- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
En av de religiösa artefakter man finner i såväl Indien som Nepal är den s k Shivalingan. Mången turist funderar säkert över ”vad det egentligen föreställer” och varför ser det så där.
I Pashputinathtemplet i Nepal finns det många Shivalingas. På flodens östra sida, mittemot templets huvudbyggnad finns en av de vackraste och äldsta, den på bilden ovan. Skulpturen är gjord under den s k Licchaviperioden dvs 300 - 800-talen eKr. Denna bild tog jag vintern 1975.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Tidig morgon och iväg genom Kathmandus gränder i en skraltig taxi av obestämt märke, något japanskt, tror jag, till Bagmatiflodens strandbrink inte så långt från från flygplatsen. Platsens idag kanske något sekulära placering avspeglar inte riktigt dess stora betydelse i nepalesisk hinduisk religion. Dess nuvarande utformning härstammar från 1600-talets slut men i templets omgivningar finns rester av äldre anläggningar, vi talar då om tider före vår tideräknings början. Detta är nämligen en av de allra äldsta kultplatserna i Nepal. ”Nepals Varanasi” skulle man kunna säga lite vanvördigt. Floden Bagmati rinner lite längre söderut ut i Gangesfloden och det är ju just den som har huvudrollen i Varanasi, världens äldsta stad! Dit åker jag om någon vecka med min nästa grupp. Men idag tillbringade jag flera timmar vid Pashupatinathtemplet. Ja just vid eftersom man som hindu inte har tillträde till de centrala delarna av templet. Idag var det ett flertal döda människor som som förbereddes för kremering och flera som redan var helt eller delvis kremerade. Det här lockar turister, tyvärr får man väl säga så är det inte alla som visar den respekt för de sörjande som man skulle vilja önska. Några tyska herrar med teleobjektiv längre än jag sett på länge ägnade sig åt mycket närgånget fotograferande. De sörjande avtäcker de dödas ansikte och fötter för en rituell tvätt och då passar en del turister på att ta bilder. Exotiskt?
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
I morse läste jag tidningen ”The Himalayan” när jag satt i Pokhara och väntade på att mitt rätt kraftigt försenade flyg, med Buddha Air”, till Kathmandu skulle bordas. Såg att man skulle ha en rockkonsert på det stora fältet Thundikhel mitt i Kathmandu på lördagseftermiddagen. Jag kom iväg tre timmar försenad men var likväl i KTM vid lunchtid. Senast jag var på Thundikhel var så där en 35 år sedan och då var det för att se den dåvarande kungen i Nepal Birendra Bir Bikram Shah Deva (den levande inkarnationen av guden Vishnu). Det har hänt en del i Nepal sedan dess, bl a har kungen och större delen av kungafamiljen mördats av äldste sonen i familjen. En massaker av inte helt klarlagda skäl. Sedan har det också förts ett tio år långt folkligt väpnat uppror som leddes av CPN (maoist). De är nu regeringsställning tillsammans med ett par andra partier. men Nepals nya konstitution låter fortfarande vänta på sig, i nästan tre år har man filat på skrivningarna givetvis mot en bra månatlig ekonomisk ersättning för jobbet. Kanske därför det dröjer?
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Uppe med tuppen i morse. Hade gjort upp med taxiförare i går om att han skulle hämta mig 05.30 och köra mig upp till den lilla byn med den stora utsikten, Sarangkot. Mörkt när vi åkte och många människor på väg till denna morgonritual. Mest turister förstås i bilar och bussar och några bak en motorcykel också. Det är tydligen skollov i Nepal denna vecka så det var stora grupper med gymnasieelever på utflykt. Solen kastade sina första strålar på Machhapuchare, Dhaulagiri och Annapurnatopparna 06.20. Mycket vackert man skulle kunna bli religiös för mindre. Nästa år eller kanske först 2014 hoppas jag komma iväg till Mustang som ligger bortom dessa toppar. Mustang är ett litet område, med tibetansk befolkning, som skjuter in i Tibet men tillhör Nepal. Har länge varit stängt för utlänningar men är sedan några år tillbaka öppet för besökare. En trekking dit det är vad jag vill göra. I morgon lördag flyger jag tillbaka till Kathamndu med ”Buddha Air” som väl får anses vara höjden av levitation i de här trakterna där det ju påstås att munkar i trance kan sväva en bit över marken, Tror ni inte på det så läs ”Tin Tin iTibet” där beskrivs detta helt tydligt.
Titta på bilden ni kan inte heller avgöra var mina fötter befinner sig.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Kathmandu som jag minns det från 1973 och 1975 finns inte mer, det visste jag ju förstås eftersom jag gjort åtskilliga besök efter dessa båda första visiter. Att komma tillbaka hit och ha tid att se sig runt i staden utan alltför mycket jäkt är skönt. Men trafiken i Kathmandu är inte att leka med. Varje dag registreras 500 nya motorcyklar. Hur siffrorna är för bilar vet jag inte men hoppas att det är åtskilligt färre. Det här tar på orken, luftrören och lungorna. Sedan något år tillbaka finns det en restaurerad gammal trädgård mitt i den brusande trafiken. Trädgården är ”Garden of dreams” eller Kaiser Mahal. En nyklassisk historisk trädgård som skapades på initiativ av den gamle fältmarskalken Kaiser Shumsher Rana (1892-1964).
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Den indiska fotografen Dayanita Singh, aktuell i Umeå genom sin utställning på Bildmuseet, ställer sig ofta den fråga som är högst central för alla som fotograferar i Indien: Vad kan en fotograf i Indien fånga på bild annat än katastrofer, mänskligt lidande eller det exotiska? Detta berättade hon vid vernissagen den 14 oktober.
Sedan en dryg vecka tillbaka befinner jag mig just i Indien och försöker åtminstone ta några bilder som avviker från exotiskt eller mänskligt lidande. Inte helt enkelt. I synnerhet inte när man reser som färdledare och besöker kända turistmål som exempelvis Taj Mahal etc. Nåväl, det är varmt och vi har lyckats göra en bra resa, sett och upplevt mängder av ting som inte finns i vår svenska trygga (om än skenbar) verklighet. Indien är något annat och det är lätt att kapsla in sig i sina egna föreställningar om rätt och fel och om hur det ”borde vara”, även i Indien. Våra mätverktyg räcker liksom inte till. Nu flyger jag i morgon upp till Kathmandu i Nepal.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Det är snart dags att återigen ge sig iväg till Indien, det har blivit många besök genom åren. Inte alls så dumt att nu lämna kylan här hemma med de senaste dagarnas kalla nätter och ett tunt vitt täcke över marken idag på morgonen. Delhi hade 30 grader varmt häromdagen!
På bilden ovan står jag framför en kolonnad (pelarrad, pelargång) som finns i Qutb Minar i Delhi. Året är 1989 och jag reste den gången som färdledare för Trivselresor, ett reseföretag som inte finns längre, har visst uppgått i My travel-koncernen bland Vingresor, Globetrotter och annat. Denna gång skall jag arbeta som färdledare för Indienresor AB.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
I slutat av 1950-talet bodde flera hundra munkar i grottorna vid Drak Yerpa. Grottorna som började användas som retreat, en plats att dra sig undan det världsliga för att helt ägna sig åt religionen, redan på 600-talet anses ha grundats av Tibets 32:a kung Songtsan Gampo. Samme man som anses vara den som lät införa buddismen till Tibet och gifte sig med en nepalesisk- och en kinesisk prinsessa. Vid denna tid, 600-talets mitt, var Tibet en militär stormakt i Asien.
Drak Yerpa ligger 30 km nordöst om Lhasa. Hela sträckan är idag asfalterad väg. Drak Yerpa består av ett antal små tempel och gamla eremitboningar i form av grottor. Platsen är en av de äldsta meditationsplatserna i Tibet, en del av grottorna användes redan under den förbuddistiska tiden, dvs före 600-talet e Kr. Några grottor förknippas med Songtsen Gampo (604-650 e.Kr.), Yarlungdynastin och den förste som regerade ett enat Tibet. Hans tibetanska hustru, Monza Triucham, grundade Drak Yerpas tempel här och Songtsen Gampo och även hans två utrikes födda hustrur, Brikhuti från Nepal och Wencheng från Tangdynastins Kina sägs ha mediterat här i en av grottorna.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Samye grundades för över 1200 år sedan. Klostret har en unik mandalaformad (cirkelrund) arkitektur. Samyes grundandes på initiativ av kung Trisongdetsen under den tibetanska Yarlungdynastin (700-900-talet eKr). Här invigdes för första gången buddistiska noviser till munkar. Trandruk utanför Tsedang och Jokhang, Ramoche och Pabonka i Lhasa är äldre än Samye men de är tempel inte kloster.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Femtio kilometer sydöst om Lhasa, i centrala Tibet, halvvägs mellan Lhasa/Gonggar flygplats och staden Tsedang bara några kilometer från huvudvägen ligger en litet samhälle som heter Drathang. I de äldsta delarna av samhället står den byggnad som återstår av Drathangklostret som anlades redan på 1000-talet e.Kr. Inne i detta kloster åter öppnat för religiös aktivitet, för några år sedan, finns några av de äldsta muralmålningar som existerar i Tibet idag. Målningarnas existens är känd av ett fåtal experter och konstkännare i och utanför Kina. Själv fick jag höra talas om dessa i början av 1990-talet vid ett av mina besök i Tibet. Redan 1990 publicerade Tibetkännaren Roberto Vitali i sin bok ”Early temples of Central Tibet (Serindia Publ. London) bilder och uppgifter om dessa buddistiska muralmålningar. Att det var just Roberto Vitali är kanske inte så märkligt med tanke på att en av de stora tibetkännarna i världen är Giuseppe Tucci (1884-1994). Tucci gjorde åtta långa expeditioner genom Tibet under 1930- och 40-talen. Han besökte som hastigast 1949 Drathangklostret på sin väg till Tsedang och nämner i boken ”To Lhasa and beyond” (1956) att klostret har mycket gamla muralmålningar. Kulturrevolutionen 1966-76 drabbade Tibet oerhört hårt. 90 % av Tibets kloster och mindre tempel förstördes. Många klosterbyggnader användes också för profana ändamål som exempelvis svinstior eller lagerlokaler för spannmål och annat. I Drathang monterades de stora buddistiska metallskulpturerna ner redan någon gång efter 1959 och enligt nya uppgifter, som jag fick i Lhasa nu i juli, finns några av dem i ett annat kloster, Mindroling, någon mil från Drathang. De talades om att de blev sålda dit? Detta skall undersökas och redas ut framöver. Målningarna lämnades ifred under kulturrevolutionen eftersom lokalerna användes som sädesmagasin under mer är tio år. 1988 lyckades Roberto Vitali och Victor Chen fotografera målningarna vid ett besök. Sedan förblev de osedda fram till 1994 då en annan tibetkännare Michael Henss lyckades ta sig in i byggnaden. Dessemellan hade flera kinesiska tibetkännare gjort besök där, dokumenterat och numera också publicerat uppgifter om målningarna. För närvarande jagar jag en kinesisk konsthistorisk översikt över tibetanskt måleri som publicerats i Peking men som jag trots att jag besökte alla bokhandlare, 5 st, i Lhasa inte lyckades hitta. Inte heller i Peking eller på internet har jag lyckats finna den. Men jakten går vidare.
Läs mer: Drathangklostrets muralmålningar - en unik konstskatt av tidig tibetansk konst