P1010046.jpeg

Pelkor Choide klosterområde och Kumbum-stupan, fotograferad uppifrån Gyantse fort, en av de platser som utsattes för plundring under Younghusbandexpeditionen 1903-04. Foto: Paul M. Grahn 2007

Den brittiska dagstidningen Daily Mail rapporterade, 2014, att flera antika tibetanska föremål skulle säljas på en auktion. Auktionshuset Aldridge´s hade blivit visade en tekanna i metall med silverinläggningar. "Det var en väldigt intressant tibetansk tekanna och när vi ställde fler frågor om härkomst förklarade  säljaren att han hade fler saker hemma. De föremålen inkluderade bland annat fyra bronsstatyetter föreställande Buddha. Det var föremål som förts till England av en släkting som deltagit i den ökända brittiska expeditionen 1903-4 ledd av överste Francis Younghusband.” Tekannan och de fyra statyetterna såldes på auktionen för sammanlagt 140.000 pund, (cirka 1.600.000 svenska kronor) med två statyetter som värderats till 1000 respektive 3000 pund, men såldes för 45.000 och 75.000 pund. Säljaren blev förstås både häpen och glad.

Laurence_Austine_Waddell.jpg

Laurence Austine Waddell, (1854–1938

En som skulle ha blivit lika häpen är Laurence Austine Waddell, (1854–1938) en man med många titlar och utmärkelser, CB, CIE, F.L.S., L.L.D, M.Ch., I.M.S. RAI, F.R.A.S var en skotsk överstelöjtnant, armékirurg i Indien, professor i kemi och patologi, professor i tibetanska och samlare av tibetanska antikviteter. Han var dessutom amatörarkeolog, studerade sanskrit, tibetanska och sumeriska. Hans rykte som assyriolog fick dock inget akademiskt erkännande och hans böcker om civilisationens historia orsakade flera kontroverser. Några av hans andra böcker, om tibetansk buddhism, blev emellertid populära och såldes i stora upplagor. 

Laurence A. Waddell kom från ett välsituerat hem, hans far var teolog vid universitetet i Glasgow. Laurence var en begåvad student, tog kandidatexamen i medicin följt av en magisterexamen i både kirurgi och kemi vid Glasgow Universitet 1878. 

1879 reste han till Ceylon och Burma där han började intressera sig för buddhismen. 

Det ledde till att han studerade buddhismens principer, historia och konst. Hans intresse för buddhismen ökade när han 1880 värvades till den brittiska armén och stationerades i Indien varifrån han också gjorde resor till Tibet, Kina och Burma. Han blev professor i kemi och patologi vid Medical College i Calcutta. Medan han arbetade i Indien studerade han Sanskrit. 

Sanskrit, "förfinat tal", är ett indoariskt språk och hinduismens, jainismen och mahayana-buddhismens liturgiska språk.Nu började Waddell fördjupa sig i buddhismens historia i Indien. Vid denna tid var buddhismen okänd för de flesta människor i västvärlden. På 1890-talet fortsatte hans intresse för buddhismen att utvecklas. Han ville delta i olika arkeologiska utgrävningar som nu genomfördes, vid några kunde han närvara men lika ofta förhindrades han av de militära uppgifterna vilka var hans huvuduppgift. 

shapeimage_1.png

Det gamla klosterområdet med Damekh-stupan  i Sarnath, Indien. Här predikade Shakyamuni Buddha för sina första följeslagare. Foto: Paul M. Grahn 2015

Wadell hade ett stort intresse för de båda kinesiska buddhistiska pilgrimer som reste i Indien på 400- och 600-talen Fa Xian och Xuan Tsang. I slutet av 1800-talet hade man översatt deras skrifter från kinesiska till franska och engelska. 

Fa xian (337 – 422 AD) befann sig från 399 till 412 på resa i Indien och Centralasien för att finna buddhistiska handskrifter och ta med sig tillbaka till Kina. Efter att han återvänt till Kina ägnade han resten av livet åt att översätta skrifterna. Xuanzang ( 玄奘)(602 – 664 AD), är känd för sin 17 år långa resa till Indien. Han studerade där bl.a. vid det buddhistiska universitetet i Nalanda. Han medförde tillbaka till Kina 657 sanskrittexter. Det stora översättningsarbetet påbörjades av honom. Sin resa till Indien beskrev han i ”Nedteckningar om de västra regionerna under den stora Tangdynastin (大唐西域記 Da Tang Xiyu Ji)

BEAL1869_FAH-HIANS_ROUTE_THROUGH_INDIA_AND_TARTARY.jpg

Karta över Faxian`s resor i Indien.

 

 Modern staty föreställande Xuan Tsang utanför det kloster,  DàYàn "Stora Vildgåspagoden", som uppfördes AD 652 för att hysa de buddhistiska skrifter han fört med sig tillbaka från Indien. Foto: Paul M. Grahn 2006

Hans bok är en av de viktigaste historiska källorna om Indien under 600-talet. Båda dessa kinesiska pilgrimer är mycket detaljerade i sina beskrivningar av de platser de besökte. 

Nu när man i slutat av 1800-talet började intressera sig för buddhismen fick man nu en vägvisare till några av de viktigaste platserna som är förknippade med den historiske Buddha. Waddell tillhörde de som stödde teorin om att Buddhas födelseort var Tilaurakot-Lumbini i Nepal. Men Wadell var inte ensam om intresset för buddhismens historiska platser i Indien. Flera framförallt brittiska administratörer, militärer och äventyrare deltog i jakten på Buddhas födelseplats och andra gamla buddhistiska platser. Wadell drogs in i denna akademiska strid om var Kapilavastu, huvudstaden för Sakyaklanen, var belägen. Man letade efter födelseplatsen genom att tolka topografiska och geografiska beskrivningar som fanns i de kinesiska resenärernas, Fa xian och Xuan Tsang`s texter. Striden stod mellan Tilaurakot-Lumbini i Nepal eller Piprahwa i Indien. I Kapilavastu ansågs kung Śuddhodana och drottning Māyā ha bott liksom sonen prins Siddartha Gautama tills han lämnade palatset vid 29 års ålder och gav sig ut som en vandrande asket för att söka upplysningen. När han dog vid 80 års ålder blev han Shakyamuni Buddha. Idag talar allt för att Tilaurakot- Lumbini, numera i Nepal, var Kapilavastu.

Efter flera års arbete som professor i kemi och patologi blev Wadell involverad i militära expeditioner, till Burma 1885–1887 när britterna annekterade Övre Burma. Efter Burma stationerades han i Darjeeling i Indien och 1895 tog han även doktorsexamen i juridik. I Darjeeling, nära Himalaya, kunde han på nära håll studera den tibetanska buddhismen. Waddell reste mycket i Indien under hela 1890-talet, inklusive Sikkim och i områden mellan Nepal och Tibet. Han skrev om den tibetanska buddhismen så som han observerade och uppfattade den.

IMG_0053_copy_copy.jpeg

Hans bok Buddhism of Tibet or Lamaism: with its mystic cults, symbolism and mythology, and in its relation to Indian Buddhism. London: WH Allen & Co., 1894 var ett av de första verk som publicerades i väst om tibetansk buddhism. Som intresserad samlare av buddhistiska antikviteter, sedan 1890-talet, hade Waddell hittat tibetanska manuskript och kartor, men hans besvikelse var stor när han inte hittade något som ledde till en förlorad forntida civilisation”, det var vad han ville upptäcka. Stationerad med den brittiska armén i Darjeeling lärde sig Waddell tibetanska och besökte södra delen av Tibet flera gånger förklädd och i hemlighet. 1895 presenterade Wadell en artikel till Asiatic Society of Bengal i Calcutta. Artikeln var baserad på en tibetansk text författad av Gendun Drub,1391 – 1474, som postumt blivit utsedd till, ”Den första Dalai Lama”. Artikelns titel var Description of Lhasa Cathedral” och var en beskrivning av Jokhang i Lhasa, Tibets förnämsta tempel. 

Efter artikelns publicering citerades stora delar av den i den brittiska tidningen ”The Englishman”. Man beskrev Jokhang som ett kolossalt tempel” fyllt av rikedomar kanske det tempel i världen som innehöll flest ”idols” (gudabilder) av vilka ”de flesta är tillverkade i solitt guld och infattade med ädelstenar”. Man påpekade dock att Tibet var ”ett slutet land, helt stängt för utlänningar.” Men Waddells essä, föreslog man i ”The Englishman” skulle kanske kunna användas som ”a guidebook for Europeans in the great temple itself sometime in the future.”

Några få år senare, 1903-04, hade britterna med vapenmakt trängt ända fram till Lhasa. Nu kunde Wadell på plats inspektera Jokhang, vilket han gjorde flera gånger. 

Själv använde jag inte Wadells beskrivning vid mitt första besök i Jokhang,1986, men jag hade noggrant läst hans Buddhism of Tibet or Lamaism tio år tidigare under en vinter i Kathmandu 1975-76, då i en nyutgåva från 1974. Wadells uppfattning om den tibetanska buddhismen var att det var en urartad, korrumperad form av den ursprungliga indiska buddhismen. Han kallade den ”den mest depraverade men likväl intressanta formen av buddhism.” Själv var han uppfostrad i ett presbyterianskt kristet hem. 

När Lord Curzon, vicekung av Indien, i april 1902 fick klartecken från London att genomföra en militär expedition till Lhasa för att tvinga tibetanerna att sluta avtal med Storbritannien engagerades Dr. Waddell, inte primärt som läkare utan som en slags ”kulturkonsult” eller ”expert på det tibetanska.” Den s. k. Younghusbandexpeditionen till Tibet 1903–1904 fick sitt namn efter  överste Sir Francis Younghusband som ledde den. ”Expeditionen” var en regelrätt militär invasion av ett land vars status var omtvistad av Storbritannien, Kina och flera andra länder. Båda stormakterna hade stort intresse av Tibet där det ligger mellan Kina och Indien. Dessutom var man i London övertygade om, eller använde som svepskäl för expeditionens nödvändighet, att ”Tsarens Ryssland” flyttade fram sina positioner i Tibet för att lättare komma åt att ta ”kronjuvelen Indien” från britterna.

Wadell medföljde alltså som en slags ”kulturkonsult” då han ansågs vara en av de främsta experterna på Tibet och tibetansk buddhism vid den här tiden. Givetvis spelade hans bok Buddhism of Tibet or Lamaism, från 1895, härvid en stor roll i att man valde just honom.

Waddell hade varit i Kina under det s.k. Boxarupproret (1898–1901) och var med om när de inringade utländska ambassaderna i Peking befriades av de åtta utländska arméerna i augusti 1900. Här i Peking kom han och andra samlare över mängder av antikviteter och religiösa föremål som plundrats från palats och tempel. 

Framför_Jokhang_1986.jpeg

Jokhangtemplet i Lhasa. Foto: Paul M. Grahn 1986

I Tibet fick han nu möjlighet att se de tibetanska rariteterna på plats och i viss utsträckning också lägga beslag på unika föremål. Waddell förde med sig religiösa föremål och cirka 2000 volymer buddhistiska böcker lastade på 300 mulor till Indien. Han samlade in föremål både för Indiens kolonialregering, för muséer och bibliotek i England men även för sig själv. Det är svårt att se hur det fördelades. Vad var avsett för ”Indien” och muséerna och vad var avsett för honom själv. Böckerna sorterades, listades, packades och skickades vidare till Storbritannien där samlingen distribuerades mellan biblioteken i Oxford, Cambridge, British Museum och India Office. Efter uppdraget till Tibet återvände Wadell till England där han kortvarigt, 1906–1908, var professor i tibetanska vid University College of London. 

L1080933.jpeg

Tusentals tibetanska böcker här staplade i Sakyaklostrets bibliotek. Detta blev inte plundrat 1903-04 och klarade sig också från förstörelse under Kulturrevolutionen 1966-76. Dessutom sägs det att samtliga böcker är digitaliserade idag! Foto: Paul M. Grahn 2018

1908 påbörjade Waddell sina studier i sumeriska. Han ägnade sig åt att dechiffrera eller översätta forntida kilskriftsplattor och sigill. 1917 pensionerades Waddell och inledde då sina skriverier om arier. På 1920-talet hade Waddells teori att de sigill man funnit i Indusdalen var sumeriska svagt akademiskt stöd. Många ansåg att dessa verk av Waddell var "fantasier". Han publicerade i Asiatic Review en artikel med titeln "Aryan Origin of the World Civilization". Han skrev senare ytterligare artiklar som försökte bevisa ett ariskt, indoeuropeiskt, ursprung av alfabetet. Waddell hyste en förhoppning om att kunna skriva om civilisationernas historia så att den ariska rasen blev den ursprungliga. Kortfattat ansåg Waddell att början på all civilisation härstammade från de ”nordiska, ariska sumererna som var blonda nordmän med blå ögon.” Hans studier och dechiffrering av texter ledde honom till ett kontroversiellt perspektiv på antikens historia. De artiklar och böcker av honom vilka nu är föga kända hamnade lite senare ”i dåligt sällskap” på grund av att han använde termen "arisk" som associeras med nazismen. Hans verk och idéer förblev därför mycket begränsade även om de var väl förankrade i grupper på ultrahögerkanten i samhället. Waddell dog 1938. 

Plundrade britterna i Tibet 1903-04?

Att brittiska soldater i invasionsstyrkan plundrade i Palkor Choide-klostren i Gyantse och i andra kloster efter att fortet i Gyantse erövrats är känt. Oavsett vad nu Haagkonventionen från 1899 dikterade tycktes plundring vara accepterat. En major William Beynon skriver i ett brev till sin fru att en del av plundringen var officiellt sanktionerad av högsta befälet. Brigadgeneral Macdonald, de brittiska truppernas högste chef, och hans stabschef major Iggulden påstår motsatsen, att klostren var de som respekterades mest. När det brittiska militära uppdraget i Tibet var genomfört återvände man till Indien. I Lhasa hade britterna då undertecknat ett nominellt fördrag, utan närvaro av vare sig Den trettonde Dalai Lama, som flytt till Mongoliet, eller de kejserliga kinesiska representanterna, Ambans, i Tibet. Inte heller hade man kunnat bevisa någon rysk närvaro eller något som helst inflytande över Tibet trots att detta angavs som ett mycket viktigt skäl till att man ”tvingades invadera” Tibet.

Lastade mulåsnor och hästar vid en kinesisk filminspelning av en film som skildrar Younghusbandexpeditionen. Foto: Paul M. Grahn. 2005

Officeren kapten Artur Hadow beskriver själv i ett brev hur han och en av hans soldater plundrade i Palkor Choide-klostret i Gyantse. Vi bröt oss in i tre stora byggnader eller tempel uppe på bergssidan och försåg oss med byte. Sedan tänkte vi att vi skulle få tag på en tibetan som kunde bära föremålen åt oss. När jag kom ut ur byggnaderna upptäckte jag att vår armé hade gått i ställning nedanför för att inta klostret. Men istället för att möta fiender upptäckte de bara några brittiska officerare som plundrade. Omgående blev vi förda till en arg högre officer och jag fick lämna från mig det jag tagit. Menige Smith blev också visiterad men lyckades gömma undan tre mässingsskulpturer inuti sin väst, det var allt vi lyckades få med oss. Citat ur Duel in the snows – The true story of the Younghusband mission to Lhasa” av Charles Allen. 

_1040613.jpeg

Interiör från ett av kapellen inne i Palkhor Choide klostret i Gyantse. Foto: Paul M. Grahn 2015

Tvärtemot de uppgifter som finns i privata brev från brittiska officerare om att man plundrade i klostren hävdar Edmund Candler, som medföljde expeditionen som korrespondent för Daily Mail, i sin bok The Unveiling of Lhasa att man helt öppet hade köpt de föremål som man förde ut ur Tibet.

IMG_0055.jpeg

“Efter generalens avresa begav vi oss tillbaka till det som vi tänkte skulle bli en monoton vistelse i Gyantse på två eller tre månader, i avvaktan på undertecknandet av fördraget. Folket var fortsatt vänliga. En marknad etablerades utanför vårt läger, till vilken praktiskt taget hela basaren från Gyantse stad flyttade. Vi kunde nu köpa de berömda Gyantse-mattorna på denna marknad, mycket billigt, jämfört med de höga priser de betingade i Darjeeling och på andra håll i Indien. Obeväpnade officerare vandrade fritt omkring i staden Gyantse, och munkarna i Palkhor Choide, klostret bakom fortet, visade villigt de mest heliga relikerna. De sålde till och med några av de mindre skulpturerna som stod på altarna och även sidenförhängen som var höljda över de gigantiska Buddhorna. Jag nämner dessa fakta om mattor och bilder, för när de senare prydde vardagsrum i Simla och Darjeeling började ovänliga och avundsjuka människor säga att brittiska officerare plundrat i Palkhor Choide, ett av de mest kända klostren i Tibet.”  Citat ur The Unveiling of Lhasa av Edmund Candler.

Även om brittiska militärer och civilanställda hade förvärvat tibetanska föremål före 1903, var det inte förrän med Younghusbandexpeditionen som sådana föremål förvärvades, köptes eller plundrades, direkt i Tibet. Officerare, av vilka några hade kontakter med Royal Scottish Museum, nu National Museum of Scotland, i Edinburgh kom över mängder av tibetanska föremål under expeditionen. Museet äger ett tusental tibetanska föremål en del av dem visas i museets galleri ”Exploring East Asia”. Museét hade tidigare skaffat material genom de missionärer som haft verksamhet i några av de tibetanska samhällena nära gränsen mot Indien. Missionärernas samlingar hade införskaffats genom köp eller byten. Officerare under expeditionen plundrade från kloster men även från hem som tillhörde den tibetanska överklassen. Några officerare och soldater betalade för föremålen som man ville ha, men de var i minoritet, och plundringen gav en riklig tillgång till sådana föremål som aldrig skulle ha sålts, föremål av historisk och religiös betydelse för klostren som ingen inom klostren någonsin hade rätt att sälja.

Dessa militärers plundringar riktade sig mot föremål som man antog hade ett högt ekonomiskt värde eller utgjorde en souvenir eller krigstrofé. De flesta av de brittiska militärer som la beslag på tibetanska föremål under expeditionen var vad man kan kalla ”prestigesamlare”, även om det också fanns de som var intresserade av tibetansk kultur och samlade för att öka sin och andras kunskap om Tibet. De var mer kräsna i vad de samlade in, plundrade, och var också angelägna om att notera användning, härkomst och den kulturella betydelsen av föremålet. 

På British Museum skapades ett Buddism Gallery av de samlingar som hade hopbragds av officerare under Younghusbandexpeditionen. Vid ett flertal andra utställningar runt om i England och Skottland visades ytterligare föremål från expeditionen. 

Författaren Charles Allen återger i sin bok ”Duel in the snows – The true story of the Younghusband mission to Lhasa”några exempel på olika sorters samlande.

William J. Ottley (1870 -?) var en hög officer för 32: e Sikh Pionjärerna. Ottleys samlande var typiskt för s.k. prestigeinsamling. Han och andra officerare samlade föremål som de tyckte gav uttryck för deras brittiska samhällets överlägsenhet.  Det ekonomiska värdet av de föremål man plundrade var det väsentliga, inte deras kulturella betydelse. Man intresserade sig inte för det tibetanska samhälle varifrån man tog föremålen. Ottley samlade föremål som speglade hans tro på militär auktoritet och brittisk överhöghet vilket gjorde föremål från tibetansk buddhism till krigstroféer. Ottley sålde till Royal Scottish Museum en s. k. gau eller amulettskrin och den information som följde med var ”Hittad efter striden vid Guru ... charmbox ... tros avvärja kulor.”  

Denna Gau hade blivit genomborrad av en gevärskula och tagits från kroppen av en stupad tibetan efter slaget vid Guru (31 mars 1904). Ett sådant objekt är typiskt för "troféer från slagfältet”, med den symboliska betydelsen att den tibetanska kulturen och religionen blir förlöjligad. De tibetanska soldaterna trodde att de amulettskrin de bar skulle skydda dem mot de brittiska kulorna. Att använda sig av sådana amulettskrin betraktades av britterna som "vidskepelse". Sådana åsikter överfördes vidare till museernas utställningar när föremål övergick från privat ägande till muséernas samlingar. Royal Scottish Museum köpte Ottleys samling som bestod av 30 föremål för 110 brittiska pund, i dagens pengar motsvarar det cirka £ 6500 eller 65.000 svenska kronor, en avsevärd summa vid denna tid.

L1070084.jpeg

Interiör från Museum für Ostasiatische kunst i Berlin. Foto: Paul M. Grahn 2015

Det hör till saken att redan under tiden, 1903-1904, expeditionen var i Tibet började de brittiska auktionshusen Christiés (grundat 1766) och Sothebys (grundat 1744) att sälja tibetanska föremål vilka snabbt blev eftertraktade. Detta blev känt i Lhasa bland brittiska officerare och soldater, via telegrafen, och veckorna före truppernas avmarsch från Lhasa och Gyantse finkammades marknaderna på, i synnerhet smycken och religiösa föremål, som kunde tänkas kunna säljas med förtjänst i England. 

Frederik ”Eric” M. Bailey (1882 - 1957) var en annan officer. Han var underställd Ottley. Även Bailey samlade tibetanska föremål som han sålde till Royal Scottish Museum. Men de flesta av dessa föremål hade han inte kommit över under Younghusband-expeditionen, utan under fem år efter denna. När Younghusband-expeditionen avslutades och fördraget i Lhasa, augusti 1904, undertecknats var Bailey en av de officerare som talade tibetanska och fick anställning som handelsagent. Arbetet som handelsagent innebar att man skulle ta in all information som kunde vara ”till gagn för det brittiska imperiet i regionen.” Bailey rapporterade till ”The political officer” i Sikkim, som var ansvarig för att upprätthållandet av förbindelserna med Tibet. Baileys första uppgift blev att följa den 9: e Panchen Lama, Thubten Chökyi Nyima (1883 - 1937), som hade deltagit i Delhi Durbar 1903, tillbaka till sitt klostersäte i Shigatse. Bailey och Panchen Lama blev goda vänner, och det var sannolikt denna vänskap som gjorde att Baileys attityd till tibetaner och deras kultur förändrades. 

Waddells stora stund, då han med sina kunskaper om Tibet stod i centrum, kom i Calcutta när hans last av sällsynta, värdefulla manuskript av tibetanska religiösa skrifter, bilder, religiösa tillbehör av alla slag, rustningar, vapen, målningar och porslin som samlats in av honom och hans assistent David Macdonald ställdes ut på Indian Museum i Calcutta. Allt utom porslinet delades sedan upp mellan Indian Museum (nu Calcutta Museum) och British Museum, Bodleian Library i Oxford och India Office Library. Waddell valde att hålla tyst om sin roll i distributionen av föremål som hämtats från Gyantse dzong, (fort) och Palkhor Choide klostren och hävdade senare att mycket av det han hade samlat för sin egen privata samling förlorats under transporten ner till Indien från Lhasa. Det stämmer att stora mängder av föremål, böcker, målningar mm. blev förstörda av vatten när de på väg till Indien lagrades i undermåliga byggnader i avvaktan för vidare transport. 

Men 1905 köpte Berlinmuseet en samling ”indiska antikviteter” av Waddell för en betydande summa och 1909 auktionerades en ofullständig uppsättning av Kanjur, tibetanska heliga texter som tillhörde en L. Austine Waddell, ut på Sothebys. 

Denna ”plundring” i Tibet 1903-04 har diskuterats och studerats allt sedan den skedde. 

En inte ovanlig kommentar i sammanhanget är att ”det kanske var bra” att man redan då ”räddade” sådant som annars skulle ha försvunnit 60 år senare under den s.k. Kulturrevolutionen då tusentals kloster, tempel och privatbostäder inom det tibetanska området i Kina vandaliserades, plundrades eller förstördes helt. Det är också under den perioden, 1966 – 76, som det stora utflödet av tibetanska antikviteter sker. 

Vill man fördjupa sig ytterligare i historier om Wadell och plundring kan man läsa Duel in the snows – The true story of the Younghusband mission to Lhasa av Charles Allen (ISBN0-7195-5427-6) och i The museum on the roof of the world – Art, Politics, and the Representation of Tibet av Clare E. Harris (ISBN-13: 978-0-226-31747-2)

Bayonets to Lhasa av Peter Fleming ISBN 0-19-583832-7 

The Unveiling of Lhasa av Edmund Candler ISBN 81-8363-065-0. Candler var Daily Mails correspondent under Younghusbands expedition till Tibet. 

The Opening of Tibet, Perceval Landon. Landon var The Times korrespondent under Younghusbands expedition till Tibet och konkurrerade där med Edmund Candler från Daily Mail. Landon valde att lämna Tibet innan expeditionen nått sitt mål, ett avtal med tibetanerna. Anledningen sades vara att han ville komma tillbaka till England för att bli först med att ge ut en bok om händelserna.   

Wadells egna ord kan läsas i Lhasa and it´s mysteries av L. Austine Waddell (Första utgåva London 1905) Femte utgåvan Cosmo Publications Delhi Indien 1996 (ISBN81-7020-717-7 

Officers, Gentlemen and Thieves: The looting of monasteries during the 1903/4 Younghusband Mission to Tibet.Michael Carrington, Modern Asian Studies Vol. 37 No.1 (Feb2003), pp.81-109. Published by: Cambridge University Press

National Museums of Scotland hemsida med intressant information angående deras samlingar av tibetanska föremål. 

https://www.nms.ac.uk