Bogle låter överlämna en s k ”khata” – ceremoniduk” till Panchen Lama. Khatan överräcks av indiern Purangir. Målning av den brittiske konstnären Tilly Kettle (1735–1786).
Med High road to China – George Bogle, The Panchen Lama and the first british expedition to Tibet, ISBN 0-7475-8621-7, tar oss Kate Teltscher tillbaka i tiden och en anmärkningsvärd resa från Calcutta och Bengalen till Bhutan och vidare upp till Shigatse i Tibet. Det handlar om den första brittiska expeditionen till Tibet.
Boken beskriver också Den Sjätte Panchen Lamas resa till Chengde och Peking för att fira Kinas kejsare, Qianlongs, sjuttionde födelsedag. Det blev en resa varifrån Den sjätte Panchen Lama aldrig återvände, han ådrog sig smittkoppor och avled i Peking 1780.
En detalj i boken är att Teltscher inte följer nummerordningen på de olika Panchen Lamorna som funnits genom tiderna. De första tre Panchen var visserligen aldrig medvetna om att de var en inkarnation av Amitabha Buddha, de utsågs postumt. Kate Teltscher väljer därför att räkna bort dem. Den förste som bar titeln under sin livstid var Lobsang Chökyi Gyaltsen, 1570–1662 d vs ”Den fjärde Panchen Lama”. ”Den femte” var Lobsang Yeshe 1663 – 1737. Lobsang Palden Yeshe, 1738–1780, han som tog emot George Bogle, var ”Den sjätte Panchen Lama” i ordningen och borde rimligen också benämnas så. Att kalla honom ”Den tredje Panchen Lama” går an men skapar viss förvirring.
Bogle´s resa var en del av britternas ökade intresse för Kina och Tibet. I slutet av sjuttonhundratalet, med sitt expanderande imperium sökte britterna på flera olika sätt hitta en öppning för utökad handel med Kina. Européerna var förbjudna att handla fritt i Kina. Qingdynastins kejsare hänvisade dem till Kanton i södra Kina. Kina hade en mängd varor, bland annat silke, te och porslin, som var begärliga för européerna, medan Europa inte kunde erbjuda några bytesvaror som intresserade kineserna, förutom silver. För att förbättra handelsläget började brittiska köpmän och handelshus under början av 1800-talet illegalt föra in opium i Kina, opium man odlade i det av Brittiska Ostindiska kompaniet kontrollerade Indien.
Men redan under 1700-talet var det brittiska Ostindiska kompaniet angelägna om att expandera handeln och sökte efter andra vägar att ta sig in i det inre av Kina. 1774 -75 i hopp om att kunna komma till tals med kejsaren i Peking skickade Ostindiska kompaniets högste chef i Indien, Guvernören Warren Hastings, en ung skotte, George Bogle, som sändebud till Panchen Lama i Shigatse. Man trodde sig se en möjlighet att använda denne Den Sjätte Panchen Lama som förespråkare för handel med Kina ”bakvägen” d v s via Indien och Tibet.
Panchen Lama var vid tiden den andlige ledaren för buddhisterna i Tibet då man sökte efter en ny Dalai Lama. ”Panchen Lama” anses vara en inkarnation av Amitabha Buddha och Panchen Lama-ämbetet hade instiftats på 1600-talets mitt av ”Den femte Dalai Lama”.
Tashilunpoklostret i Shigatse. Foto: Paul M. Grahn Oktober 2015
Att man instiftade ytterligare en hög inkarnation vid sidan av Dalai Lama var något som på sikt kom att få politiska konsekvenser för tibetanerna. Ordet Panchen är en sammansättning av ett ord på sanskrit ”pandita” som betyder 'lärd', och ett tibetanskt ord ”chenpo” som betyder ”stor”, ”Den store läraren”. Panchen lama är, bland andra, den som bär ansvaret för att finna den reinkarnerade Dalai Lama och vice versa, efter föregångarens död.
Bogle lyckades efter ett längre uppehåll i Bhutan ta sig upp till Shigatse och Panchen Lama.
Denne blev så småningom mer än en affärspartner, denna inkarnerade Lama var en vänlig man som älskade att diskutera politik, vetenskap, konst och kultur. Bogle blev mer och mer bekväm ju längre tid han tillbringade i Tibet även om hans uppdrag att öppna ”bakdörren till Kina” misslyckades. Han vistades i Shigtase som Panchen Lamas gäst under nästen ett års tid.
Bogle förde hela tiden detaljerade anteckningar under sin färd till och under vistelsen i Tibet. Han noterade allt inte minst möjliga affärsmöjligheter men även, trots att han påstod sig vara ute i helt fredliga avsikter, olika sätt att med militär makt ta sig in i Tibet via Bhutan.
Teltschers utmärkta framställning av Bogles diplomatiska uppdrag och hans förhållande till ”den helige mannen” visar att historien görs av människor som har känslor, styrkor och brister vilket påverkar historien. Som vanligt när man tränger in i historien upptäcker man att det inte enbart handlar om en företagsam europé. Bakom honom eller kanske snarare framför honom fanns flera indiska och tibetanska ”dörröppnare”, vägvisare, språkkunniga män utan vars hjälp och understöd expeditionen aldrig hade kunnat genomföras. Den vandrande hindumunken Purangir och tibetanen Paima spelar viktiga roller i berättelsen. Även Bhutans ledare vid tiden, ”Desin”, är en del i det nät av människor som krävdes för att Bogle skulle lyckas ta sig till Panchen Lama.
Lobsang Palden Yeshe (1738–1780) var Den sjätte Panchen Lama med säte i Tashilhunpo-klostret i Shigatse i södra Tibet. Han var vetgirig och visade stort intresse för världen runt omkring honom. Han var en av dem som 1762 utsåg den åttonde Dalai Lama, Jamphel Gyatso. Han hade kontakter med Laman Changkya Hutukhtu som var huvudrådgivare åt Kinas kejsare, Qianlong, i tibetanska angelägenheter.
Lobsang Palden Yeshe skrev, bland annat, en mystisk bok, ”Explanation of Shambala togheter with a Narrative of the Holy land”. Boken är en beskrivning om vägen till Shambhala med verkliga geografiska drag hämtade från Tibet
Xumi Fushou-templet, (1780) i Chengde. Foto: Paul M. Grahn Augusti 2011.
1778 bjöd Qianlong-kejsaren Palden Yeshe till Chengde och Peking för att fira kejsarens 70-årsdag. Där mottogs han under stor pompa och ståt. För att markera tillfället hade Qianlong även beordrat byggandet av Xumi Fushou-templet, (1780) i Chengde. Templets design utgick från Tashilunpoklostret i Shigatse. Templet blev Panchen Lamas residens under besöket i Chengde.
Här i Chengde fanns, bland andra tempel, sedan tidigare en ”kopia” av Potalapalatset i Lhasa, Pǔtuó Zōngchéng zhī miào,(1771) i utkanten av det äldre väldiga kejserliga sommarpalatset Bìshǔ Shānzhuāng (1703-92).
Den årslånga resan till Chengde och Peking blev den sista som Palden Yeshe företog, under vistelsen i Peking insjuknade han i smittkoppor, en dödlig sjukdom vid denna tid, och avled den 2 november 1780.
I det s. k. Lamatemplet, Yonghegong, i Peking finns en vaxskulptur i naturlig storlek av Palden Yeshe. Hans kropp fördes i procession till Shigatse i Tibet där han begravdes i en stor begravningsstupa i Tashilunpoklostret. Under kulturrevolutionen 1966-76 förstördes begravningsstuporna över den femte till den nionde Panchen Lama.
Vaxskulpturen i en av tempelsalarna i Yonghegong i Peking: Foton: Paul M. Grahn 2005
Den tionde Panchen Lama (1934 – 1989) som stannade kvar i Tibet, efter Dalai Lamas flykt till Indien 1959, tog som en viktig uppgift sig an att skapa en gemensam begravningsstupa för de tidigare, 5 - 9:e, Panchen Lamorna, i en byggnad, ”Tashi Langyar”. Det blev hans sista stora uppgift han avled av en hjärtattack strax efter invigningen av denna stora stupa i Shigatse i januari 1989.
Den tionde Panchen Lama på ett fotografi i Samyeklostret i Tibet. Foto: Paul M. Grahn 2012
”Tashi Langyar” den återuppbyggda gemensamma begravningsstupan över Den 5:e till den 9:e Panchen Lama finns inne i byggnaden som stod klar i januari 1989. Foto Paul M. Grahn Oktober 2015
Georges Bogle (1746 – 1781)
Efter återkomsten till Calcutta hamnade Bogle mitt i en kontrovers kring sin arbetsgivare Guvernören över Bengalen, Warren Hastings. Under tiden Bogle var i Tibet hade Ostindiska kompaniet sänt en trio styrelserepresentanter till Calcutta från London. Denna grupp skulle nu tillsammans med generalguvernören fatta de nödvändiga besluten. Hastings som var van att bestämma själv hade stora svårigheter att finna sig i denna nyordning. I tumultet runt detta blev Bogles resa till en början inte särskilt uppmärksammad men småningom blev den mera känd och Bogles insats erkändes som betydande. Han fick löneförhöjning och även en ekonomisk kompensation får sin årslånga bortavaro.
Bogle avbildades av den brittiske konstnären Tilly Kettle (1735–1786) som var den första framstående engelska porträttmålaren som opererade i Indien. Målningen föreställer George Bogle, iklädd bhutanesiska kläder, under ett besök hos Panchen Lama. Bogle låter överlämna en s k ”khata” – ceremoniduk” till Panchen. Khatan överräcks av indiern Purangir. Det ansågs antagligen inte lämpligt att framställa en kompanirepresentant som visar underdånighet gentemot en ”inföding”, någon som, med brittiskt sätt att se vid denna tid, var underlägsen de högre stående européerna.
Delar av Bogles dagbok och reseanteckningar hittades i ett arkiv i Yorkshire av Clements Markham 1870. Dennes farfar hade varit privatsekreterare till Guvernören Warren Hastings. Markham letade sedan vidare i andra arkiv och fann slutligen stora delar av Bogles dagböcker.
Han redigerade och publicerade dem under titeln "Narratives of the mission of George Bogle to Tibet, and of the journey of Thomas Manning to Lhasa" (1876) by Sir Clements Markham
1971 publicerades i bokserien "Great travellers" Faber & Faber, London (Inget ISBN-nummer) redigerad av George Woodcook en alldeles utmärkt framställning av såväl George Bogle´s som Samuel Turners och Thomas Mannings reosr i Tibet. Denna bok är mera lättläst än Clement Markhams och ger även värdefulla kommentarer till texten i Markhams bok. Det är också intressant att läsa de båda böckerna jämsides. Jag antar att Kate Teltscher har haft stor nytta av dessa båda böcker i sitt arbete med sin bok. Hennes stor bidrag till kunskapen om dessa tidiga rresenärer är att hon baserar mycket på den brevväxling som George Bogle hade med bl.a sin syster Mary Bogle. Woodcocks bok är dock endast nämnd i Bibliografins avdelning "Secondary Works and Periodical Articles".
George Bogle dog, troligen av kolera, den 3 april 1781. Han efterlämnade flera barn som han hade med sin indiska ”Bibi”. Att de brittiska kolonialtjänstemännen som levde i Indien under många år tog sig s. k. ”bibi´s” var vanligt. Ofta fick de också barn med dem som de fick sörja för. Få brittiska kvinnor vågade sig till Indien. De ursprungliga stadgarna i Ostindiska kompaniet förbjöd dessutom kvinnor på sina tjänster. Eftersom efterfrågan på fruar var långt över utbudet av brittiska kvinnor lämnade ”Kompaniet” till sina tjänare att själva hitta kvinnor. Mot slutet av 1700-talet fanns det endast 250 europeiska kvinnor i Calcutta, medan det fanns 4000 män. Det blev därför vanligt att ”sahiberna” skaffade sig indiska ”bibis”, älskarinnor ibland i långvariga förhållanden. De som hade råd att inrättade till och med ett eget hus åt ”Bibin” och de barn som kom till världen.