Den tillfångatagne Robert Ford, i skinnjacka, med några av hans kinesiska vakter i november 1950.
Om man läser en i Kina publicerad bok som behandlar relationen mellan Kina och Tibet är det utan tvekan, i en sådan, fastslaget att Tibet alltid varit en del av Kina samt att Folkets befrielsearmé ”befriade Tibet 1950” från ”imperialisterna”. Så beskrivs också historien i boken The historical status of China´s Tibet. Wang Jiawei & Nyima Gyaincain. ISBN 7-80113-304-8. (China Intercontinental Press. 1997). Bokens tolv kapitel redogör för de första kontakterna mellan Kina och Tibet som etablerades redan under Han- och Tang dynastierna 200 f Kr – 900 e Kr. Sedan fastslår man att “ When the Mongolians founded the Yuan dynasty (1271 – 1368) a dynasty that featured unprecedented national identity Tibet was officially incorporated into the Chinese nation”.
Sidan 222 i The historical status of China´s Tibet (1997)
Man fortsätter med att beskriva hur “Foreign imperialist and expansionist forces, who had been riding roughshod over the Tibetan people for more than half a century, were driven out of Tibet.” En beskrivning som ofta återkommer i kinesiska publikationer när man skall skildra hur Tibet ”befriades”. De fåtal utlänningar som befann sig i Tibet, eller dess gränstrakter, 1950 kan räknas med hjälp av båda händernas fingrar. Det handlar om åtta personer, två av dem i en militär funktion. För de andra är det tveksamt hur ”officiella representanter för imperialismen” de var. Men det är den roll som de ofta tillskrivs. De som ägnade sig åt "militära aktiviteter" var Reginald Fox och Robert Ford, båda arbetade med att utbilda tibetaner som radiooperatörer för den lilla tibetanska armén och de avlyssnade och rapporterade om vad som sades i flera av de stora radiostationerna, BBC m.fl. inklusive Radio Peking.
Oomtvistat är det dock att samtliga av dessa åtta var motståndare till Kinas anspråk på Tibet och flera av dem kom också att ägna stor del av sitt återstående liv att på olika sätt verka för ett ”självständigt Tibet”.
Tibet blev befriat från ”imperialismen” och efter ”befrielsen” ingicks ett avtal, 1951, den s.k. ”17 punkts överenskommelsen” mellan Folkrepubliken Kina och Tibet som reglerade förhållandet inom en rad olika områden, ekonomi, försvar, religionsfrihet etc.
Den imperialism som Kina avser är framförallt den ”brittiska imperialismen”. Britterna hade under många år ett betydande inflytande i Tibet via sin koloni Indien. Handeln med fårull var en stor exportinkomst för Tibet och den handeln gick via Indien. Senare, 1949, tillkommer även USA-imperialismen som Kinas fiende. Efter 1951 slutade USA och västländerna att köpa den tibetanska fårullen då man nu ansåg den vara ”kinesisk ull” och Kina skulle bojkottas då det var kommunistiskt. Kina köpte då upp hela den tibetanska produktionen av fårull och man gjorde det till ett högre pris än vad som tidigare betalats.
Den brittiska imperialismen behöver inte vidare beskrivas här, deras militära invasion 1903-04 dödade hundratals tibetaner, En del av omständigheterna runt denna invasion har jag skrivit om tidigare här: https://www.pgrahn.com/blogg/235-officerare-gentleman-eller-tjuvar.html
Vad beträffar ”USA-imperialismen” kan man konstatera att USAs tidigaste kontakter med Tibet var 1908 då William Woodville Rockhill (1854 – 1914), en amerikansk diplomat, som talade tibetanska, då träffade den landsflyktige 13e Dalai Lama (1876 – 1933) i Wutaishan i Shanxi provinsen i Kina. Sedan dröjde det till 1940-talet innan representanter för USA i någon form hade närmare kontakt med Tibet. Här är Ilia Tolstoy och Brooke Dolans färd till Lhasa och vidare genom det då nationalistiska Kina ett exempel. Deras uppdrag var bl.a. att hitta möjliga transportvägar över land av krigsmaterial till det nationalistiska Kinas kamp mot Japan. Om den färden har jag skrivit tidigare här: https://www.pgrahn.com/blogg/247-om-en-gammal-bok-a-portrait-of-lost-tibet.html
En av USAs underrättelseorganisationer, Office of Strategic Services (OSS), föregångare till CIA, var aktivt i Centralasien och Himalayaområdet under 1940-talet det är inte längre någon hemlighet. Jag har tidigare skrivit en del om detta här: https://www.pgrahn.com/blogg/157-tibet-och-kazak-exodus.html
Men att USA skulle ”ta över” i Tibet var knappast sannolikt. USA saknade framförallt intresse av att ”ta över i Tibet”. I maj 1943 stod exempelvis följande i en amerikansk diplomatisk not: “For its part, the Government of United States has borne in mind the fact that the Chinese Government has long claimed suzerainty over Tibet and the Chinese Constitution lists Tibet among areas constituting the territory of the Republic of China. This Government has at no time raised a question regarding either of those claims.” citat sid. 85 i The Making of Modern Tibet. A- Tom Grunfeld (ISBN 1-56324-734-3)
Grunfeld återger på samma sida även ett citat från en samtida brittisk diplomatisk not. Där är britterna mindre säkra över sin ståndpunkt beträffande Kinas s.k. ”suzerainty” över Tibet eller om man ansåg Tibet var ”autonomous”. ”Chinese suzerainty over Tibet is a handicap, in that the Chinese Government can argue that suzerainty involves some degree of control”. Det hör till saken att Grunfeld i stort sympatiserar med Kina och dess agerande i Tibet.
Om man tar del av vad Tsering Shakya, som inte sympatiserar med Kina, skriver i sin ”The dragon in the land of snows – A history of modern Tibet since 1947” (ISBN 0-7126-6533-1) så redovisar han flera, diplomatiska, åtgärder som den ”tibetanska regeringen” – Kashag vidtog. De försökte bl.a. sända delegationer till Storbritannien och USA, vilket misslyckades. Byråkrati runt delegationers pass, de ville resa med tibetanska diplomatpass vilket inte godkändes där det var nödvändigt. Kineserna krävde att de skulle resa med kinesiska pass.
Kashag sände i november 1949 brev till Mao Zedong i Peking vari man kraftfullt hävdade Tibets självständighet. Man sände även telegram till Dean Acheson, USAs statssekreterare, där man påpekade att ”kommunismen är helt oförenlig med tibetanskt levnadssätt” och man varnade för Kinas avsikter. Man ville sända en tibetansk delegation till USA. Det amerikanska statsdepartementet tvekade och ville inhämta Storbritanniens åsikter innan man beslutade om någonting. Britterna ville inte bli inblandade utan hävdade att det nu, efter augusti 1947,var en fråga för det nu självständiga Indien. Amerikanerna vägrade ta emot den tibetanska delegationen och frågan drog ut på tiden. Först i juni 1950 kom det till stånd ett möte i Delhi mellan Tibets representant Tsipon Shakapba och den amerikanske ambassadören i Indien Loy Hederson. Men inget betydelsefullt, för Tibets del, kom ut av det mötet. Resultatet av tibetanernas ansträngningar, dvs. stöd för deras sak, uteblev och inget land erkände Tibets självständighet.
Men med de kinesiska kommunisternas seger i inbördeskriget och grundandet av Folkrepubliken Kina, den 1 oktober 1949, hade visserligen både det amerikanska och brittiska officiella ställningstagandet i ”Tibetfrågan” förändrats. Nu var Kina kommunistiskt och borde bekämpas ansåg man. Även tonläget beträffande Tibet var ett annat. Men Tibet och frågan om dess självständighet var inget som stod högt på agendan. Man oroade sig visserligen över att Sovjetunionen, möjligen med hjälp av Kina, skulle ge sig på att erövra Indien. Denna gamla fruktan Storbritannien hyst under många år då Indien var en del av deras imperium var nu tillbaka.
I januari 1950 var ordförande Mao i Moskva för att träffa Josef Stalin. Mao nämnde för Stalin om Kinas planer på att ”befästa sin överhöghet” över Tibet vilket Stalin tyckte var utmärkt. Detta att Kina tänkte ta fullständig kontroll över Tibet var egentligen ingen överraskning för någon. Redan den nationalistiska regimen i Kina under Guomindang/Chiang Kai-shek hade denna målsättning. Nu när Folkrepubliken Kina upprättats skulle alla delar av landet som i större eller mindre grad varit ”utanför” återbördas, det gällde Tibet, Hainan och Taiwan. Att den kinesiska Qingdynastins representanter blivit utkastade ur Tibet 1912, ”och man hade tappat ansiktet” var även det ett skäl gott nog att ”ta tillbaka Tibet”. Men sannolikt fanns andra viktigare skäl i form av att säkra sina gränser och få tillgång till de naturresurser som man redan då visste fanns gömda i det väldiga tibetanska området.
Vilka var ”imperialisterna”?
Men låt oss titta närmare på vilka representanterna för ”imperialismen” var, dvs. de som befann sig inne i Tibet eller i dess gränsområden 1950-51? Jag har gjort en lista över dem och kommit fram till att det rör sig om 8 – 9 personer som vi säkert vet vistades där. Hugh Richardson Heinrich Harrer, Peter Aufschnaiter, Robert Ford, Reginald Fox, Geoffrey T. Bull, George Patterson, Lowell Thomas Sr och Lowell Thomas Jr.
Den förste att titta på är Hugh Richardson, (1905 – 200) Han var brittisk diplomat och representerade Storbritannien 1936-40 och 1946-47 i Lhasa. Från augusti 1947 blev han Indiens representant i Lhasa. Han lämnade Tibet i augusti 1950. Richardson kunde läsa, tala och skriva tibetanska och han blev en flitig protibetansk skribent och författare efter sina år i Tibet. Två av hans böcker är “Tibet and Its History” (1962, 2:a upplagan1984) ISBN 0-87773-376-7. ”A Cultural History of Tibet” tillsammans med David Snellgrove (1968 och 2:a upplagan1995 med ändringar) ISBN 0-394-74380-6.
De amerikanska journalisterna Lowell Thomas Sr och Jr:s besök i Tibet var kortare. De blev inbjudna av den tibetanska regeringen och deras besök varade från augusti till början av oktober 1950. Besöket resulterade i radioprogram, en film, tidningsartiklar och en bok ”Out of this world – Across the Himalayas to Forbidden Tibet” som kom ut i flera upplagor. Mitt exemplar är en i Indien publicerad utgåva från 1998. ISBN 81-7020-833-5. Om de två Lowell Thomas Sr & Jr:s besök i Tibet har jag tidigare skrivit här: https://www.pgrahn.com/blogg/239-out-of-this-world-across-the-himalayas-to-forbidden-tibet.html
Ur den svenska "Det bästa ur Readers Digest) "Resa i länsstol". Artikel av Lowell Thomas Sr & Jr
Österrikaren Heinrich Harrer följde den fjortonde Dalai Lama till Tibets södra delar, Chumbidalen och gränsen till Indien under dennes första flykt från Lhasa. Den 7 oktober 1950 anföll Kina Tibets, officiellt odefinierade, gränser på sex olika platser men först efter 10 dagar nåddes Lhasa med fullständiga underrättelser om invasionen. Den 19 december 1950 lämnade Dalai Lama Lhasa med ett stort följe, tjänare och ämbetsmän, 200 tibetanska soldater, män och kvinnor ur den tibetanska överklassen och med hundratals lastdjur begav man sig mot Yadong och Chumbidalen i söder nära den indiska gränsen.
Heinrich Harrer, som lämnat Lhasa tidigare och begett sig till Gyantse och Shigatse mötte Dalai Lamas karavan vid Karo la-passet och följde sedan med söderut till Chumbidalen. I början av januari 1951 befann sig Dalai Lama och hans följe, inklusive Heinrich Harrer i Chumbidalen. Dalai Lama bodde i Dungkarklostret. (kin. Dong Ga si) och hans stora följe bodde utspridda i Chumbidalen. I juli 1952 övertalade Kinas representant i Tibet Chang Ching-wu Dalai Lama att lämna Chumbidalen och återvända till Lhasa vilket denne då också gjorde.
Den fjortonde Dalai Lama i sin bärstol under flykten mot indiska gränsen vintern 1950.
I mitten av mars 1951 lämnade Heinrich Harrer Tibet för gott genom att korsa gränsen till Indien. Hans kompanjon under ”de sju åren i Tibet”, Peter Aufschnaiter lämnade Lhasa den 20 december 1950 men ville stanna så länge som möjligt i Tibet och lyckades hålla sig kvar ända till den 23 januari 1952 då han gick över gränsen till Nepal vid Kyirong/Rusuva. Han hade då levt ”åtta år i Tibet” vilket också är namnet på hans bok ”Eight years in Tibet” (Compiled and edited by Martin Brauen) ISBN 974-524-012-5.
"Meine Tibet - Bilder" av Heinrich Harrer. (Heering-Verlag 1953.) Innehåller många av Harrers bilder från tiden i Tibet.
Heinrich Harrer gjorde många år senare, i mars-april 1982, ett återbesök i Tibet då som deltagare i en amerikansk turistgrupp varvid han även mötte någon enstaka bekant från tiden i Lhasa. Han skildrar detta besök i sin bok "Heinrich Harrer - Beyond Seven Years in Tibet - My life before, during and after. 2007. ISBN 978-1-921196-00-3.
Reginald Fox, (1899 – 1953) som var anställd som radiooperatör vid den brittiska beskickningen i Lhasa från 1937 till 1947, och sedan vidare vid den indiska beskickningen i Lhasa. När han ersattes av indisk personal 1947 rekryterades han av den tibetanska regeringen för att utbilda deras personal i radiotrafik. Hans uppgift var även att lyssna på och sammanfatta internationella nyheter med särskilt intresse för Tibet på Radio Beijing, Radio Moscow, BBC, Voice of America, Radio Tokyo och Radio Delhi. Han utbildade flera av de tibetanska radiooperatörer som skickades till den tibetansk-kinesiska gränsen. Från 1937 till 1950 bodde han i Lhasa och han talade och läste tibetanska flytande. Han var gift med en tibetanska, Nyima Dolma, och de fick fyra barn, 2 flickor och 2 pojkar. 1949 blev han sjukskriven och reste till Calcutta för vård av den kroniska reumatism han ådragit sig. När den 14:e Dalai Lama av säkerhetsskäl begav sig till den indiska gränsen i slutet av 1950, anslöt Fox och hans familj sig till denne där. Efter att Dalai Lama återvänt till Lhasa 1951, flyttade Fox och hans familj till Kalimpong i Indien där han dog våren 1953.
Innan jag går vidare med historier om ytterligare tre britter i Tibet vill jag kortfattat beskriva de gränsområde som dessa tre verkade i. 1910 ockuperade general Zhao Erfang Kham-regionen, förstörde flera kloster och dödade 1000-tals buddistiska munkar. Senare proklamerade han detta territorium som en ny kinesisk provins vilken senare blev känd som Xikang (även Sikang eller Hsikang). I juni 1930 invaderade den tibetanska armén regionen vilket utlöste det s.k. kinesisk-tibetanska kriget. Distriktet präglades av interna motsättningar och våld. Det var kinesiska trupper från Sichuan stationerade här i Xikang men den tibetanska armén, utan att möta mycket motstånd, lyckades erövra länen Kardze (Garze) och Xinlong.
En vapenvila misslyckades och tibetanska styrkor utökade kriget genom att försökte erövra delar av södra Qinghai-provinsen. I mars 1932 invaderade tibetanerna Qinghaiprovinsen men slogs tillbaka av den lokale Hui-krigsherren Ma Bufang i juli 1932. Tibetanerna drog sig då tillbaka till de distrikt man tidigare erövrat. Den tibetanska armén hade dock svårt att hålla sig kvar även där och tvingades dra sig tillbaka.
1939 bildade Republiken Kina här en provins på initiativ av Sichuans krigsherre Liu Wenhui. Den tidiga Folkrepubliken Kina hade planer på att bilda en enhetlig provins för hela Kham-regionen under kinesisk administration. De västra delarna av Kham-regionen var då under tibetansk kontroll. Kham var befolkat av tibetanska folk kallade Khampas och det då självständiga Tibet kontrollerade delar av Kham väster om övre Yangtzefloden.
Den östra delen av provinsen beboddes av flera olika etniska grupper, som Yi, och Qiang-folk men även hankineser och tibetaner. Provinshuvudstad i Xikang var Kangding från 1939 till 1951 och Ya'an från 1951 till 1955. Provinsen hade en befolkning på 3,4 miljoner 1954.
I dessa oroliga gränstrakter verkade bl.a. Robert W. Ford (1923 -2013). Han var, liksom Reginald Fox, brittisk radioofficer. Hans arbete, från 1945 till 1950, bestod i att upprätta ett radio-kommunikationsnätverk i hela Tibet. 1950 var han stationerad i Chamdo, Kham, i östra Tibet. När den kommunistiska kinesiska armén i november 1950 intog Chamdo arresterades han tillsammans med Khams generalguvernör, Ngabo Ngawang Jigme och några andra tibetanska tjänstemän. Folkrepubliken Kina anklagade honom för spionage, spridning av antikommunistisk propaganda samt för att ha orsakat den tibetanske inkarnerade laman Geda Trulkos, se nedan, död genom förgiftning. Ford tillbringade nästan 5 år i fängelse. I slutet av 1954 hölls hans rättegång och han dömdes till tio års fängelse men släpptes och utvisades ur Kina 1955.1957 publicerade Robert Ford sin bok ”Captured in Tibet” om sina upplevelser. Mitt exemplar är en paperback från 1990 med ISBN 0-19-581570-X. Ford blev sedan en av grundarna av det brittiska Tibet Society, 1959 där han förblev vicepresident resten av sitt liv. Han avled 2013.
Den ”röda laman” den 5:e Getag Rinpoche benämns också Geda Trulko en Lama från Beri-klostret i Kardze County, som Ford blev anklagad för att ha förgiftat. Geda Trulko var inblandad i den komplicerade politiska situationen i västra Kina och östra Tibet under 1930-talet. Han sades då bl.a. ha skyddat och gömt skadade kommunistiska soldater som deltog i den ”Långa marschen” från motståndarna i den kinesiska nationalistiska armén. Getag Rinpoche/Geda Trulko blev också vän med den kommunistiske militäre befälhavaren Zhu de som, då på 1930-talet, lovade honom och hans kloster beskydd när kommunisterna segrat i inbördeskriget.
En målning “The 1936 Meeting between Zhu De and Living Buddha Geda" av den tibetanske konstnären Rigzin Namgyal och den kinesiska konstnären Mis TingKhaé. 1980.
Kring denna ”röda Lama” har skapats en rad myter och legender som att han var ”både buddhist och kommunist” och att han ville att ”Kina skulle befria Tibet”. Huruvida detta är med den "historiska verkligheten" överensstämmande skall jag dock inte fördjupa mig i här.
George N. Patterson (1920 – 2012) var en skotsk missionär som reste till Tibets östra delar 1945. Han verkade som medicinsk hjälpmissionär på uppdrag av Plymouth-bröderna. Även om han inte var kvalificerad läkare, levde han nära tibetanerna och arbetade med att tillhandahålla medicinsk hjälp till Khampa-folket i Kangding från 1947 till 1950. Han anpassade sig till kulturen och lärde sig den tibetanska Khampadialekten.
Skulpturgrupp i centrala Kangding föreställande tibetaner som brygger och dricker smörte medan de lyssnar till en av dem som spelar på en tibetansk fiol. Foto: Paul M. Grahn April 2016
När kommunisternas armé ryckte fram mot Chamdo i östra Tibet ville de lokala ledarna där att en vädjan om hjälp skulle föras till Indien. Ett sätt att göra detta var att ta sig genom de sydöstra delarna av Tibet från Markham/Gartok via Zayul och Rima ner till Sadiyah i Assam, Indien. Patterson som var en skicklig ryttare gjorde färden tillsammans med en tibetansk medhjälpare, Tsering Dorje. I slutet av 1950 lämnade Patterson Tibet.
Berg och floddal i västra Sichuan. Foto: Paul M. Grahn April 2016
Hans framställningar och böner om hjälp mot ”den kinesiska kommunistiska faran” hade ingen större framgång i Indien och inte heller Storbritannien eller USA var vid denna tid,1950, beredda att agera.
George Patterson skulle många år senare göra två återbesök i Tibet. Det första i maj-juni 1964 då han illegalt tillsammans med filmaren Adrian Cowell, filmfotografen Chris Menges och en grupp tibetanska gerillasoldater under ledning av den unge khampaledaren Tendar tog sig in i Tibet. Tendar lurades att tro att Patterson och filmarna fått tillstånd av hans överordnade i Mustang, Nepal. Gerillans raid in i Tibet ägde rum 13 mil från Mustang österut in i Tibet från den otillgängliga Tsumdalen i norra Nepal. Patterson och filmarna följde och filmade en attack på en mindre kinesisk militärkonvoj. Åtta gerillasoldater under ledning av Tendar filmades under attacken där tre kinesiska lastbilar förstördes och åtta kinesiska soldater dödades. En av de tibetanska gerillasoldaterna skadades svårt. CIA fick snart kunskap om det här tilltaget att filma uppdrag inne i Tibet och försökte stoppa Patterson från att föra ut filmen från Nepal. Men det lyckades inte. Det blev mycket uppståndelse och ilska i amerikanska CIA, vilka var de som i hemlighet utbildade och finansierade gerillan. Man försökte stoppa filmens visning vilket även det misslyckades. Den visades i brittisk TV 1966 under titeln ”Raid into Tibet”. Detta fick till följd att CIA stoppade all finansiering och stöd för den tibetanska gerillan under ett halvår. Supporten återupptogs sedan igen och pågick fram till 1974-75 då nepaleserna slutligen tröttnat på att ha en beväpnad tibetansk gerilla i sitt land. Detta sammanföll även med Henry Kissingers och Richard Nixons möte med Mao Zedong i Beijing.
Patterson gjorde sedan ett legalt besök i Tibet under tre veckor i juni 1987. Besöket var på initiativ av filmaren Iain Smith som gjorde en film om Tibet. Under denna resa i Tibet gjorde Patterson också sitt första besök i Lhasa, under tidigare vistelser i Tibet var han aldrig i Lhasa. Han blev en flitig författare, 10-talet böcker, bland dem finns ”Journey with Loshay: A Tibetan Odyssey”, ISBN 10-1590482778. ”Tragic destiny : the Khamba rebellion in Tibet” ISBN 9781590481875 samt hans självbiografi ”Patterson of Tibet” ISBN 1-59048-214-X. 
Geoffrey T. Bull, (1921 – 1999) från London, kom från en i en familj med konservativa evangeliska övertygelser. Vid 15 års döptes han i de s.k. Open Brethren - ”de öppna bröderna” en riktning besläktad med de s.k. Plymouthbröderna. 1941 blev han utvald att arbeta med missionsarbete i Centralasien. Bull var sannolikt inspirerad av George W. Huntersmångåriga kristna missionsarbete i Xinjiang. Denne Hunters, som dog 1946, ägnade större delen av sitt liv åt missionsarbete i Kinas västra delar. Han var bl.a. verksam i Xining och Kashgar. Andra världskriget kom emellan och hindrade Bull att resa till Centralasien för att börja sitt missionsarbete. Det skulle dröja ända till mars 1947 innan han kom iväg och då tillsammans med George N. Patterson (1920-2012) till Kina. De färdades från Shanghai på Yangtsefloden upp till Chongqing och sedan vidare upp till Kangding i gränsområdet mot Tibet. Här studerade de kinesiska och tibetanska samtidigt som de utförde missionsarbete. Den kinesiska provins de var verksamma i kallades vid denna tid för Xikang
Bull begav sig vidare in i Tibet den 29 juli 1950, där han sedan snart fängslades nära Markham/Gartok, av den framryckande kinesiska kommunistarmén. Han anklagades för att vara brittisk spion. Han hölls i isoleringscell, och fick genomgå s.k. omskolning och tankereform. Bull hävdade att hans "tro på Kristus höll honom från mentalt sammanbrott". Fångenskapen varade i lite drygt tre år innan han släpptes i Hong Kong till brittiska myndigheter den 19 december 1953.
När han återvänt till Skottland gifte han sig i juni 1955. Han och hustrun arbetade sedan 1959 – 60 som missionärer på norra Borneo. De fick tre söner tillsammans. Bull hade sedan en tjänst med konferens- och bibelundervisning. Han dog 1999 i Largs, Skottland, och begravdes där. Han skrev ett antal böcker, 1955 utkom hans ”When Iron Gates Yield”, mitt exemplar saknar ISBN nummer, där han skildrar sina upplevelser i Kina och de tibetanska gränstrakterna. Man kan säga att det ”imperialistiska inflytandet” på plats i Kina och Tibet upphör i och med att Robert Ford och Geoffrey Bull arresteras och blir sedermera frigivna och lämnar Kina.
Då börjar ett nytt kapitel, det om hur framförallt USA understödjer, beväpnar och utbildar exiltibetaner i gerillakrig. Detta pågår i varierande grad mellan 1955-56 och fram till 1974-75.
Några böcker som avhandlar det skedet i Tibets historia kommer jag att återkomma till längre fram.