmeti” dvs. "tomt".

Det ökade intresset för västra Tibet, inte minst pilgrimsvandringen runt berget Kailas samt förbättrade vägar som nu leder hit från Lhasa har gjort att även Tholing fått nya besökare. Med fyrhjulsdrivna Landcrusiers tar man sig från Lhasa till Zanda /Tholing på 3 – 4 dagar. Från 2014 kan man även flyga med Tibet Airlines från Lhasa till Gunsa flygplats och redan samma dag vara i Zanda/Tholing. Vid mitt senaste besök i Tholing sommaren 2016 pågick renovering och återuppbyggnad och arbetet skulle enligt planen då pågå till 2018. Det verkar som om man har tänkt att Tholing skall återfå om inte all så åtminstone lite av sin forna glans. 

L1120672.jpg

Renovering i Tholing. Foto: Paul M. Grahn Juni 2016

 

P1010154.jpg

Några rester från ödeläggelsen på 1960-70 talen. Foto: Paul M. Grahn Juli 2009

Det finns en intressant koppling mellan ”Den förbjudna staden” eller Gu Gong/Palatsmuséet som det heter i Peking och Tholing. Det är inte allmänt känt trots att många besökare i Palatsmuséet säkert har lagt märke till och kanske också undrat vad just det där tornet med drakar på taket är för något.

Pavillion_of_Rain_of_flowers.jpg

Yǔhuā Gé 雨花 阁, ”Paviljongen för regnet av blommor” i Palatsmuséet i Peking Foto: Paul M. Grahn 2007

Byggnaden med drakarna är Yǔhuā Gé 雨花 阁, ”Paviljongen för regnet av blommor” och det är byggt som en ”kopia” av en av de viktigaste byggnaderna i Tholingklostret”Serkhang – Initiationstemplet en trevåningsbyggnad där nu endast undervåningen i Tholing återstår. Yǔhuā Gé byggdes 1749 av Manchukejsaren Qianlong som var buddhist av den tibetanska grenen. Efter en brand i denna del av palatset 1923 har den heller inte öppnats när palatset blev museum. Det är fortfarande stängt för besökare. Här förvaras det mesta av de stora samlingarna av tibetansk-buddhistiska föremål. Bl a mängder av gamla thangkas, hoprullbara målningar, bronsfigurer av Buddha och andra bemärkta figurer inom buddhismen. Jag har flera gånger försökt få tillstånd att besöka just denna del av palatset men ännu inte lyckats. Vid nästa besök i Peking är det därför dags att försöka igen

P1120789.jpeg

Om man vill ha gedigen kunskap om Tholing och några "dottertemplen" som finns bl. a i Kinnaurdistriktet i norra Indien samt ta del av historien om Gugeriket i västra Tibet så är Peter van Ham´s bok "Guge - Ages of gold - The west Tibetan masterpieces" 2016. ISBN 9 783777426686, det för närvarande bästa som finns att tillgå.