P1130321.jpeg

Ratnasambhava Buddha, träskulptur från Nepal, med ett gammalt tibetanskt halsband som består av turkoser, bärnsten och två olikfärgade Dzi-stenar. Skulpturen köpte jag i Kathmandu 1976 och halsbandet i Lhasa 1986.

I mitt förra inlägg här på bloggen skrev jag om de tibetanska mattorna där efterfrågan på ”antika mattor” har drivit upp priserna mycket högt. Ett annat tibetanskt föremål som har gjort en liknande resa är Dzi, på engelska ”bead”  - ”pärla” (Tibetanska. གཟི །; uttalas "zee"; ibland ser man också stavningen gzi

Dzi är en typ av sten av osäkert ursprung som bärs som en del av ett halsband, av tibetaner av båda könen, och ibland som ett armband. 

IMG_1363.JPG

Två av mina dzi-stenar. Den till vänster är av gammalt datum och den till höger är en nyare sten.

I flera asiatiska kulturer, inklusive Tibet, anses Dzi´n ge en positiv andlig kraft. Dzi som vanligtvis används som halsband eller armband, kan ibland även malas ner till ett pulver att användas i traditionell tibetansk medicin. Sådana Dzi-stenar som använts till detta har små "grävmärken" där en del av dzi´n har skrapats eller slipats bort eller så har en del har slipats eller  polerats i en eller båda ändarna för att användas i traditionell tibetansk medicin. 

De mest uppskattade dzi´na är mycket gamla och gjorda av agat. Det är inte klarlagt var den ursprungliga källan till dzi finns. Dessa gamla Dzi, gjorda av agat, kan ha dekorativa symboler som består av cirklar, ovaler, kvadrater, vågor eller sicksackar, ränder, linjer, prickar och andra symboliska mönster. Färgen sträcker sig huvudsakligen från brunt till svart, med mönstret vanligtvis i vitt. Ytan är vanligtvis slät och vaxartad, förmodligen beroende på slitage under en lång tid. Vissa dzi har vad som kallas "blodfläckar", små röda prickar i de vita områdena, vilket tyder på järninnehåll. Dessa är ett mycket eftertraktade av samlare, men mycket sällsynta. En annan önskvärd effekt är s k "Nāga-hud", där ytan på dzin visar små cirkelrunda vittringsmärken. Andra dzi är helt enkelt polerad agat, utan annan dekor än stenens naturliga bandning.

 

Tibetan_2_Dzi-2.jpg

Tibetan med halsband bestående av turkoser, koraller och en dzi-sten. Foto: Paul M. Grahn Oktober 2017

Antalet "ögon", cirkelformad design på stenen, anses mycket viktigt och cirklarnas antal och arrangemang är avgörande för hur eftertraktad en sådan sten blir. Dzi-stenar anses ha använts redan 2000 - 1000 f.Kr., i det forna Indien. Dzi ansågs motverka ”det onda ögat.” Hantverkarna som gjorde dzi skapade amuletter med "ögon" på som en slags "bekämpa eld med eld" form av skydd. Hantverkarna använde agat som bas och utsmyckade sedan stenen med linjer och former med gamla metoder som fortfarande är okända. Behandlingen kan ha inkluderat socker från växter och värme, blekning och vit linje etsades med natron medan man skyddade vissa delar med fett, lera, vax eller liknande ämnen. Ett hål borrades innan dzi´n dekorerades eftersom borrningen var det kritiska och kunde orsaka störst skada under produktionen. Till en början gjorde man koniska hål genom att borra från båda ändarna och förhoppningsvis möttes hålen i mitten av dzin. Mycket små borrspetsar av flinta användes utan slipmedel men även andra material, olika sorters sand eller kvarts, kunde användes som slipmedel. Det var ett hårt arbete att utföra borrningen med en borr som man drev med en båge. 

Tib._flicka_Dzi.jpg

Tibetanska, i byn Tingri, södra Tibet nära Mt Everest, med halsband som består av flera sorters stenar bl a turkoser och koraller och den klassiska dzi-stenen i mitten av halsbandet. Hon bär även en rikt arbetad "silvergördel". Foto: Paul M. Grahn Juni 2007.

Även om det geografiska ursprunget till dzi-dzi är osäkert accepteras allmänt nu att de kallas "tibetanska dzi", precis som "tibetansk korall", som också kom till Tibet företrädesvis från Burma. Tibetaner värnar om dessa dzi och betraktar dem som ädelstenar som skall gå i arv i familjen. På detta sätt har de överlevt tusentals år och bärs av hundratals människor. Dzi finns främst i Tibet, men också i Bhutan, Nepal, Ladakh och Sikkim. Dzi av agat tillverkades i Indusdalen under Mohenjo-dara - Harappakulturen, 3000 – 1500 f Kr, och på olika platser som var rika på agatavlagringar i Indien, bl a i Khambhat, i delstaten Gujarat. Det tidigaste arkeologiskt kontrollerade fyndet av en agat-dzi med dekoration av raka och böjda linjer och ett cirkulärt öga hittades i en utgrävning i Kazakstan, de stenarna har daterats till 7 - 5 f Kr. De fynd av stenar som gjordes där anses vara importerade från Indien, vilket påvisar långdistanshandel mellan områden i Indien och de nomadiska Saka- eller Scytiska-stammarna.

Ibland hittar tibetanska herdar och bönder dzi-stenar i jorden eller i gräsmarkerna. Många, inte bara tibetaner, tror därför att dessa dekorerade dzi-stenar är naturligt bildade och inte tillverkade av människor. Eftersom kunskap om dzi´n härstammar från flera olika muntliga traditioner har dzi´na väckt en del kontroverser om deras ursprung, tillverkningsmetoder och även hur man definierar en dzi. I den tibetanska kulturen tror man att dzi kan locka fram de lokala beskyddarna, s k ”dharmapalas” eller förfäder och till och med ”bodhisattvor” därför behandlar man alltid en  dzi-sten med stor respekt.

Handgjorda dzi-stenar är idag mycket efterfrågade i Asien och en produktion av mycket trogna kopior av de gamla stenarna sker i Kina. Smak och mode förändras över tid och både tibetaner och kineser föredrar gärna stora och skinande dzi-stenar.

För 30 år sedan gick det ibland att i Tibet köpa gamla dzi-stenar som var slitna och inte alls lika iögonfallande som de nya. När Tibet öppnades för turism i mitten av 1980-talet var det många Lhasabor, mest kvinnor, som slog sig på att sälja souvenirer till, då västerländska, turisterna. Smycken i form av halsband, armband och annat visade sig vara lättsålda till turisterna och förtjänsten med den dagens mått mätt var mycket god. Man köpte upp av tibetaner som var i behov av pengar, d v s i stort sett alla, och sålde vidare. De mest drivna försäljarna lärde sig snabbt en del elementär engelska, räkneorden och lite till och hade stor framgång. Bland de gamla smycken mest turkoser, koraller och en del bärnsten, som såldes slank det även med en och annan gammal lite enklare dzi-sten. De riktigt gamla stenarna behöll man eller så köptes de upp av antikhandlare som förstod att det inte var på gatan och genom turistbussarnas fönster affärerna skulle göras.  

11.jpeg

Ivriga försäljare trängs utanför turistbuss i centrala Lhasa. Foto: Paul M. Grahn September 1987

img549.jpeg

Försäljare, en kvinna med vackra halsband bestående av turkoser och koraller, varulagret, utanför turistbuss i centrala Lhasa Foto: Paul M. Grahn Oktober 1988

Många tibetaner värderar fortfarande de gamla stenarna högst, de som gått i arv i många år i släkten. Medan mycket gamla dzi´na föredras så har prisutvecklingen och den minskade tillgången på dessa gamla dzi fått de nya accepterade och de används också i stor utsträckning av tibetanerna. Nya dzi anses inte ha de mystiska krafter som de antika dzi´na. Men det anses möjligt att ge dem liknande krafter genom att ta dem för att bli välsignade av en framstående buddhistisk lama eller guru, eller att bära dem under en pilgrimsfärd till heliga platser. En fördel med nya dzi är att de inte bär någon av de tidigare ägarnas ”dåliga karma”. 

Dzi är även populära i Kina, Taiwan, Thailand och Singapore.  Så länge det har funnits samlare av gamla dzi har det skett en produktion av ”falska dzi”, d v s stenar som har behandlats så att de skall se gamla och slitna ut. Under de senare åren har en stor mängd ”falska dzi” kommit ut på marknaden!

Denna ökning av ”falska dzi” beror på den stora efterfrågan från välbeställda asiatiska samlare, särskilt i Kina. Den växande efterfrågan på antika dzi har medfört att det idag finns mycket  få äkta antika dzi av kvalitet till salu.  Verkligt gamla dzi finns inte längre i Tibet där det för tjugo- trettio år sedan fortfarande fanns gott om dem.  Det finns idag ingen på brist på dzi-stenar i försäljarnas butiker i Asien eller på Internet. 

Skärmavbild_2020-04-17_kl._22.34.25.png

En skärmavbildning efter en bildsökning på Internet, april 2020. Den här bilden visar bara en mycket liten del av de träffar man får upp.

En sökning på Internet ger en förbluffande mängd träffar om dzi-stenar till salu i parti och minut ofta utlovas att de är ”äkta”. Här hittar man alla slags dzi även de mest sällsynta med ”nio ögon” och priserna är mycket varierande. När man ser detta utbud av antika högkvalitativa dzi kan man konstatera att många utbjudes för mycket höga belopp. Men att det skulle finnas så många perfekta dzi idag är knappast möjligt. Befolkningen för 1000 år sedan var bara ett fåtal jämfört med idag, och även då var det bara de rikaste som hade råd att ha högkvalitativa dzi. Man behöver inte vara högt begåvad för att räkna ut att nästan alla dessa ”äkta felfria högkvalitativa” dzi som bjuds ut på Internet idag är nytillverkade.  De sämsta imitationerna är skapade av andra material än agat, det kan vara glas, harts, plast, eller annat material. Marknadsvärdet för de riktiga antika dzi når lätt många tusentals dollar, särskilt för dzi med flera "ögon”. Nya tillverkade dzi varierar i pris från några få dollar upp till två tusen amerikanska dollar, beroende på kvalitet och lyster.

Himalayas_juveler.jpg

Litteraturen om dzi på svenska är blygsam, själv har jag en enda bok som mer utförligt beskriver dzi och det är Himalayas juveler av Stephanie och Ghislaine zu Windisch-Graetz ISBN 91-7640-217-7 som utkom 1981. Här nämner författarna, att uppgifterna om ”gzi” är hämtade ur boken Oracles and demons of Tibet, en bok som återutgavs i Österrike 1975 och ytterligare information hämtade man från en artikel av R.  Nebesky-Wojkowitz med titeln ”Prehistoric beads of Tibet” i tidskriften Revue september 1952.

På Internet finns mängder av information om dzi och den är lika varierad som utbudet är stort av dessa stenar.