Mount Everest sett norrifrån den tibetanska sidan. Foto. Paul M. Grahn Juni 2009
Jag har under några år på min blogg bl a ägnat mig åt att ”recensera” böcker av typ "populärlitteratur" skrivna av svenska författare, eller översatta till svenska, där handlingen är förlagd till Tibet. Det fanns överraskande fler av det här slaget än jag anat. Tibet har varit, och är kanske fortfarande, en lockande ”mystisk” miljö att förlägga de märkligaste historier till. Det finns sannolikt fler böcker av det här slaget vilka inte är översatta till svenska. Här är länkar till de jag så här långt skrivit om.
https://www.pgrahn.com/blogg/214-mera-popularlitteratur-om-tibet-larmpunkt-tibet.html
https://www.pgrahn.com/blogg/208-harlekin-nr-316-det-sa-klick-i-tibet.html
https://www.pgrahn.com/blogg/171-aventyrsboken-rolf-i-tibet-1948.html
https://www.pgrahn.com/blogg/169-fange-i-tibet-barbara-cartland.html
https://www.pgrahn.com/blogg/163-mer-gammal-popularlitteratur-om-tibet.html
https://www.pgrahn.com/blogg/154-gamarna-fran-tibet.html
Ur ”Som lamans utsände i Tibet” (1980), nyligen införskaffad, återger jag nedan en del av och mina tankar runt den. Jag har länge känt till att boken existerade men inte hittat den. Tack vare den utmärkta bokförmedlingstjänsten ”Bokbörsen” på nätet är det avsevärt lättare att hitta även böcker som man inte vanligtvis snubblar över på antikvariaten.
Bokens omslag och foto av Uno Vallman framför en av sina målningar
Konstnären Uno Vallman växte upp på ett s.k. fattighus och blev som ung pojke auktionerad ut till en familj, bönder, i Gästrikland. Som vuxen provade han flera yrken, skomakare, timmerhuggare och sjöman var några.1936 fick han möjlighet att studera vid Otte Skölds målarskola i Stockholm och 1939 blev han antagen som elev vid Konsthögskolan. Sin första mer uppmärksammade utställning hade han på Färg och Form 1945. Han bodde under flera år till och från i Paris och var under sitt liv en flitig resenär. Han besökte bl. a. Italien, Spanien, Rumänien, Sovjetunionen, Nordafrika, Kina, Mexiko och USA. Han hade ett eget uttryck i sitt måleri och ställde ut i såväl Sverige som Paris. Han utförde många monumentala målningar i kyrkor, skolor och förvaltningsbyggnader. Uno Vallman tillhörde gruppen ”1947 års män” där även Lage Lindell, Lennart Rodhe och Pierre Olofsson ingick. Han blev även god vän med den välkände danske konstnären Asger Jorn, en av de ledande i den s k ”Cobragruppen”. Uno Vallman blev också medlem i Cobra en internationellt känd grupp. Han har illustrerat en del böcker. Själv har han författat en bok ”Som lamans utsände i Tibet (1980).
Handlingen i ”Som lamans utsände i Tibet” skiljer sig avsevärt från de böcker, med handlingen förlagd till Tibet, som jag tidigare skrivit om.(se länkar ovan) Detta är en skildring av det mera fantasifulla och osannolika slaget. Handlingen är en reseberättelse som bokens berättarjag får i uppdrag att genomföra av ”Laman i Lacha”, uppenbart en omskrivning av verklighetens Dalai Lama som residerade i Lhasa fram till 1959. I boken som Uno Vallman gav ut på eget förlag finns också avbildat målningar vilka han gjort i anslutning till boken kan man anta.
Med tanke på bokens handling kan man förmoda att Uno Vallman även besökt Nepal även om jag inte fått detta bekräftat. Att han varit i Kina vet vi men upp till Tibet tror jag inte att han rest även om några svenska resenärer, särskilt inbjudna, och någon enstaka turistgrupp besökte Tibet runt 1980. Boken utkom 1980 så uteslutet är det inte.
I tolv kapitel numrerade I – XII får vi följa berättaren. ”Min vän från Tibet” som presenteras så här; ”Hur och varför han kom till Fjärran Östern fick jag aldrig veta men som han sade – Jag var aldrig något av Guds bästa barn. Jag kallades på universitetet, för en Enfant-Terribel, förläst med egna åsikter, ensam och oförstående både för mig själv och andra.”
Efter en kortfattad presentation drar historien igång med den ena osannolika händelsen efter den andra. Ett, bland flera, genomgående teman jag hittat är det som inträffar redan i kapitel två. Han blir under sin resa inbjuden till ”Tamanen”, en titel jag inte riktigt kan placera i Tibet. Här träffar han en mycket vacker prinsessa och i slutet av kapitlet hamnar de i samma säng och avslutningsvis låter det så här ”Min hand förde lugnt den av spänst och darrning förstelnade lemmen in mot den vidöppna leende porten.” Denna vackra prinsessa är dock inte den enda kvinnan i boken som går i säng med berättaren. Det är bland andra även ”guvernörens hustru” som gärna skulle vilja rymma med berättaren.
Resenären drar med sin karavan högt upp mot ”Himalaja” och stöter på ”en grupp bergsleoparder”. Över ”Gampasset” och vidare in i ”Gula Dalen”. Här uppe möter han också ”En säregen folkstam Cherapassfolket”. De är födda och uppväxta på hög höjd.”
Här föreligger onekligen en stor likhet med ”Sherpas” ett folk som numera bor i Nepal men faktiskt har sitt ursprung i Tibet.
Nästa besynnerliga möte äger rum i ”Oljedalen” efter stormar och besvär i bergspassen, man stöter på ”kloka gräsätande krokodiler” ”Ett besök av dem betydde en ofantlig tur, endast en på tusen kunde få se dem.” Vidare i denna fantasifulla historia berättar vår resenär att han ”som gåva hade jag fått en låda handskrifter, skrivna av den märklige filosofen Kon-fu-tse” Givaren, prinsessan, kunde jag inte glömma. Gång på gång återkom hon i mina tankar.” Lite längre fram ”Jag idkade mig hänfört åt studier av de gamla skrifter, som filosofen skrivit. Ju mer jag läste om hans tankar… Troligen kom han från någon stor ö i Östersjön” Här kan man fundera över vilken ”Östersjö” som avses.
Resenären anländer i slutet av boken till Lacha där han tas emot av ”Laman i Lacha”. ” Sakta gick vi varandra till mötes. Med båda händerna hälsade han mig välkommen. Hans enkla vita kläder och kalrakade hjässa, värdigheten i hans uppträdande, mannen som sökt och hämtat mig stod framför mig som en symbol av makt, landets andlige härskare, sinnebilden för detta lands mångtusenåriga kultur.”
De båda samtalar länge och ”Resenären” lägger fram en rad förslag om hur landet skall utvecklas. Exploatering av ”energikällor såsom olja, kol, elektricitet, mineraler och salt. Det första som behövde genomföras var den kemiska industrin och att fabriker, för dess utveckling, utfördes.” ”Vägar och transportmedel måste helt planeras om. Järnvägar och tunnlar byggas, floder kunna göras farbara genom uppdämningar, slussar och muddring. Därigenom skulle floderna göras farbara för stora fartyg.” ” Då reste sig Laman, gick fram till mig och tog mina händer. Jag är imponerad av Edert tänkande.”
Resenären reser sedan vidare till Nepal med ”diligens” och vidare till Indien. Under väntetiden på ett tåg som skall föra honom till Kalkutta har han ännu ett erotiskt möte med ”Generalguvernörens hustru”. Avslutningsvis en äventyrlig färd över haven till Europa där han i Paris letar upp det ”Tibetanska huset som Prinsessan talat om”. Han träffar sedan och fortsätter erotiken med Prinsessan på hotell Ritz, där hon bor medan hon skall inviga det Tibetanska huset. Här avslutas berättelsen och Resenären tyngs hårt av sina minnen av den underbara tibetanska "Prinsessan av ”Kon.fu.tse." Han vandrar upp till Obelisken på Place de la Concorde och känner där ”inom sig samhörigheten med Kon.fu.tse Prinsessan. Vi skulle ju i framtiden, som vi bägge trodde på, åter sammanstråla.”
Boken utkom 1980, järnvägen till Lhasa öppnades sommaren 1996, vägar av utmärkt kvalitet har byggts under 1990-2000 talen och exploateringen av mineraler pågår för fullt. På något sätt såg Uno Vallman in i framtiden och med tiden har åtminstone delar av hans fantasifulla historia blivit verklighet. Men ”Laman i Lacha” har inte någon del i detta och skulle antagligen inte heller vara helt nöjd med den väg och de proportioner utvecklingen har tagit.