L1030106.jpeg

Att ta sig fram till fots i Tibet är krävande framförallt eftersom man hela tiden befinner sig på hög höjd. Foto: Paul M. Grahn 2012

The Long Walk - a true story of a trek to Freedom” (1956) är en gripande berättelse om en polsk officers fångenskap och flykt från det sovjetiska gulag, 1941-42. Flykten, tillsammans med sju medfångar, är en vandring på 6.437 km från Sibirien till Indien dit endast fyra av dem når.  Det är en episk berättelse om mänsklig uthållighet. Men vandrade krigsfångar verkligen från Sibirien till Indien? 

Slavomir Rawicz berättelse är bearbetad av Daily Mail-reportern Ronald Downing och återger hur fångarna under en snöstorm, i april 1941 flyr från lägret, ut ur Sibirien, vidare genom Mongoliet, Kina, Tibet och slutligen över Himalaya, till säkerheten i Brittiska Indien. När boken publicerades 1956 fick den stor uppmärksamhet. Några kritiker ifrågasatte hela historien men särskilt ett kapitel i boken där vandrarna ser ett par ”Yetis” den s.k. ”Snömannen” högt uppe i Himalaya. Eric Shipton, en legendarisk ledare för flera Mount Everest-expeditioner, var en av dessa kritiker. Han påpekade många inkonsekvenser bland annat om de avstånd som nämns i boken. Författaren och upptäcktsresanden Peter Fleming, som kände Himalaya mycket väl, kallade boken för ”en bluff.” Men allmänheten gillade boken och den såldes i över en halv miljon exemplar och översattes till 25 språk. På svenska gavs boken ut redan 1956 men då under titeln ”Lång väg till frihet”. Att boken mottogs så väl av allmänheten kan säkert förklaras med att det vid denna tid, tre år efter Josef Stalins död, hade det börjat läcka ut mer information om förhållandena i de sovjetiska fånglägren. ”Det kalla kriget” Öst och Väst i ett järngrepp och historier om motståndarens terror var populära. Men framförallt innehöll boken en mycket gripande berättelse.

 

Skanningsbild.jpeg

2006 gjorde förlaget Historiska Media en nyutgåva på svenska nu med titeln, ”Flykten från Stalins läger”, ISBN 91-85377-84-8, försedd med ett förord av Sveriges Radios Östeuropakorrespondent Kjell Albin Abrahamson. Förordet innehåller en rad faktafel och det gav upphov till en debatt. Även om den kända historikern och Pulitzer-pristagaren Anne Appelbaum, författare till Gulag – A history (2004) på bokens omslag citeras ”utgör den färgstarkaste och mest gripande skildringen av en rymning i hela Gulaglitteraturen” så kan man ännu idag ifrågasätta om flykten alls har ägt rum.   

Jag skall inte kommentera bokens första arton kapitel utan uppehålla mig vid några delar av boken som beskriver områden som jag själv rest mycket i, d v s Tibet. En vederhäftig kritisk granskning av boken har gjorts av professor Lennart Samuelsson i Historisk tidskrift. Hans slutsats är följande: Slutsatsen är således att Rawicz fabulerat om sin fångenskap, om förhör och domstolsavgöranden, om fångtransporten till ”läger 303” i Sibirien och om den föregivna flykten. Att så är fallet har varit uppenbart för historiskt bevandrade personer, men Rawicz har blivit trodd av den breda allmänheten.” Hela artikeln från Historisk tidskrift kan man läsa här: http://www.historisktidskrift.se/fulltext/2007-2/pdf/HT_2007_2_269-278_samuelson.pdf

Lubjanka i Moskva, högkvarter och fängelse för NKVD. Här internerades och förhördes Rawicz innan han fördes till Sibirien.  Foto: Paul M. Grahn 2007

Jag skall nedan göra några mindre invändningar och reflektioner över innehållet i boken. Kapitel XIX heter ”Sex kommer in i Tibet”. Då avses de sex flyktingar som då fortfarande är vid liv. De har då passerat genom Gansuprovinsen. Vad som inte berättas i boken är att samtidigt som de sex flyktingarna tar sig genom Gansu så är det en annan mycket större flyktingkontingent som tar samma väg. Jag har skrivit om detta tidigare här: https://www.pgrahn.com/blogg/157-tibet-och-kazak-exodus.html

Kazak_Exodus.jpg

Redan 1936 hade 30.000 kazaker som tidigare flytt från Sovjetunionen utvisats från Xinjiangprovinsen till Qinghai-provinsen. De kinesiska Hui-muslimerna under ledning av general Ma Bufang massakrerade vid denna tid tusentals muslimska Kazaker vilka man ansåg utgöra ett hot. Från norra Xinjiang flydde över 7000 Kazaker till tibetanska-Qinghai-platån via Gansu. Det som hänt var att tibetaner och kazaker i denna region inte kunde leva sida vid sida, inte minst genom att betesmarkerna för deras djur inte räckte till. Tibetanerna attackerade kazakerna när de kom in i Tibet via Gansu och Qinghai. Under 1941, när de sex flyktingarna från gulag korsar Gansuprovinsen, finns det återigen en stor grupp på cirka 3000 kazaker, långsamt med familj och djur, på flykt utspridda genom området. Kazakernas väg genom Gansu gick i de västra delarna, de passerar mycket nära Dunhuang där de berömda buddhistiska grottorna Mogao ligger. De kan givetvis på något sätt ha undgått att mötas men de kan också ha stött på varandra då de leder man tar sig fram utmed är begränsade trots Gansuprovinsens stora yta. En möjlighet kan vara att Rawicz blandar ihop folkslagen och kallar kazakerna ”Cirkasser” (Tjerkesser). På sidorna 221 – 227 berättar Rawicz om hur man övernattar hos en grupp människor han kallar ”Cirkasser”. Cirkasserna härstammar från trakterna av Svarta havet, Uppehöll sig grupper av dessa i Gansu 1941? ”Cirkasserna” talade enligt Rawicz alldeles utmärkt ryska, men det gör  även många kazaker. Oavsett om Rawicz nu genomfört denna långa vandring eller ej så var kazakernas flykt genom Kina och Tibet på 1940-talet känd även i Europa då exempelvis Godfrey Lias bok ”Kazak Exodus – A nations flight to freedom utkom just 1956, d v s. samma år som The Long Walk”.

Kameler i Mongoliet. Foto: Paul M. Grahn 2007

I nästa kapitel (XX) ”Fem gör en omväg kring Lhasa har flyktingskaran åter reducerats. De har en diskussion i gruppen om de skall ta sikte på Lhasa i Tibet och söka hjälp där. Men de anser inte det vara någon bra idé då de saknar alla dokument som kan efterfrågas och fortsätter istället i en vid cirkel runt Lhasa mot Himalaya. Här börjar de en mödosam klättring över höga spetsiga berg som jag finner mycket märklig. Vanligtvis tar man sig fram i bergspassen man klättrar inte över höga spetsiga berg. Bergspass som leder genom såväl Transhimalaya som Himalaya finns det flera. Någonstans i Tibet träffar de på en mystisk europeisk missionär som visade sig tala både tyska och franska. Han försvinner dock snabbt ur historien.

P1060137.jpeg

En enslig liten bosättning i de tibetanska bergen. Steninhägnaden i förgrunden används för att stänga in djuren får och getter under nätterna. Foto: Paul M. Grahn 2012

Sedan går de utmed en stor sjö. Här finns flera att välja mellan, är det Kokonor i Qinghai eller Namtso eller Yamdrok Yamtso i Tibet? Sjöns beskrivning är alltför allmän, ”den var stor”, för att man skall kunna identifiera den och på så sätt kunna räkna ut vilken väg de tog. Men att Rawicz har studerat kartor, även om de inte hade någon under flykten, står helt klart. 

P1000519.jpeg

Himalaya med världens högsta berg. Foto: Paul M. Grahn 2009

I kapitel XXI ”Bland Himalayas randberg” kommer gruppen fram till ”den stora floden Brahmaputra”, på tibetanska Yarlong Tsanpo. Floden är helt isbelagd där de stöter på den så de kan korsa den enkelt. Här utmed floden ”låg en grupp med tre stenhyddor och framför dem på den svagt sluttande stranden låg ett halvdussin båtar med kölarna i vädret. Båtarna var så höga i för och akter att det blev ett tomrum under dem på marken som gott gav plats åt en karl. Jag stack in huvudet under en av båtarna och kände en stark lukt av sedan länge död fisk. På bottenplankorna var det fullt med fiskfjäll.”

Tibetaner är kända för sin gästfrihet, men de har också några tabun, till exempel deras matvanor. De äter kött, men inte av häst, hund eller åsna. En del tibetaner äter inte fisk. Anledningen till att de inte äter fisk i är religiös. Tibetaner betraktar fiskar som en inkarnation av en vattengud. Dessutom är s. k. vattenbegravning en typ av begravningspraxis i Tibet. Man styckar den döda kroppen i åtta delar och kastar den i en flod eller sjö. Fiskarna utför arbetet med att se till att liket försvinner.

På liknande sätt gör man vid s. k. himmelsbegravning, man styckar den döda kroppen och gamarna äter allt utom skelettet på några minuter. Skelettet krossas sedan med hjälp av stenar eller hammare. Pulvret av benen blåser bort och allt jordiskt av kroppen, som bara är en klädnad för själen, försvinner. Likt en vattendroppe som förenar sig med vattnet. Fisken är också ett av de åtta emblemen i den tibetanska buddhismen, ett emblem för lycka.

Att flyktinggruppen stötte på en by med fiskare är möjligt. Det finns ett fåtal utmed Yarlong Tsangpo och eventuellt någon utmed Yamdrok Yamtso sjön. 

De är idag ovanligt att man ser tibetaner fiska, däremot ser man ofta inflyttade kineser som har planterat in fisk i dammar. De båtar man använder är tillverkade av yakhudar spända över en träställning. Det gör båten mycket lätt, den kan bäras av en man, och man flyter med strömmen och styr med åror över till andra flodstranden när man nått sin destination. De båtar av som beskrivs i boken, tillverkade av trä och höga i för och akter, har jag aldrig vad jag kan minnas sett. Men det är möjligt att sådana finns eller har funnits.

Yakhudsbåt_lastas.jpeg

En "Yakhudsbåt" i Kyichu floden som rinner förbi Lhasa och förenar sig med Yarlong Tsangpo (Brahmaputra) . Foto: Paul M. Grahn 1988

I kapitel XXII ”Snömännen” får vi ta del av en beskrivning av de s.k. Yetis. ”Yeti” kallas "Michê", på tibetanska och betyder "klippbjörn". Stora håriga  varelser på uppemot två meters längd vilka inte alls var bekymrade över att de iakttogs av flyktinggruppen från endast cirka 100 meters avstånd. De här långa håriga varelserna som ”påminde både om björn och apa men man kunde inte ta dem för någondera delen” fortsatte att gå runt utanför den grotta där de uppenbarligen bodde. Detta kapitel var det som ifrågasattes mest när boken utkom första gången 1956. Den första lyckade bestigningen av Mount Everest hade ägt rum 1953 och vid denna tid, mitten av 1950-talet, var intresset för Himalaya på topp. 

P1060197.jpeg

Omgivningarna runt Lhasa i Tibet ligger på 4000 - 5000 meters höjd och är inte alltid lätta att ta sig fram i. De kan vara nog så krävande. Men det finns leder och bergspass man använder. Man klättrar inte över "höga spetsiga berg" som det framställs i boken. Foto: Paul M. Grahn 2012

P1060209.jpeg

Bergssida och floddal i dimma mellan Tsetang och Lhasa centrala Tibet. Foto: Paul M. Grahn 2012

Äntligen i mars 1942 kommer de fram till Indien, dock endast fyra av de flyende. Man stöter på indiska soldater under brittiskt befäl och nu får man nytta av Mr Smith´s modersmål. Mr Smith är den ende amerikanen bland flyktingarna, han är ingenjör och har byggt tunnelbana i Moskva men påståtts var spion och fängslats 1936, förts till Sibirien och flytt med de övriga. Gruppen förs med lastbil till den brittiska militärens läger där de får vård och omsorg. De förs vidare till Calcutta ”Ryktet om våra äventyr spred sig. Sjukhuspersonalen kom från olika avdelningar för att tjuvkika på oss.” Nu kom också frågan om vad de skall göra när de skrivs ut från sjukhuset. Kriget pågick ju än och Slavomir Rawicz som var polsk officer säger att han måste återförenas med den polska armén. Men ”Vi måste givetvis träffas efter krigets slut. Var skall det bli? I Warzawa, sade jag. Och jag skrev upp adressen på vårt hus i Warzawa. Ja det skulle jag vilja, sade han. Då träffas vi i Warzawa.”

Men man träffas aldrig. Rawicz återser aldrig någon av sina överlevande flyktingkamrater. Man har inte heller lyckats få tag på någon av de tre andra överlevande i gruppen. Det har gjorts försök att hitta dem bl.a. av BBC och flera stora tidningar. 

Rawicz framträdde i samband med utgivningen av sin bok vid en föreläsning i London 1956. Bland åhörarna fanns en grupp polska före detta militärer. Här möttes han av anklagelser, medan Rawicz talade, stod flera män upp och hävdade att de hade känt honom både före och under kriget, han hade varit i infanteriet och inte alls kavalleriofficer som han hävdade och hela hans berättelse var ren lögn. Rawicz talade sedan aldrig igen framför sina egna landsmän. Han hävdade att häcklarna vid föreläsningen alla var kommunistiska agenter. Efter kriget bosatte sig Slavomir Rawicz  utanför Nottingham i England, och arbetade vid Nottingham Design Centre. I början av 1970-talet drabbades han av en hjärtinfarkt och gick i förtidspension 1975. Han levde sedan med sin familj, hustru och fem barn. Han gav aldrig några intervjuer. Han avled i april 2004.

2006 gjorde brittiska BBC en dokumentär om ”The long walk” i samband med denna fick man information om en man som kunde vara intressant, Witold Glinski, en äldre polack som hade en extraordinär historia att berätta. Han hade internerats i Sovjetiska Gulag, och precis som Rawicz, flydde han under en snöstorm. Han tog samma väg, överlevde värmen i Gobiöknen och kölden på Himalayas höjder. Glinski sa att han delade flykten med några kamrater bl.a. en som var känd som Mr. Smith! Detta lät mycket konstigt! Var det möjligt att Glinski var den riktiga hjälten och att Rawicz hade stulit hans historia? Kanske? BBC hittade dock inte några bevis som kunde bekräfta Glinskis redogörelse för hans flykt och vandring. Ändå kan det finnas en ledtråd i vad Glinski beskrev som ett konstigt möte på en gata i London på 1940-talets slut. Glinski berättade att två män närmade sig honom, en polsk officer och en engelsman. "De sa, ”Är du Witold Glinski? Ja, vad vill ni? "De sa att de ville prata med honom om att skriva polsk historia, att de var intresserade av var han kom ifrån och hur han kom till England. Jag har inget att berätta för er ” sa Glinski. 

Senare insåg han att engelsmannen var journalisten Ronald Downing - spökskribenten för The Long Walk. Glinski misstänkte att journalisten Downing på något sätt hade kommit över ett sammandrag av en debriefingintervju där Glinski berättade sin historia för immigrationsmyndigheterna och att han senare konspirerade med Rawicz för att låtsas att historien var hans. Glinski berättade för reportrar att inte ens hans fru visste något om hans flykt fram till 2003. I intervjuer på BBC och i Readers Digest hävdade Glinski att han varit tyst därför att han var rädd för en av de andra flyktingarna. Denne en mördare vid namn Batko hade liksom Glinski bosatt sig i England efter kriget. De möttes igen och Batko hotade Glinski som då gjorde en anmälan till den brittiska polisen. Batko arresterades och på grund av denna händelse blev Glinski rädd att Batko skulle hämnas. När så den första ”Long Walk-boken” dök upp trodde Glinski att författarens namn Rawicz kunde vara ett alias för Batko. Så även om Glinski påstod att hans historia hade stulits, vågade han aldrig kontakta Rawicz. 

2010 spelades en film in som är baserad på boken ”The Long Walk” i regi av Peter Weir. 

I samband med att filmen gick upp på biograferna hävdade familjen till Witold Glinski att han snarare än Slavomir Rawicz var en av flyktingarna. Glinski´s son kallade Rawicz för ”falsk” och ”en lögnare”. "Det är väl dokumenterat att Rawicz skildrade min farfars flykt som sin egen." Men Rawicz släktingar slog tillbaka. Ett av hans barnbarn, Simon Rawicz, sa: ”Människor har ingen rätt att kalla honom en lögnare. Ingen har fullständiga fakta, men det verkar som om 50 år efter hans bok, när min farfar inte är här för att försvara sig har människor dykt upp som känner doften av pengar på grund av att en film har gjorts.”

Frågan återstår fortfarande ”vandrade krigsfångar verkligen från Sibirien till Indien?” eller har Rawicz hittat på en fantastisk historia? Har Glinski läst hans bok och blivit inspirerad till att hävda att det egentligen var han som gjorde vandringen från Sibirien till Indien?

Eller har ingen av dem, eller båda, verkligen gjort denna 6.437 km långa vandring?