Ekai Kawaguchis bok vars förstaupplaga utkom 1909
När man tittar på förhållandet mellan Japan och Tibet under perioden från slutet av 1800-talet till mitten av 1900-talet ser man att det från japansk sida har bestämts av två faktorer. Den ena är studier av Tibetansk buddhism och introduktionen av buddhistiska skrifter till Japan och den andra är Japans militära och politiska intresse för Tibet. I början av 1900-talet var intresset för Tibet och tibetansk buddhism inte särskilt stort bland japanerna. Men under denna period är det likväl tio japaner som är kända för sina kontakter med Tibet.
Dessa individer blev kända under det kinesisk-japanska uttrycket "nyūzōsha" vilket betyder "en person som kommer in i Tibet". Bland dessa nyūzōsha fanns fem munkar, nämligen Yutaka Nōmi (1868–?) som var en av de första japaner som nådde Batang i området Kham i östra Tibet. Men hans namn har försvunnit ur historien eftersom han så tidigt försvann i östra delen av Tibet i ett område som var känt för att hysa många banditer.
Ekai Kawaguchi, (1866–1945)
Ekai Kawaguchi var den förste japanska besökaren som skrev om sin vistelse i Tibet 1900–1902, och återigen 1913–1915. Enga Teramoto (1872–1940), som nådde Batang med Nōmi. Han lyckades också senare få till stånd ett samtal i WutaiShan, Shanxiprovinsen i Kina, mellan den trettonde Dalai Lama och Son'yu Ōtani som skickats av sin bror Kōzui Ōtani som var abbot i det berömda japanska Nishi Honganjitemplet i Jōdo Shinshū, den största grenen inom den japanska buddhismen.
De övriga var Bunkyō Aoki (1886–1956) som också skickades till Lhasa av Kōzui Ōtani. Han stannade i Lhasa i tre år och efter återkomsten till Japan arbetade han för det japanska utrikesdepartementet och armén. Slutligen, Tōkan Tada(1890–1967), som efter att ha studerat vid Seraklostret i tio år tog med de stora tibetanska buddhistiska skrifterna till Japan.
Därefter kom några senare besökare Yasuteru Narita (1864–1915), som skickades av utrikesministeriet 1901 men aldrig nådde Lhasa. Hisao Kimura (1922–1989) och Kazumi Nishikawa (1918–2008) vilka alla tog sig in i Tibet som agenter för den hemliga japanska militära underrättelsetjänsten.
En annan underrättelseagent är Jinzō Nomoto (1917–2014) som skickades av den kejserliga japanska armén till Tibet 1939 på ett 18 månaders långt underrättelseinsamlingsuppdrag. 1935 hade Nomoto blivit posterad i Manchuriet vid en avdelning av den japanska Kwantung-armén som språkstudent i mongoliska. Kwantung-armén var en enhet av den kejserliga armén som inrättats 1906 och användes för att ockupera områden i södra Manchuriet efter det rysk-japanska kriget 1904-1905. Nomotos uppdrag var att lära sig mongoliska så bra att han kunde passera som infödd mongol. Han lyckades väl med detta och fick 1939 i uppdrag att bege sig till Shigtase i Tibet. Japanska militära myndigheter hade fått kontakt med en av den 9:e Panchen Lamas (1883 – 1937) rådgivare Ngachen Rinpoche som skulle återvända till Tibet i sin strävan efter att spela en mer betydelsefull roll i det politiska spelet runt den kommande den 10:e Panchen Lama (1938 – 1989) som befann sig i Kina. Hans företrädare hade efter att ha råkat i konflikt med den 13:e Dalai Lama levt i exil i Kina. Nomotos månadslånga besök i Lhasa inföll i samband med installationen av den 14:e Dalai Lama. Nomoto flydde från Tibetanskt område i oktober 1940 och 2001 publicerades hans bok Tibet Underground 1939. Den har jag dock ännu så länge inte hittat.
Munkar i Seraklostret i Lhasa debatterar buddhism som en del i sin utbildning. Kawaguchi bodde och studerade en tid i Sera så han har säkert sett dessa debatter. Foto: Paul M. Grahn 2015
Som jag skrev i början av detta inlägg så var inte alla japanska beskare till Tibet spioner. Några drevs också av religiösa skäl till att bege sig till Tibet. En av de viktigaste härvidlag är Ekai Kawaguchi (1866 - 1945) en japansk buddhistmunk som är känd för sina fyra resor till Nepal, 1899, 1903, 1905 och 1913 och sina två resor till Tibet 1900 –1902 och 1913–1915.
MInnestavla för Kawaguchis besök i Nepal, Bodnath i Kathmandu.. Foto: Paul M. Grahn
Han är också den första japanska medborgaren, som vi känner till, som reste till dessa båda länder vid denna tid. Kawaguchi var från tidig ålder inställd på att bli munk. Denna hans önskan var ovanlig i Japan som vid denna tid var ett land under snabb modernisering. Han var mycket allvarlig i sin avsikt att leva efter de stränga klosterreglerna, att vara vegetarian och leva i fullständig kyskhet, även om flera av hans munkkollegor övergett dessa löften. Kawaguchi kände stort förakt för den världsliga och politiska korruption som bredde ut sig i Japan en korruption som även fått fäste i den japanska buddhistiska världen. Fram till mars 1891 arbetade Kawaguchi som rektor för Zen Gohyaku rakanklostret i Tokyo Han levde sedan under tre år som eremit i Kyoto där han studerade gamla kinesiska buddhistiska texter. Han fann snart att den japanska buddhismen var alltför korrupt och bestämde sig för att söka sig till Tibet som han trodde skulle ha ett mera rent förhållande till buddhismen. Det stora problemet var dock att Tibet vid denna tid officiellt var helt stängt för alla utlänningar. Flera japaner, som Kawaguchi dock inte kände till, hade under större delen av 1890-talet försökt ta sig in i Tibet för att där hitta sällsynta buddhistiska texter, s.k. sutras, men alla hade misslyckats. Kawaguchi lämnade Japan med en lastbåt destinerad till Indien i juni 1897. Han kunde en del engelska men inte ett ord hindi eller tibetanska. Förutom bristande språkkunskaper saknade han även pengar eftersom han hade tackat nej till ekonomiska bidrag från sina vänner. Han var övertygad om att hans goda karma skulle göra hans resa och vistelse i Tibet framgångsrik. Han kom till Indien med väldigt lite pengar. Lyckligtvis kom han där i kontakt med Sarat Chandra Das, en indisk-brittisk s.k. pundit, en lärd man, men även spion för britterna. Denne hade färdats genom Tibet, tagit sig till Lhasa och vistats där en tid innan han återvände till Indien och rapporterade till sina uppdragsgivare.
Sarat Chandra Das lämnade sitt uppdrag för Bengal Civil Service 1902 och publicerade då en bok om sin hemliga färd, ”Journey to Lhasa and central Tibet” (1902). Mitt exemplar är från den andra upplagan som utgavs i serien Bibliotecha Himalayica 1970.
Sarat Chandra Das
Kawaguchi skulle senare komma att bli anklagad för att ha spionerat för Sarat Chandra Das räkning. Men detta finns det inga bevis för. Kawaguchi´s dagbok ger inte heller några uppgifter om att han skulle varit ute på spionuppdrag. Men om det nu varit så skulle han förstås knappast ha skrivit om det.
Kawaguchi stannade i Darjeeling, i norra Indien, i flera månader och bodde där med en tibetansk familj vilket arrangerats av Sarat Chandra Das. Ett allvarligt problem var språket, tibetanska lärdes inte ut någonstans i Darjeeling vid denna tid men Kawaguchi lyckades ändå lära sig tibetanska genom att prata med barn och kvinnor på gatan och snart talade han tibetanska flytande.
Kawaguchi, gav sig iväg mot Tibet och korsade gränsen till Tibet på en avsides okontrollerad väg. Han vägleddes av en opålitlig guide som efter en tid övergav honom och Kawaguchi fann sig stå helt ensam och vilse uppe på den tibetanska platån. Han mötte några tibetanska vandrare som han lyckades göra sig till vän med, det var munkar, herdar och till och med banditer. Det tog honom nästan fyra år att ta sig fram till Lhasa efter vistelser vid ett antal kloster och en pilgrimsvandring runt det heliga berget Kailash, i västra Tibet. Han utgav sig för att vara en vandrande kinesisk munk och fick rykte om sig att vara en utmärkt läkare, vilket ledde till att han till och med fick träffa den 13: e Dalai Lama, Thubten Gyatso (1876 till 1933).
Berget Kailash, som Kawaguchi kallar "Naturens mandala", i västra Tibet. Foto: Paul M. Grahn 2004
Kawaguchi bodde en tid i Seraklostret i Lhasa. Här ägnade han all sin tid åt studier och att göra några kortare buddhistiska pilgrimsvandringar. Även om han nu behärskade den svåra terminologin för det klassiska tibetanska språket och kunde passera för en tibetan, var han mycket intolerant mot de tibetanska munkarnas kränkningar av klostrens lagar såsom att äta kött. Tibet var och är fortfarande ett land med mycket lite åkerjord och en omfattande boskapsskötsel vilket gjorde att tibetanerna, även många munkarna, åt kött när tillfälle gavs.
Tibetansk pilgrim vid det högsta passet, Drolma la, 5630 m ö h. vilket man måste gå över om man skall genomföra en fullständig rundvandring runt det heliga berget. Foto: Paul M. Grahn Augusti 2014
Kawaguchi hade på grund av sina stränga regler svårt för att passa in i klostret. Han fann istället arbete som ”doktor i kinesisk och västerländsk medicin” och hans tjänster blev snart efterfrågade. Hans påstående att han var en kinesisk munk ifrågasattes till och från och han fick tips om att han var avslöjad och därför tvungen att hastigt ge sig av från Tibet. Innan han begav sig av funderade han över att begära hos den tibetanska regeringen att låta honom stanna, han var ju bara en opolitisk munk. Men några av hans vänner övertygade honom om att det var bäst att ge sig iväg. Efter hans avfärd arresterades och torterades också flera av de som hade skyddat honom. Kawaguchi var djupt bekymrad för sina vänner och trots ohälsa och brist på pengar använde han sina förbindelser efter att han hade lämnat Tibet för Nepal att begära hjälp av den nepalesiske premiärministern Chandra Shumsher Rana. De tibetanska myndigheterna släppte då ut Kawaguchis vänner ur fängelset.
När Kawaguchi återvände till Japan skrev han och lät publicera sin reseskildring, ”Tre år i Tibet”, 1909, vilken fick stor uppmärksamhet och ledde till ett stort intresse för det avlägsna Tibet. I boken beklagade han sig över tibetanernas brist på hygien, de tibetanska städernas smuts och många tibetanska sedvänjor. Han upprörs över tibetanernas, enligt honom, sexuella lössläppthet men även klostrens makt och korruptionen bland myndighetspersoner. Men han hyste stor beundran för många tibetaner, både religiösa och politiska ledare, som de vanliga människorna och han hade också fått många vänner i Tibet.
Kawaguchis bok väckte en del uppmärksamhet bland annat anklagades han anonymt av Narita Yasuteru, en japansk spion som i hemlighet skickats till Tibet i slutet av 1890 -talet, för att aldrig ha varit där. Men anklagelsen avfärdades av de japanska tidningarna. Faktum är dessutom att interna dokument senare har visat att Narita själv aldrig nått centrala Tibet under sitt dyra spionuppdrag.
1912 besökte Kawaguchi tillsammans med andra japanska pilgrimer Lumbini i Nepal. Man hade 1896 upptäckt en av den indiske kejsaren Ashokas pelare där som identifierade Lumbini som födelseplatsen för Gautama Buddha. Han återvände sedan till Tibet en sista gång 1913 och förde därifrån med sig tillbaka till Japan en stor samling tibetanska skrifter.
Kawaguchi levde sedan som en oberoende munk, bodde med sin brors familj för resten av livet och tjänade pengar till sitt uppehälle genom att skriva om buddhismen. Den japanska underrättelsetjänsten var intresserad av Kawaguchis kunskaper om Tibet men han vägrade att bistå dem. Kawaguchi dog 1945.
Japanese Visitors to Tibet in the Early 20th Century and their Impact on Tibetan Military Affairs-with a Focus on Yasujirō Yajima av Yasuko Komoto
https://hal.archives-ouvertes.fr/hal-02912810/document
Litteratur:
Three years in Tibet. Ekai Kawaguchi (Första uplagan 1909. Andra upplagan 1979 i serien Bibliotecha Himalayica)
A Stranger in Tibet: Adventures of a Zen Monk—Life of Kawaguchi Ekai. Scott Berry. 1990. ISBN 0-87011-858-7
The Rising sun in The land of Snows – Japanese involvement in Tibet in the Early 20th century
Scott Berry ISBN 81-8713-897-1