IMG_1933.jpeg

Boken ”Portraits of the Masters” - Serindia Publications ISBN 1- 932476-00-8 är en kunskapsspäckad bok och en utomordentlig katalog över 108 porträttbronser av stora mästare inom de tibetanska buddhistiska traditionerna. Denna unika porträttsamling av bronsskulpturer skapades av den brittiske konsthandlaren Oliver Hoare (1945 – 2018) från 1990-talets början och fram till 2017 då samlingen såldes på auktion i New York. 

I boken presenteras historien om de olika tibetanska buddhistiska lärarnas inriktningar baserad på och illustrerad av samlingen. Skulpturernas ålder sträcker sig från 1100- till 1700-talet och täcker därmed den mest produktiva perioden i den tibetanska konsten. Boken ger en god illustration av den tibetanska porträttkonstens långa och varierande historia. Historien om porträttskulpturerna presenteras i samlingens 5 sektioner. 

IMG_1920.jpeg

Ett uppslag ur ORIENTATIONS - The magazine for collectors and connoisseurs of Asian Art. Oktober 2016

De första lärarna, Arhats - Buddhas ursprungliga indiska lärjungar och fram till de tibetanska skolorna Nyingmapa, Kagyupa, Sakyapa, Kadampa och Gelukpa

Varje avsnitt inleds med historia om traditionen, skriven av ledande forskare inom tibetansk buddhism. Inte bara belyses de stora mästarnas liv, utan man beskriver också de grundläggande föreskrifterna i deras läror. Allmänhetens kunskap är fortfarande mycket begränsad om de lärare och visionärer som under fjorton århundraden skapade det tankesystem som på 2000-talet blivit en vida spridd religion i världen. Ännu mindre känt är det att det funnits en gammal tradition av porträttskulpturer och målningar som sökt fånga både fysisk och andlig närvaro av dessa lamor.

Oliver Hoare skriver själv, i mars 2003, i förordet till boken om varför och hur han fick idén till och möjlighet att skapa denna unika samling.

 I början av 1970-talet arbetade jag för Christies i London och katalogiserade alla konstverk som härrörde från den del av världen som ligger mellan Kina och Europa och som ingen annan i företaget till synes hade någon kunskap om. Således blev det att Himalaya blev en del av mitt rike. Samtidigt hade jag den stora lyckan att träffa Hannes Schmitt, som tog på sig att bli min handledare i ämnet. Jag var en ivrig student, och Christies kataloger återspeglade snart mina framsteg, med resultatet att fler och fler föremål kom in till försäljning, och auktionerna lockade en allt mer intresserad publik.

1973 dök tre anmärkningsvärda tibetanska porträttbronser upp på Christies, vilket innebar en ny utmaning för min spirande expertis. De fångade min uppmärksamhet eftersom det verkade mindre sannolikt att porträtt skulle ha utvecklats i ett så avlägset område med sin icke-humanistiska kultur. Jag lämnade Christies 1974 och ägnade min professionella verksamhet åt islamsk konst. 

Det var flera år senare som mitt intresse för tibetansk konst återkom av en händelse så oväntad att den fungerade som utlösande faktor för skapandet av den samling som presenteras här. Jag gick in på Spink´s en dag 1990, på väg till Christie´s för en auktion, och frågade utan speciell anledning om de hade några porträttbronser. En skulptur hämtades fram från ett skåp, och när jag höll den i mina händer fick jag en mycket märklig känsla. Jag insåg att den var gjord av samma konstnär eller verkstad som hade gjort figuren som stod på mitt skrivbord under så många månader sjutton år tidigare.  Jag blev ännu mer förvånad när jag fick höra priset och upptäckte att marknaden knappt hade förändrats under hela denna tid, eftersom den knappt kostade mer än vad dess broder hade gjort på auktionen 1973. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle skapa en samling som kunde användas för att belysa livet för dessa extraordinära människor vars biografier gått förlorade i tidens dimma. Fyra personer har bidragit mycket till att förverkliga detta projekt. Den förste är Kevin Lygo, utan vars medverkan jag aldrig hade kunnat skapa samlingen. Den andra är Anthony Aris, vars erfarenhet och entusiasm har förvandlat drömmen om en bok till verklighet, samtidigt som han gjort varje steg på vägen till ett nöje. Den tredje är Donald Dinwiddie, som redigerade boken, som har förvånat mig med sin förmåga att föra samman alla olika element som är inblandade, likt en mästervävare som aldrig tappar ett stygn. Och den fjärde är Misha Ankist, den briljanta designern, som har väckt alla dessa porträtt till liv på ett sätt vi inte sett tidigare. Jag är tacksam mot dem alla.”

 Här en kort information om några av namnen som nämns i texten ovan:

”Hannes” Schmitt ( - 1992) vars hela namn var Johannes Nikolaus Schmitt var en tysk emigrant som slagit sig ner i London någon gång efter 1950. Han drev en antikaffär och handlade framförallt med konst och konsthantverk från den icke västerländska delen av världen. Hans samling av tibetanska föremål och japanska te-ceremoni objekt skänktes vid hans bortgång till British Museum 1992

Spink and Son Ltd grundades i London 1666 och är världens främsta auktionshus för samlarobjekt. Det är specialiserat på auktionsförsäljning av frimärken, mynt, sedlar, medaljer, obligationer och aktier, autografer, böcker, vin och sprit och s.k. livsstilssamlingar.

Att identifiera alla de 108 skulpturerna i Oliver Hoares samling har gjorts av ett flertal personer främst Heather Stoddard,chef för avdelningen för Tibet vid National Institute of Oriental Languages  & Civilisations i Paris. 

Vad som inte berättas i boken, liksom i de flesta andra böcker som behandlar tibetansk konst t.e.x. thangkas och skulpturer i litet format, är varifrån dessa härstammar. Var de är gjorda kan man ibland komma fram till. Men hur och när och på vilket sätt de hamnade i Europa eller USA, där de kanske också efter många års anonymitet dyker upp hos någon antikhandlare eller på ett auktionshus, får vi inte veta. Vi kan bara gissa. Många av dessa skulpturer har säkert en lång, mycket intressant och spännande historia att berätta men den förblir okänd för oss. Genom att studera den tibetanska historien, i synnerhet från 1903-04 och framåt kan vi dra vissa slutsatser. Deras resa kan ha börjat som gåva till någon brittisk kolonialtjänsteman som var stationerad i norra Indien och gjorde besök i Tibet, Sikkim, Nepal eller Bhutan. Men det är mindre troligt då detta är porträtt av identifierbara tibetanska lärare. Det är inte ”de vanliga skulpturerna” som avbilder Sakyamuni Buddha, eller någon av de ”buddistiska beskyddarna” sådana producerades och produceras fortfarande i mängder. Det här är unika porträttskulpturer av namngivna personer sannolikt avsedda för en mindre krets och tillverkade i ett fåtal exemplar.  

L1060199.jpeg

Skyltfönster till butik i Paro, Bhutan som säljer skulpturer ur buddhismens pantheon. Foto: Paul M. Grahn 2017

Under 17- och 1800-talen förekom en rad konflikter och mindre krig mellan Ostindiska kompaniet och de olika härskarna i Bhutan. Jag antar att det då kanske hamnade föremål i brittiska händer. Sedan har vi de föremål som ursprungligen är stulna eller sålda av någon behörig, eller obehörig, i något av Tibets och Himalayas många buddhistiska kloster och tempel. Att så skedde under britternas invasion i Tibet den s.k. Younghusbandexpeditionen 1903-04 det vet vi. Jag har tidigare skrivit om det här: https://www.pgrahn.com/blogg/235-officerare-gentleman-eller-tjuvar.html

Vi har också en mycket stor mängd föremål som fördes ut ur Tibet under den s.k. kinesiska Kulturrevolutionen 1966-76 en kulturrevolution som även drabbade Tibet mycket hårt. Tusentals tibetaner flydde till Nepal och Indien. Många av flyktingarna medförde föremål som skulpturer och thangkas, det vet vi. En del av dem tvingades också av ekonomiska skäl att sälja sina föremål. Själv var jag i Kathmandu i Nepal 1973 och återigen 1975-76 och kunde då se en del av vad som salufördes. Vad som är mera osäkert och inte officiellt bekräftat är att kinesisk/tibetanska myndigheter sålde ut mängder av konstföremål via handlare i Kathmandu och Hongkong. Vi vet exempelvis, att under kulturrevolutionen, ett 60-tal lastbilar fullastade med metallskulpturer, stora och små tillsammans med byggnadsdetaljer i metall bortfördes från det förstörda klostret Tholing, ett mycket betydelsefullt kloster byggt 996 e Kr, i västra Tibet. Vart just denna last fördes vet vi däremot inte.

P1010154.jpeg

Demolerade målade lerskulpturer i en av salarna i Tholingklostret. Foto: Paul M. Grahn 2009

Efter kulturrevolutionen under 1980-talet när en del kloster och tempel återuppbyggdes återfördes något av det som förts bort från kloster och tempel till sina ursprungliga platser. 1987 såg jag själv en större mängd återförda, demolerade, större metallskulpturer som lagrats under tak i en sidobyggnad i ”Kelsang palatset” inne i Norbulingka sommarpalats.

Krossade_gudar_1987.jpeg Demolerade metallskulpturer lagrade i Norbulingka sommarpalats, Lhasa. Foto: Paul M. Grahn Oktober 1987

Även i Peking kunde man under början av och ett stycke in på 1900-talets början komma över tibetanska skulpturer. Den sista kejserliga dynastin Qing omfattade den tibetanska buddhismen och många föremål tillverkades även där. Det fanns flera antikmarknader och många antikhandlare t.ex. på Liulichang-gatan. Genom litteratur från den tiden kan man förstå att här var det möjligt att fynda. Det förekom också ett utflöde av unika objekt både från de kejserliga magasinen och från flera av de andra palats som tillhörde de manchuiska högreståndsfamiljerna som vid denna tid kommit på obestånd. 

De s.k. eunuckerna, kastrerade män som bl.a. tjänade i kejserliga palatset, kunde passera ut och in med undangömda föremål som de sålde till antikhandlarna. 

En av skulpturerna i Oliver Hoarés samling vars historia jag gärna skulle vilja fördjupa mig i är hur den utsökta skulpturen av Den 4:e Druk Desi av Bhutan -  Tenzin Rabgye (1638–1696) (se bild ovan) hamnat i London. Tenzin Rabgye är bl.a. känd för att han lät bygga ett tempel högt upp utanför en grotta på en bergssida nära Paro i Bhutan.

Templet, Taktsang Lhakhang (1692-94) kallas vanligtvis Tigernästet”. Det är helgat åt guru Padmasambhava (700-talet) sam ansågs ha flugit upp till grottan på sin tiger.  

P1120361.jpeg

"Tigernästet" högt på bergsidan, Paro, Bhutan. Foto: Paul M. Grahn 2014

Visserligen har Bhutan haft konflikter med Ostindiska kompaniet men inte som Tibet drabbats av en stor brittisk invasion eller kulturrevolution. Så hur denna utsökta skulptur hamnat i London vore intressant att få veta. En möjlighet är att den förts till västar Tibet och något av klostren runt berget Kailas. Bhutan hade under många år ansvar för detta område vilket inte är allmänt bekant. Det kan alltså vara så att skulpturen av Den 4:e Druk Desi av Bhutan -  Tenzin Rabgye har funnits här. Vi känner till att många stölder ur klostren och templen här har förekommit. Skulpturen kan ha  stulits eller sålts och förts över gränsen till Indien och vidare till Europa.

När det gäller Tibet tillkommer ytterligare en period av utförsel gamla föremål. Det är i början av 1980-talet och en bit in på 1990-talet när turismen tar fart i Tibet. Återigen kommer västerlänningar, japaner och andra med pengar och affärer i skymundan tog fart. 

Återigen, som i Kathmandu på 1970-talet, såg jag under de många besök jag gjorde i Lhasa och Shigatse hur föremål diskret bjöds ut till försäljning. 

De 108 bronsskulpturerna från Tibet är nu skingrade efter auktionen på Bonhams i New York i mars 2017. Oliver Hoare som drabbats av cancer gick bort i augusti 2018.

Auktionen blev en försäljningssuccé med ofattbart höga priser. Det högsta priset nådde en grupp på sex Sakyamästare som såldes för 727,500 US dollar. Av 100 utrop blev endast 13 osålda. Det genomsnittliga priset per objekt blev enligt Bonhams 77.703 US dollar. En grupp med sex Sakya-Lamdre mästare från 1400-talet, skulpturernas höjd 13,5 cm blev de dyraste objekten på auktionen, hela 727,500 US dollar.

En stor förgylld figur i kopparlegering föreställande “Den 4:e Druk Desi i Bhutan” Tenzin Rabgye (1638–1696). Höjd 40 cm såldes för 391.500 US dollar. (Bild nedan)

annons_Bonhams_2017.jpeg

Annons för auktionen på Bonhams i New York, mars 2017 i ORIENTATIONS 

OH.jpeg

Oliver Hoare (1945 – 2018)

Vem var då Oliver Hoare? Han hade en rysk mamma och en engelsk pappa. Dessa hade träffats i Istanbul. Som tonåring studerade han vid Eton College och bedrev sedan sina universitetsstudier vid Sorbonnes Institut d'Art et d'Archaeologie i Paris. Han hade varit fascinerad av Persien sedan barndomen, hans far hade skänkt honom några gamla persiska mynt, och han reste till Iran från Frankrike varje sommarlov under sina år vid universitetet. Efter att ha tagit examen vid Sorbonne fick han anställning vid på Christie's auktionshus i London 1967, han var då 23 år. Där fick han ansvar för rysk konst. På Christie´s såg han några mattor liggande i en lagerkorridor, det var rester från någon stor europeisk samling man sålt. Oliver kände igen dem som persiska och fick i uppdrag att katalogisera och sälja dem. Det blev en framgång som ledde till lanseringen av den första avdelningen för islamisk konst på ett stort auktionshus. Han lämnade Christie's 1975 för att etablera sitt eget företag. Han öppnade Ahuan-galleriet i London specialiserat på just islamisk konst. Som privathandlare arbetade han med de flesta av de stora islamiska konstsamlarna och museerna i Mellanöstern, Europa, USA och Japan. Oliver Hoare blev den mest inflytelserika återförsäljaren av islamisk konst. Han var en charmig person med mycket stor kunskap, och han blev invecklad i flera osannolika konstaffärer. Exempelvis 1994 när han förhandlade med Irans ayatollor om utbytet av "Houghton Shahnameh" ett persiskt manuskript från 1500-talet mot en målning av Willem de Kooning ”Woman III”. Målningen hade köpts av kejsarinnan Farah Pahlavi (Farah Diba) under Shah Mohammad Reza Pahlavis tid som Irans härskare. 

Woman3.jpg

Woman III av Willem de Kooning 

Kortfattat är historien om "Houghton Shahnameh” – “Konungarnas bok” följande. När det osmanska riket föll samman i början av 1900-talet dök manuskriptet upp i Edmond James de Rothschilds samling. Från familjen Rothschild förvärvades det sedan av Arthur Houghton II. Manuskriptet som en gång innehöll 258 miniatyrer såldes sedan i delar av Houghton för att denne ville undvika skatter. Houghton behöll 118 miniatyrer själv och donerade 78 miniatyrmålningar till Metropolitan Museum of Art i New York 1972. Resten såldes till privata och offentligt ägda samlingar runt om i världen.

Målningen av Willem de Kooning hade blivit nerplockad från Teherans museum för samtidskonst och undanstuvad när ayatollorna kom till makten då de ansåg den vara osedlig. Här är en länk till en utförlig beskrivning av den affären. https://www.theartnewspaper.com/1994/10/01/the-book-of-kings-returned-to-iran-by-us-in-exchange-for-de-kooning-painting

På 1970- och 1980-talen hade Oliver Hoare ett avgörande inflytande för att bygga samlingen av Sheikh Nasser Sabah al-Ahmed al-Sabah och hans fru, Sheikha Hussah Sabah al-Salem al-Sabah för Kuwaits nationalmuseum. På 1990-talet började han arbeta som rådgivare till Sheikh Saud Al Thani från Qatar som byggde museisamlingar för Qatar. 

Diana.jpg

Prinsessan Diana (1961 -1997)

Att skriva om Oliver Hoare utan att nämna det som den brittiska pressen vältrade sig i och gottade sig åt, Oliver Hoares relation med prinsessan Diana vore märkligt. Det är det första som kommer upp om man söker på hans namn på Internet. Oliver Hoare var då 16 år äldre än henne och det påstås att deras ”nära relation” hade börjat just efter att Dianas far, Earl Spencer, dött i mars 1992. Hoare var vän till prins Charles och Oliver Hoare och hans franska fru Dianehade varit gäster på Windsor Castle. Oliver Hoare själv talade aldrig om denna s.k. affär, men verklig eller inte, ”avslöjades” den, förmodligen mot ekonomisk ersättning, efter Dianas död av en av hennes livvakter. Mer rubriker skapades på 2000-talet då Oliver Hoare var inblandad i affärerna runt Sheikh Saud Al Thani av Qatar som anklagades för att ha förskingrat medel från landets statskassa genom att han få uppblåsta fakturor för konst som han köpt åt staten Qatar. Men Hoare vidhöll sin oskuld, liksom Al Thani, och anklagelserna mot de båda lades så småningom ner. Vad än Hoare sedan var inblandad i, stort som smått, så blev det rubriker i den engelska pressen naturligtvis tack vare hans koppling till Diana.

Men hans en gång unika samling av tibetanska porträttbyster kan vi fortfarande ta del av och beundra genom den fantastiskt fina boken ”Portraits of the Masters”!