Potalapalatset i Lhasa. Foto: Paul M. Grahn 2015
Thomas Manning (1772 - 1840) blev den första engelsmannen som besökte den tibetanska huvudstaden Lhasa, det ägde rum i december 1811. Manning var ingen framstående upptäcktsresande som länge försökt ta sig till Lhasa. Han gjorde inga vad man kan kalla ”vetenskapliga” iakttagelser som nedtecknades. Han förde inga noggranna anteckningar över avstånd och höjder i Tibet. Hans högt ställda mål var inte att komma till Tibet och Lhasa utan att den vägen kunna ta sig till den kinesiska huvudstaden Peking. Han inspirerades av intellektuell nyfikenhet och hade varit fascinerad av kinesisk historia, kultur och språk redan i sin ungdom.
Thomas Manning, avbildad innan han anlade sitt långa skägg
Manning publicerade heller aldrig själv något om sin märkvärdiga resa, att han alls genomfört den förblev därför känt av få, tills hans berättelse trycktes av Sir Clements Markham, sekreterare för Royal Geographical Society, 1876, i boken ”The Mission of George Bogle to Tibet and The journey of Thomas Manning to Lhasa”. En nyutgåva av boken trycktes i New Delhi 1971 i serien Bibliotheca Himalayica (vol. 6) redigerad av H.K. Kulöy.
Två böcker som båda beskriver Mannings resa till Lhasa
Om George Bogle och hans färd upp till Shigatse och mötet där med Panchen Lama har jag skrivit tidigare. Se https://www.pgrahn.com/litteratur/230-den-forsta-brittiska-expeditionen-till-tibet-george-bogle-och-panchen-lama.html
Thomas Manning förblev ett mysterium och hans tankar och gärningar om ett äventyrligt liv hade gått förlorade, tillsammans med de mesta av hans personliga arkiv. Clements Markham hade på sin tid endast en begränsad dokumentation om Manning. Han hade tillgång till en enkel anteckningsbok/dagbok där Manning i all hast hade ”krafsat ner sina första intryck” under resan. Hans syster hade sedan översiktligt renskrivit denna. Clements Markham skriver i inledningen till sin bok, ”He was a man of learning and ability , and was well able to have written a good account of his remarkable journey. He never did so.”
Potalapalatset som det återgavs i Kircher´s China Illustrated (1667) efter beskrivning av jesuiten Johann Grueber som besökte Tibet och Lhasa 1661.
Thomas Mannings arkiv återfunnet 2020
Nu har dock Mannings arkiv återfunnits och det visade sig innehålla hundratals dokument, brev, dagböcker och teckningar. Hans brev avslöjar nya detaljer om denne Storbritanniens tidige utforskare av Asien men även om hans nära vänskap med flera av de stora engelska romantiska litterära figurerna, inte minst Charles Lamb.
Upptäckten av arkivet gjordes i London i slutet av 2020. I ett skåp på ett antikvariatet låg samlingen bortglömd. Thomas Mannings efterlämnade brev och anteckningar förvärvades nu av Royal Asiatic Society (RAS) i London och kommer att göras tillgänglig för forskare. Royal Asiatic Society, grundat 1823, samlade in uppemot 100 000 pund för att kunna köpa Mannings efterlämnade arkiv. Eftersom Thomas Manning inte är en allmänt känd person kan hans efterlämnade papper kanske ge oss ett nytt perspektiv på det västerländska engagemanget i Asien i början av 1800-talet.
I de efterlämnade breven framgår de personliga svårigheter Manning måste övervinna för att kunna göra sina anmärkningsvärda resor. Hans familj var måttligt roade över att han begav sig ut på resor till ”världens ände”. Det finns brev från hans far där denne vädjar till honom att inte resa, men Thomas Manning förklarar känslosamt att han ”tvingas att obevekligt göra konstiga saker”.
Länk till Manningarkivet:
https://royalasiaticcollections.org/thomas-manning-archive/
Manning var född i Broome, Norfolk. Efter att ha lämnat skolan studerade han matematik vid Cambridge Universitetet och visade sig vara mycket begåvad. Vid universitetet blev han vän med den framtida författaren och essäisten Charles Lamb och man hade höga förväntningar på honom. Manning och Lamb brevväxlade flitigt. Men Manning var en excentrisk person och lämnade universitetet innan han avlagt någon examen. Han ägnade sig istället åt studier i kinesiska språket men även under ett halvår åt studier i medicin. Dessa medicinstudier skulle han så småningom få stor användning för i Tibet.
Han studerade kinesiska i Paris från 1800 till 1803. Paris var då den närmaste platsen där han då kunde studera kinesiska. Olyckligtvis sammanföll Mannings studier i Paris med de s.k. Napoleonkrigen, en serie krig i Europa som pågick från 1803 till 1815 med Storbritannien och Frankrike som bittra motståndare.
Trots de stora utmaningarna, risker, protester från familjen och den pågående konflikten mellan Storbritannien och Frankrike vägrade Manning att ge upp sin dröm om att utforska det inre av Kina. Han lyckades via kontakter, bl.a. Charles Lamb som en tid arbetade för Brittiska Ostindiska kompaniet, utverka tillstånd att resa till Kanton (Guangzhou) i södra Kina. Han gjorde detta på ett av kompaniets fartyg. I Kanton tvingades han liksom övriga västerlänningar att hålla sig inom det område, faktorierna, som var anvisade av det kinesiska kejsardömet, vid denna tid den manchuiska Qingdynastin (1644-1912). Det fanns många förbud bland annat var det strängt förbjudet för kineser att lära ut kinesiska till européer. Manning försökte på olika sätt kringgå detta, han ville ju studera det kinesiska rikets alla sidor, inte bara språket.
Kinesisk målning som visar några de faktorier som de utlänningarna tilläts anlägga i Kanton
Under sin vistelse i Macao knöt han en del kontakter bl. a. med en kinesisk man som undervisade honom i kinesiska och sedan följde honom på hans vidare färd. Manning smidde hela tiden planer på att ta sig till Peking och hade en idé om att kunna göra detta genom att ta sig in vad väl får betraktas som bakvägen. Han tänkte resa till Peking via Tibet, detta bergiga område vid Kinas södra gräns.
Manning lyckades få ett introduktionsbrev till den dåvarande guvernören i Indien Lord Minto. I svarsbrevet framgick det att han skulle ges "allt praktiskt bistånd för hans planer".
I praktiken visade det sig senare att Manning inte fick någon officiell hjälp av vare sig Lord Minto eller andra med inflytande i det brittiska Indien. Ingen var särskilt intresserad av Mannings högtflygande planer. Den excentriske Manning passade inte riktigt in bland de koloniala tjänstemännen, hans klädsel var närmast att likna vid kinesisk. Högst opassande ansågs det att klä sig som ”infödingarna”. Manning skrev i brev hem om de brittiska kläderna som han fann ”absurda och högst olämpliga i det varma klimatet”.
Med en enda kinesisk tjänare, den kinesiske mannen från Macao, som Manning benämnde ”sin munshi”. ”Munshi” är ett persiskt ord, som på engelska ursprungligen användes för en författare eller sekreterare, kom senare användes i det indiska Mughalimperiet att användas för modersmålslärare. Manning och hans ”Munshi” lyckades tillsammans med inhyrda bengaliska bärare ta sig via Bhutans västra delar upp till Tibet.
Rinpung dzong, Paro, Bhutan. Manning vistades här i en månad på väg till Tibet. Foto: Paul M. Grahn 2015
De anlände till den lilla tibetanska staden Phari strax ovan Chumbidalen den 21 oktober 1811. En kejserlig kinesisk general anlände till Phari tio dagar senare och denne lovade att omedelbart försöka utverka ett tillstånd, från den högsta kinesiska Amban i Lhasa, för Manning att fortsätta sin resa och besöka Lhasa. Manning hade i Cambridge studerat en del medicin och hans färdigheter inom området blev nu mycket efterfrågade och detta var en av de främsta anledningarna till att han fick tillstånd att resa vidare med generalen och hans folk till Gyantse. Resan blev på grund av kylan och den höga höjden mycket obekväm för Manning som var en dålig ryttare och red på en oförutsägbar häst.
Utsikt över Gyantse från Gyantse dzong (fort) Foto: Paul M. Grahn
I Gyantse fortsatte han med sina medicinska färdigheter medan han väntade på det nödvändiga passet för att resa vidare till Lhasa. Detta beviljades och den 17 december 1811 nådde han Lhasa och fick audiens hos den nionde Dalai Lama i Potalapalatset. Eftersom Dalai Lama endast var cirka sex år gammal blev mötet kort och bestod bara av några få kommentarer till Manning som först översattes från tibetanska till kinesiska och sedan till latin som Manning använde för att tala med sin kinesiska ”munshi”. Manning blev sedan kvar i Lhasa fram till april 1812 och under denna tid fick han ytterligare några möten med den unge Dalai Lama.
Den nionde Dalai Lama 1805-1815
I sin dagbok skriver Manning om sitt möte med den nionde Dalai Lama: "den fina och fascinerande figuren fångade hela min uppmärksamhet och det var ett nöje att få prata med denna välutbildade lilla prins." Manning gjorde också några enkla teckningar som avbildade Dalai Lama.
Manning var imponerad av Potalapalatset men hans beundran för Lhasa slutade där. "Om palatset hade överträffat mina förväntningar", skrev han, "så var staden Lhasa så långt ifrån dem. Det finns inget påtagligt tilltalande i dess utseende. Bostäderna är ingrodda med smuts. Alléerna är fulla av hundar, morrande och gnagande medan andra svälter och dör och korparna hackar i de döda kropparna. Kort sagt allt verkar elakt och dystert och väcker tankar på något overkligt.”
Från Qinghovet i Peking kom sedan en sträng order om att Manning måste återvända till Indien samma väg han kommit och han tvingades lämna Lhasa den 19 april. Han anlände till Koch Bihar i Väst-Bengalen den 10 juni 1812. Manning hade nu inte bara blivit de första engelsmannen som besökt Lhasa, utan också den förste som fick intervjuer med en Dalai Lama. Mannings samtal med tibetaner i Lhasa gjorde att han drog slutsatsen att tibetanerna hyste motvilja mot kineserna, särskilt de kejserliga representanterna, de s.k. Ambans, och att man gärna skulle se att det kinesiska inflytandet i Tibet skulle upphöra eftersom dessa enligt Manning inte behandlade ”The Grand Lama” med respekt. Denne den nionde Dalai Lama (Lungtok Gyatso), (1805-1815), blev inte gammal, han avled redan i februari 1815.
Lord Amherst
År 1817, som medlem i Lord Amhersts brittiska delegation, nådde Manning äntligen sitt eftersträvade mål, han kom till Peking. Lord Amherst var utsänd till Peking som ”extraordinär ambassadör” till Qing-dynastins kejsare i syfte att upprätta mer tillfredsställande handelsförbindelser mellan Kina och Storbritannien. Manning var en av de tre britter vars språkkunskaper i kinesiska skulle vara ett stöd för Lord Amherst. Mannings excentriska utseende, ett mycket långt skägg och klädd i kinesiska kläder imponerade inte på varken lord Amherst eller de övriga i delegationen. Vad man ansåg från kinesisk sida om detta känner vi inte till. Redan när delegationen närmade sig Peking lät kineserna Lord Amherst förstå att han bara kunde möta Jiaqingkejsaren under förutsättning att han utförde s.k. ”kowtow”, vilket innebar att han skulle falla på knä framför kejsaren och vidröra golvet med pannan tre gånger.
Detta symboliserade underkastelse vilket Lord Amherst vägrade på samma sätt som hans föregångare Lord Macartney hade gjort 1793. Som en följd av detta nekades då delegationen tillträde till hovet i Peking och uppdraget blev ett misslyckadande. För Thomas Manning blev detta givetvis en stor besvikelse då man också tvingades lämna Peking redan efter några få dagar.
Manning begav sig sedan på Lord Amhersts skepp tillbaka till England som på hemvägen stannade till på ön Sankt Helena, där fick Manning även träffa den förvisade Napoleon som här tillbringade de sista åren av sitt liv under brittisk övervakning.
Manning dog 1840 i sitt hem nära Dartford i England.