- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Undertecknad framför Sigillsällskapets klassiska entré där även några skyltar, bl. a Unesco, anger hur betydelsefull denna anläggning är. Foto: Yan Tao Maj 2024
Som en av de forntida metropolerna i Kina har Hangzhou ett stort kulturellt och historiskt arv. Staden ligger invid det vackra natur- och kulturlandskapet vid Västra sjön, som man i Kina gärna kallar "paradiset på jorden". Den italienske resenären Marco Polo (1254-1324) beskrev staden som "världens vackraste och lyxigaste paradisstad" i sin bok Il milione – “Marco Polos resor”.
Konsten att gravera sigill är en av hörnstenarna i traditionell kinesisk konst. Sigillet användes ursprungligen som en signatur eller ett tecken på auktoritet, men det kom framförallt att användas av konstnärer som signatur på deras verk, såväl kalligrafier som målningar. Xiling Seal Engraver's Society (Xilings sigillskärarsällskap) är en av “Västra sjöns pärlor” säger man här i Hangzhou. 1904 mot slutet av Qingdynastin (1644-1912) grundades Xiling Seal Engraver's Society här av en grupp sigillgravörer och kalligrafientusiaster i Hangzhou. Sigillkonsten anses i högsta grad tillhöra Kinas nationella kulturarv och 2009 deklarerades denna konstform, "kinesisk sigillgravyr", även av UNESCO som ett immateriellt kulturarv. I juni 2011 upptogs också Hangzhou West Lake Cultural Landscape officiellt på världsarvslistan, och Xiling Seal Engraver's Society ses som en av de klassiska representanterna för viktiga historiska platser runt Västra sjön, detta i kraft av sin betydelsefulla ställning i den kinesiska sigillkulturens historia.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Ningbo museum med unik arkitektur skapad av Wang Shu vid Amateur Architecture Studio.
Alla foton där ej annat anges: Paul M. Grahn Maj 2024
Mitt förra inlägg handlade om Ningbo och Hangzhou. Här kommer mer om “den mindre kända” staden av de två, Ningbo. Ningbo är ingen utpräglad “turiststad” med något “riktigt stort och gammalt” som Terrakottarmén i Xian eller “Kinesiska muren” norr om Beijing. Ningbo ligger i nordöstra Zhejiangprovinsen i mitten av den kinesiska kusten, söder om Shanghai och Yangtzeflodens delta på södra sidan av Hangzhoubukten.
Ningbo Zhoushan Port är en jättelik hamn och dess lastgenomströmning anses vara en av de största i världen! För turister finns det flera gamla kulturarv värda besök i staden. Vi hade vissa planer på vad vi ville se. Det var Tianyi-paviljongen, det äldsta biblioteket i Asien, vilket vi misslyckades med eftersom vi sparat det till den dag vi skulle resa vidare till Hangzhou och biblioteket öppnade först på efermiddagen! Old Bund of Ningbo, en före detta utländsk koncession besökte vi, blev inte direkt imponerade kanske för att vi föreställt oss något i stil med Shanghai´s The Bund. Här i Ningbo har man förvandlat en del gamla byggnader i europeisk stil till barer och restauranger. Ett av de fyra berömda buddhistiska bergen i Kina, berget Putuo, ligger ett par timmars bilfärd från Ningbo så det utelöt vi. Det vi såg förutom Old Bund of Ningbo blev Ashoka-templet, Ningbo historiska museum och Baoguosi-Arktekturmuseum vilket utgjorde ett fulltecknat program.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
En av floderna vid "Old Bund" i Ningbo. Foto: Paul M. Grahn Maj 2024
I mitten av maj tog vi snabbtåg, 350 km i timmen, 5 timmar ner till kuststaden Ningbo (Lugna vågor) i Zhejiang-provinsen. Ningbo ligger vid ett sammanflöde av floderna Yong, Yuyao och Fenghua och är med kinesiska mått ingen jättestor stad, endast cirka 9 miljoner invånare. Staden har bl.a.en stor textilindustri och en betydande hamn. Mitt intryck av staden är att den är grön och välskött. Ett stort tunnelbanenät gör att det går snabbt att ta sig fram. Staden var en gång en av de städer vid kusten som Kina 1684 öppnade för för handel med utlandet. Hit kom det första svenska skeppet, Prins Oscar, “lastat med bomull i december 1846” skriver Ingemar Ottosson i “Möten i monsunen – Sverige och Kina genom tiderna” (Dialogus förlag 2019). Vi bodde tre nätter utomordentligt bra på Sheraton hotel, centralt i staden till ett överkomligt pris. Vi hade som vanligt gjort upp lite planer över vad vi ville se. Den del av staden utmed floden som man kallar “Old Bund”, skall väl göra att man får en association till Shanghais “Bund” men var inte i närheten av vad Shangahi kan visa upp. Nu var det inte heller något vi hade överst på listan. Istället var det ett par gamla buddhistiska tempel som intresserade samt Ningbo Museum med sin unika arkitektur och Baoguo Arkitektur museum, som en gång var ett gammalt tempel, jag kommer att skriva om dessa senare.
Efter besöket i Ningbo tog vi tåget, cirka 50 minuters färd, till den större staden Hangzhou med 13 miljoner invånare. Hangzhou är ett av de stora turistmålen i Kina. “Västra sjön” lockar många miljoner kinesiska turister varje år. Här hade vi bokat oss på hotell Lake Wiew som ligger just intill Västra sjön. Här hade vi en bra utgångspunkt på västra sidan av sjön för det vi ville se. Vilket främst var det buddhistiska Lingyin-templet och Xiling Seal Engraver's Society.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Från Hiroshi Sugimotos. utställning på Ullen Center for Contemprary Art, “Brush Impressions, Heart Sutra” verket är en transkription av en av buddhismens mest kända texter, “Heart Sutra”, som består av 262 kanji-tecken. Med framkallnings- och fixeringslösning som "bläck" skrev Sugimoto på utgånget fotopapper i sitt mörkrum. Foto: Paul M. Grahn Maj 2024
Med hög dagstemperatur, nu ett gott stycke över 30-gradersstrecket, får man bedöma hur nödvändigt det är att ge sig ut i värmen. Under lördags-eftermiddagen, den 11 maj, ansåg vi att det var dags att återigen göra ett besök i Pekings “konstdistrikt” 798 . Vi valde dock att starta sent för att slippa den värsta middagshettan. Det var två utställningar vi ville se. Vi började med att besöka en gammal bekant, Brian Wallace på Red Gate Gallery. Brian, bördig från Australien, har drivit sitt galleri i Peking sedan 1991. Sedan 2017 ligger galleriet i 798-området efter att först ha huserat i Dongbianmen, det sydöstra tornet i Pekings gamla stadsmur, härav namnet “Red Gate”. Den nuvarande lokalen är enkel, ett cirka 100 kvardratmeter stort rum men med en ansenlig takhöjd är det en av de bättre bland 798-områdets gamla fabrikslokaler. Den pågående utställningen var för oss en “rewiew” av mycket det vi sett genom åren. Även en påminnelse om all grafik vi har köpt men inte än har ramat in och hängt upp. Vi skulle behöva ett eget “galleri” för att kunna se allt samtidigt.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Den präktiga stadsmuren runt Ji ming yi är 2 kilometer lång och 11 meter hög. Foto: Paul M. Grahn Maj 2024
Tillbaka i Beijing sedan ett par veckor och under “Första maj-ledigheten” for vi norrut med egna bilen upp mot Zhangjiakou (Kalgan), till Hualai. Väl på plats där var vi förstås sugna på en utflykt i närområdet. En av dessa utflykter gick till Ji ming yi (张家口怀来县鸡鸣驿城) som ligger i Huailai distriktet (怀来县), Zhangjiakou, Hebeiprovinsen, cirka 15 mil nordväst centrala Beijing.
Dagens stora väger i Kina är välbyggda. Foto: Paul M. Grahn Maj 2024
Denna gamla “poststation”, är inte vilken “station” som helst, det är en liten stad omgiven av en hög stadsmur. Staden har fått sitt namn efter det närliggande Jimingberget, vilket betyder ungefär “den galande tuppen”. Denna poststad är unik såtillvida att det är den största välbevarade “Poststaden” utmed den gamla postrutten i norra Kina.
Läs mer: "Den galande tuppens poststation" - Ji ming yi i Hualai, Zhangjiakou
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Här från det stora klostret Kumbum i Qinghaiprovinsen i Kina startade Huc och Gabet den sista sträckan på den mycket långa färden till Lhasa i Tibet.
Foto. Paul M. Grahn 2006
De första européerna som tog sig till Tibet var portugisiska missionärer som 1624 under ledning av António de Andrade blev välkomnade av tibetanerna i det dåvarande västtibetanska riket Guges huvudstad Tsaparang. De tilläts att bygga en liten kyrka där, idag finns inga spår av den, den användes endast under några få år. Men dessa portugisiska missionärer kom aldrig till de centrala delarna av Tibet och Lhasa. Det blev en kortvarig relation mellan portugiser och tibetaner i västra Tibet. Om Gugeriket har jag skrivit en del om i ett tidigare inlägg vilket dock mest handlar om Tholingklostret i västra Tibet: https://www.pgrahn.com/litteratur/224-tholing-moderklostret-i-vastra-tibet.html
En annan tidig europeisk besökare i Tibet var den österrikiske jesuitmissionären Joseph Grueber (1623 – 1680) som kom till Kina 1656, och var verksam vid hovet i Peking som professor i matematik och assistent till fader Adam Schall von Bell. 1661 blev han skickad till Rom tillsammans med en annan jesuitpastor, belgaren Albert D'Orville. Deras uppdrag var att försvara Schall von Bells arbete om den kinesiska kalendern då denne i Rom blivit anklagad för att ha uppmuntrat ”vidskepliga metoder”. Vid denna tid var sjövägen via Macao till Europa blockerad av holländarna så man valde att försöka ta sig landvägen till Goa i Indien för att därifrån resa med ett fartyg till Europa. Man måste då först korsa det väldiga Kina och sedan Tibet och Nepal. Under den svåra färden som tog nästan ett år avled Albert D'Orville. De färdades via det vi vanligtvis kallar den ”Norra vägen” till Lhasa. En sträckning som utgår från Xining i Qinghaiprovinsen och sedan sträcker sig genom ödsliga ökenartade områden och berg via Golmud och Nagchu till Lhasa. Här skapades under 1950-talet en bilväg och det är utmed den som järnvägen till Lhasa, invigd 2006, är byggd.
Under 1700-talet tog sig fler jesuiter och kapuciner från Europa till Tibet. De motarbetades av tibetanska buddhistiska lamor och blev slutligen utvisade från Tibet 1745. En annan besökare var den skotske adelsmannen George Bogle som kom till Shigatse 1774 för att försöka utveckla handelsförbindelserna mellan Brittiska Ostindiska kompaniet och Tibet.
Efter 1792 stängde Tibet, då under kinesiskt inflytande, sina gränser för européer och under 1800-talet nådde endast 3 västerlänningar, engelsmannen Thomas Manning och de franska missionärerna Huc och Gabet, Lhasa.
Läs mer: En gammal klassiker - Resa i Mongoliet och Tibet av Évariste Régis Huc
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Den "lärde mannens" skrivrum. Ett av rummen i Guanfu Museum i Beijing. Foto: Paul M. Grahn Dec. 2023
Vi har legat på latsidan under de senaste kalla dagarna i Beijing men under sista torsdagen för det här året bestämde vi oss för att återse Guanfu Museum då det nu är flera år sedan vi senast var där. Guanfu museum är speciellt av flera skäl, främst för att det har en alldeles fantastisk samling kinesiska antikviteter, framför allt möbler och porslin, men också för att det var det första privata kinesiska museet efter Folkrepublikens grundande 1949.
Museet grundades i januari 1997. Dess Grundare och fortfarande museets kurator är Ma Weidu. Museets samling innehåller, keramik och porslin, kinesiska möbler, jade, lack- och metallarbeten, cloisonné (emaljarbeten), fönster- och dörrpaneler samt en del samtida kinesiskt oljemåleri.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Yudai Qiao – ”Jadebältets bro” i trädgården Yiheyuan (Nya Sommarpalatset) i Beijing. Byggd under kejsaren Qianlongs regeringstid (1736 – 95) Qingdynastin (1644 -1911) Foto: Paul M. Grahn Maj 2023.
Det finns många broar i Kina, flera mycket gamla och andra både gamla och berömda på grund av viktiga historiska händelser förknippade med dem. I Beijing, Wanpingqiao, Fengtaidistriktet finns Lugou qiao, byggd 1189 under Jindynastin, (1115 – 1234). Bron är för oss mest känd som ” Marco Polo-bron” eftersom venetianaren Marco Polo (1254 – 1324) har beskrivit den i sin berömda bok ” Il milione – Marco Polos resor”. Han skriver där att ”detta är den mest underbara och unika bron i hela världen”. Bron som är 266 meter lång är byggd över Yongdingfloden och brons ”räcken” är försedda med 500 skulpterade lejon i sten.
Lugou qiao - Marco Polo-bron, byggd 1189 under Jindynastin
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Putuozongcheng, templet som kallas ”Lilla Potala” i Chengde (Jehol). Foton: Paul M. Grahn 1988 - 2018
I oktober i år (2023) var jag på besök i Stockholm för två viktiga ärenden. Främst för att få träffa mitt nya barnbarn, född i augusti, samt att ansöka om nytt visum till Kina. Jag besökte även Etnografiska muséet. Jag var nyfiken på att se hur det stod till med utställningen, ”Med världen i kappsäcken”, en utställning som bl.a. visade en del om Sven Hedins resor i Kina och Tibet.
Den hall (Wanfaguiyi) som står högst uppe och innesluten av den centrala byggnaden i Putuozongcheng. (1988)
Läs mer: Sven Hedin, Etnografiska muséet och det ”Gyllene templet”
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
En del av de centrala delarna av konstdistriktet 798. November 2023
Alla bilder Paul M. Grahn 2004 - 2023
För sex år sedan (2017) skrev jag följande i ett blogginlägg som handlade om den kinesiska samtidskonsten och konstdistriktet 798 i Beijing: ”Jag måste revidera mina tidigare påståenden att 798 har försämrats. Det korrekta skall vara att det har förändrats och inte nödvändigtvis då till det sämre. Det har blivit större och ändrat karaktär, det har tillkommit byggnader men framförallt har det byggts om. Nu finns det många bra alternativ om man vill äta och dricka…”
Häromdagen gjorde vi ett besök i 798-området. Nu sex år senare (2023) är det svårt att hålla med om vad jag skrev då. Om området var på väg att bli ”kommersialiserat” då, så är det fullbordat nu. ”Försämrats eller förändrats” det får givetvis varje besökare själv avgöra. Jag har regelbundet besökt 798 sedan det etablerades 2001. Från början var det ett antal konstnärer som hyrde lokaler här för att använda som ateljéer, några bodde också i ateljén. Till en början var just den gamla industriella miljön mycket påtaglig någon enstaka restaurant, där man den varma årstiden kunde sitta ute och ta en öl fanns det, en bokhandel och ett antal gallerier. Den konst som producerades och visades var ibland rätt ”uppkäftig”, vilket tilläts eller snarare myndigheterna ”såg mellan fingrarna” och hade helt enkelt mindre kontroll då än nu.