Lagens_hjul_Potala.jpeg

Utiskt över centrala Lhasa mot Potalapalatset från Jokhangtemplets tak. Foto: Paul M. Grahn 

Jag har under några års tid ägnat mig åt att gräva fram, läsa och skriva om romaner, ”pojkböcker” och ”deckare” vars handling, åtminstone till en viss del, är förlagd till Tibet. 

Det har visat sig finnas fler än jag anade. Här är några ni redan har kunnat ta del av: https://www.pgrahn.com/blogg/236-framlingen-fran-tibet-detektivroman.html

och här https://www.pgrahn.com/blogg/234-oss-117-pa-glodhett-uppdrag-i-det-frostbitna-tibet.html, och här https://www.pgrahn.com/blogg/231-en-skal-for-aventyret-de-grona-skuggornas-dal.html

Den litterära kvalitén på dessa verk kan givetvis diskuteras. Vad beträffar beskrivningarna av Tibets natur, kultur och människor lämnar de mycket övrigt att önska. 

I mitt letande hittade jag nyligen en bok som i alla avseenden ställer ovan nämnda helt i skuggan. En jämförelse är bara påkallad av att handlingen till stor del just utspelar sig i Tibet. Det är en roman jag tidigare helt har missat, ”Snöleoparden (Piratförlaget) av Britt-Marie Mattsson, svensk författare och journalist. Boken utkom redan 2005. Min ursäkt är att jag bodde i Peking då och min uppmärksamhet var inte riktad mot svensk bokutgivning. 

Skanningsbild.jpeg

Britt-Marie Mattsson har skrivit en spännande och intressant politisk thriller med en tydlig amerikansk accent och här spelar Kina och Tibet en betydande och viktig roll i handlingen.

P1000619.jpeg

Det tibetanska landskapet skildras i boken så att jag som färdats här många gånger kan känna igen mig . Foto: Paul M. Grahn

De utgör inte bara en slarvig bakgrundskuliss. Hon har företagit en rejäl research, säkerligen färdats till och i Tibet, och hennes förmåga att beskriva platser, miljöer och detaljer gör det till ett nöje att läsa boken. 

De amerikanska miljöerna, huvudsakligen i Washington, verkar för mig mycket trovärdiga även om jag nu aldrig satt min fot där. De tibetanska miljöerna i Lhasa är jag däremot mycket bekant med och jag kan se att här har Britt-Marie Mattson själv på plats har iakttagit och memorerat.

Lobbyn_Lhasa_hotel2.jpeg

Ett av hotellen som figurerar i "Snöleoparden" dock utan att nämnas vid namn är  "Lhasa hotel" som hotellet nu åter heter efter några års mellanspel som "Holiday Inn - Lhasa hotel". Foto: Paul M. Grahn

Kortfattat är handlingen i boken följande: En säck med hemligstämplad kurirpost från amerikanska utrikesdepartementet har försvunnit någonstans i Tibet. Det i sig är ingen stor skandal men måste ändå utredas. Caroline Maine som är nyanställd vid amerikanska UD sänds ut från Washington för att ta reda på vad som hänt. Ärendet kunde ha slutat där. 

Men Tibet är en del av Kina – och en händelse som denna inne i Kina kan få storpolitiska konsekvenser om det läcker ut. Alltså måste händelsen tystas ned, samtidigt försöker alla ansvariga i toppen att undkomma ansvar. 

Alla spår måste sopas igen – vicepresidenten John Haig och utrikesministern Lynne Edwards, vars relation redan är mycket hårt ansträngd, bollar den heta potatisen mellan varandra i försöken att klara sig undan. Maktspelet och försöken att hålla media borta från historien gör situationen farlig för alla inblandade. Caroline skickas iväg via Indien och Nepal för att försöka spåra kuriren som fått uppdraget att leverera postsäcken i Peking. I Delhi svettas den amerikanske ambassadören över den klantiga hanteringen av kurirposten och det dyker upp en skum person från Washington som snokar och följer Caroline i hälarna. 

L1130162.jpeg

I boken utspelas en del av handlingen i Mc Leod Ganj, Dharamsala i norra Indien. Foto: Paul M. Grahn

Samtidigt i Washington pågår maktkampen mellan utrikesministern Lynne Edwards och vicepresidenten John Haig. Vicepresidenten, en obehaglig mobbare, som bl.a. har för vana att bakom ryggen kalla utrikesministern för ”Höga hönan”, är den som är ytterst ansvarig för att detta dilemma uppstått. Han och hans assistent jobbar hårt för att hålla medierna utanför och slippa en politisk skandal. Men det finns trådar som löper från UD till medierna och det finns en gammal kärleksaffär i bakgrunden. Både prestige och personliga skäl som gör att de inblandade kommer att stå sig själva närmast och de kommer att agera efter det.
Ämnet är intressant och spännande, handlingen känns trovärdig. Britt-Marie Mattsson har,  med sina år som utrikesreporter med amerikansk politik som sitt specialområde, faktakunskaper och egen erfarenhet att ösa ur. Det här skulle säkert mycket väl ha kunnat vara en historia hämtad ur intrigspelet i amerikansk politik. När jag läser glömmer jag bitvis bort att det är fiktion. På  Wikipedia ser jag att Britt Marie-Mattson bland annat skrivit ytterligare två romaner, som utspelar sig i internationell politisk miljö: Bländad av makten, och Maktens kulisser. Hennes senaste roman heter Projektet (2017) och är en politisk roman, som handlar om hur man på olika sätt tar makten över ett stort svenskt parti. Här finns alltså mer spännande att läsa.

Snöleoparden innehåller även intressant extramaterial. I ”Sanningen och fiktionen”  citerar hon ”Västgöta-Bengtsson” (Sixten Viktor William Bengtsson, (1908 – 2000) svensk författare och folklivsskildrare från Skövde) som bl.a. uttryckte om konsten att skriva en bra historia så här ”Man skall hålla sig till sanningen – såvida man inte kan hitta på något bättre” och ”hittat på något bättre” tycker jag Britt-Marie Mattson har gjort. 

I det andra tillägget ”Att vara där man inte är”  berättar hon om några av de ”resor hon gjort i soffan” men avslutar med att skriva ”Snart reser jag för att träffa snöleoparder. Men nu gör jag det på riktigt på samma sätt som jag gjort alla de resor som är underlaget för den här romanen. Men djuren hittar jag lättast på Nordens Ark som ligger i Bohuslän. Där finns de vackra, fläckiga djuren med jadefärgade ögon. Jag såg dem aldrig i Himalaya, de är skygga och undviker människor när de är i frihet. Ibland behövs komplementen till resorna i soffan. För utan de riktiga resorna hade det aldrig blivit romanen Snöleoparden.