- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Sjön Yamdrok Yamtso i centrala Tibet. Foto: Paul M. Grahn 2015
Under ett par decennier, 1930-40 talen, var Lowell Thomas Sr. (1892 – 1981) en av de mest kända journalisterna i USA. Han var en av de mest kända inom radionyheterna och hans nyhetsbilder spreds till en stor publik under denna tid före televisionens genombrott. Radion var det media som de flesta amerikaner vände sig till för nyheter om en alltmer farlig värld. Lowell Thomas Sr. var en av dem som lanserade vad man kallar ”just-the-facts-stilen” som gärna framställdes som opartisk och i mycket liknar det vi idag kallar ”traditionell journalistik”. Lowell Thomas Sr. hade skapat sig ett namn redan innan han blev en bekant radioröst eller ett välbekant ansikte i journalfilmer på biografer. Han var en resenär som rapporterade om sina resor över hela världen. Han använde sig av såväl foton som film och musik i sina reseskildringar. Han blev en av tidigaste s.k. entreprenörsjournalisterna. Han var aldrig anställd vid ett enskilt nätverksföretag inom radio eller andra medier. Han förblev en oberoende entreprenör, hade sina egna sponsorer, köpte tid i olika nätverk för sina program och behöll därmed äganderätten till sitt material.
Läs mer: Out of this world - Across the Himalayas to forbidden Tibet
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Potalapalatset i Lhasa. Foto: Paul M. Grahn 2015
Thomas Manning (1772 - 1840) blev den första engelsmannen som besökte den tibetanska huvudstaden Lhasa, det ägde rum i december 1811. Manning var ingen framstående upptäcktsresande som länge försökt ta sig till Lhasa. Han gjorde inga vad man kan kalla ”vetenskapliga” iakttagelser som nedtecknades. Han förde inga noggranna anteckningar över avstånd och höjder i Tibet. Hans högt ställda mål var inte att komma till Tibet och Lhasa utan att den vägen kunna ta sig till den kinesiska huvudstaden Peking. Han inspirerades av intellektuell nyfikenhet och hade varit fascinerad av kinesisk historia, kultur och språk redan i sin ungdom.
Thomas Manning, avbildad innan han anlade sitt långa skägg
Läs mer: En osannolik hjälte – Thomas Manning, den förste engelsmannen till Lhasa
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Utsikt ner över Leh i Ladakh. Foto: Paul M. Grahn 2018
I sekelskiftet 1800-1900 var kvinnor i Europa och USA fortfarande hårt bundna av konventioner och moralregler, men det fanns några som bröt mot mönstret. Vid den här tiden när män gav sig ut på äventyrsfyllda resor och upptäcktsfärder förväntades kvinnorna sitta hemma och möjligtvis läsa böcker om de äventyrliga strapatserna. Men det fanns några kvinnor som inte bara läste böcker utan gav sig ut, ibland på egen hand, i världen för att upptäcka och flera av dem skrev också böcker om sina resor.
I On top of the world – Five woman explorers in Tibet av Luree Miller, ISBN 0-8467-0138-3, skildras fem av dessa kvinnor. Boken utkom 1976 och tillhör några av de böcker som gått under min radar. Ett par av kvinnorna i boken känner jag till mycket väl sedan tidigare, Annie Tyler och Alexandra David-Neel. De tre övriga var däremot nya bekantskaper för mig, Elisabeth Sarah Mazuchelli, Fanny Bullock Workman och Isabella Bird Bishop. Annie Tyler och Alexandra David-Neel har jag skrivit om tidigare här på min hemsida: https://www.pgrahn.com/blogg/21-tva-europeiska-kvinnor-i-tibet.html
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Av Ralf Gordon i översättning av Stig Örnfjell. 1944
”En bok i serien Nyckel-Böckerna, Romanförlagets populära, goda och billiga detektivserie innehåller det bästa av vad som skrivits i denna genre, och alla älskare av kriminallitteratur ha blivit förtjusta i dessa böcker!”
”Om ni ej läst alla utkomna nummer i serien och de äro slutsålda hos Eder handlande, erhållas de direkt från förlaget mot insändande av 50 öre i frimärken plus 3 öre i skatt för varje nummer.”
Vad det nu var som var så ”gott och billigt” i denna detektivserie kan man fråga sig. Boken innehåller det man kanske kan förvänta sig av en ”billig bok” vid denna tid, 1944, ohöljd rasism och en grundmurad tro på ”den vite mannens överhöghet”. Många nedsättande rasistiska omdömen om tibetaner och asiater. De karaktäriseras som ”ursinnigt hämndlystna”, fulla av ”religiöst raseri”, ”hänsynslösa och grymma”, ”barbariska lamapräster”, ”tosiga tibetaner” och ”primitivare folkraser.”
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Pelkor Choide klosterområde och Kumbum-stupan, fotograferad uppifrån Gyantse fort, en av de platser som utsattes för plundring under Younghusbandexpeditionen 1903-04. Foto: Paul M. Grahn 2007
Den brittiska dagstidningen Daily Mail rapporterade, 2014, att flera antika tibetanska föremål skulle säljas på en auktion. Auktionshuset Aldridge´s hade blivit visade en tekanna i metall med silverinläggningar. "Det var en väldigt intressant tibetansk tekanna och när vi ställde fler frågor om härkomst förklarade säljaren att han hade fler saker hemma. De föremålen inkluderade bland annat fyra bronsstatyetter föreställande Buddha. Det var föremål som förts till England av en släkting som deltagit i den ökända brittiska expeditionen 1903-4 ledd av överste Francis Younghusband.” Tekannan och de fyra statyetterna såldes på auktionen för sammanlagt 140.000 pund, (cirka 1.600.000 svenska kronor) med två statyetter som värderats till 1000 respektive 3000 pund, men såldes för 45.000 och 75.000 pund. Säljaren blev förstås både häpen och glad.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Yamdrok Yamtso sjön, en av de miljöer som får spela en statistroll i "Taktik i Tibet - OSS 117 på glödhett uppdrag i det frostbitna Tibet. Foto: Paul M. Grahn 2007
”Tibet – vindpinade, iskalla bergsmassiv… ett köldens och dödens rike.
Rapporten slår ner som en bomb i Pentagon: ryssarna har inlett raketprov vid sin sydligaste gräns! Och det värsta är att allt tyder på att de lyckats konstruera den dödsstråle som Hitlers vetenskapsmän aldrig fick färdig…
Faran för ökat ryskt tryck på den övriga världen är överhängande – OSS 117 väljer fel TAKTIK I TIBET.
Hemliga agenten OSS 117 har ett utseende som inte så lite påminner om filmkaraktären brittiske agenten Johnny English spelad av Rowan Atkinson. Skillnaden är att OSS 117 inte klantar till det på samma sätt som Johnny English brukar göra. Men hur kan man komma på att döpa en agent till ”OSS 117” om inte för att snylta på den mer berömde ”Agent 007 med rätt att döda” Här har man räknat med draghjälp av den mer berömda karaktären 007.
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Att ta sig fram till fots i Tibet är krävande framförallt eftersom man hela tiden befinner sig på hög höjd. Foto: Paul M. Grahn 2012
”The Long Walk - a true story of a trek to Freedom” (1956) är en gripande berättelse om en polsk officers fångenskap och flykt från det sovjetiska gulag, 1941-42. Flykten, tillsammans med sju medfångar, är en vandring på 6.437 km från Sibirien till Indien dit endast fyra av dem når. Det är en episk berättelse om mänsklig uthållighet. Men vandrade krigsfångar verkligen från Sibirien till Indien?
Slavomir Rawicz berättelse är bearbetad av Daily Mail-reportern Ronald Downing och återger hur fångarna under en snöstorm, i april 1941 flyr från lägret, ut ur Sibirien, vidare genom Mongoliet, Kina, Tibet och slutligen över Himalaya, till säkerheten i Brittiska Indien. När boken publicerades 1956 fick den stor uppmärksamhet. Några kritiker ifrågasatte hela historien men särskilt ett kapitel i boken där vandrarna ser ett par ”Yetis” den s.k. ”Snömannen” högt uppe i Himalaya. Eric Shipton, en legendarisk ledare för flera Mount Everest-expeditioner, var en av dessa kritiker. Han påpekade många inkonsekvenser bland annat om de avstånd som nämns i boken. Författaren och upptäcktsresanden Peter Fleming, som kände Himalaya mycket väl, kallade boken för ”en bluff.” Men allmänheten gillade boken och den såldes i över en halv miljon exemplar och översattes till 25 språk. På svenska gavs boken ut redan 1956 men då under titeln ”Lång väg till frihet”. Att boken mottogs så väl av allmänheten kan säkert förklaras med att det vid denna tid, tre år efter Josef Stalins död, hade det börjat läcka ut mer information om förhållandena i de sovjetiska fånglägren. ”Det kalla kriget” Öst och Väst i ett järngrepp och historier om motståndarens terror var populära. Men framförallt innehöll boken en mycket gripande berättelse.
Läs mer: Från Sibirien till Indien - Flykten från Stalins läger
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
Landskapet i stora delar av det Tibet som E.G. Schary vandrade till fots igenom. Foto: Paul M. Grahn 2004
Den brittiska ”Younghusbandexpeditionen” intog Tibet och Lhasa 1903-04. Storbritaniens indiska trupper, med brittiska officerare, slog sig fram till Lhasa i en ojämn kamp. Det helt omodernt utrustade tibetanska militära motståndet var en enkel match för de moderna brittiska Maximkulsprutorna. Tusentals tibetaner dog och Den trettonde Dalai Lama flydde till Mongoliet. Britterna tvingade på Kina och Tibet ett avtal som bland annat gav dem rätt att öppna handelsstationer/fort i Yatung, Gyantse och Gartok. Dessa brittiska utposter blev kvar till 1947 då Indien övertog dem. Från och med 1936 öppnade man också en brittisk representation i Lhasa. Här fanns en brittisk representant, dock utan titeln ambassadör. Storbritannien hade redan en ambassad i Peking och eftersom man aldrig erkänt Tibet som ett självständigt land kunde man inte ha ännu en ambassad här. Den brittiska handelsagenten medförde en mindre styrka indiska soldater samt en läkare som var stationerad i Gyantse.
I sin bok ”Twenty years In Tibet” beskriver David Macdonald, brittisk handelsagent i tibetanska Yatung, Chumbidalen och Gyantse, hur det plötsligt en dag kommer en märklig besökare till fortet i Gyantse.
Läs mer: ”In search of the Mahatmas of Tibet” & Edwin G. Schary,
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
”De gröna skuggornas dal, En pojkbok” det anges tydligt på bokens baksida. Alltså inget för flickor, här handlar det om flyg nämligen. Många pojkars dröm 1947 var säkert att bli pilot, flyga världen runt och uppleva spännande äventyr. Då var Tibet en lämplig destination, här fanns höga berg, öde vidder och mystiska kloster. Vad mer kan man som författare önska sig. Fritt fram för att fabulera, lägga till några ”vildsinta infödingar”, människor som blev hundratals år gamla och ett överflöd av guld och diamanter.
I ”De gröna skuggornas dal” börjar ”infödingarna” jaga efter våra hjältar redan innan de hunnit till Tibet. ”Efter honom sprang först en och därefter en hel svärm av ojande och skrikande infödingar, vilt svängande med knivar och käppar, eller vad de närmast hade fått fatt på.” Den här dramatiken utspelar sig i Teheran, Persien eller nuvarande Iran. Här i Teheran fanns inte bara ”infödingar” här kunde man också anta att ”Jag undrar om det över huvud taget finns ett anständigt hotell, svarade Peter” … ”Från och med nu skall du inte räkna med någon komfort, det får du vänta med tills vi kommer hem igen, bet Flip (Philip) av.”
Läs mer: ”En skål för äventyret!” - "De gröna skuggornas dal"
- Uppgifter
- Skriven av Paul M. Grahn
S. k. "tibetanska sjungande skålar" I ett gatustånd i Kathmandu. Foto: Paul M. Grahn 2015
Den som besökt Kathmandu i Nepal har troligen sett, kanske också fått erbjudande att köpa en ”sjungande skål”. En metallskål som man gnider en trästav runt kanten på och då får man skålen ”att sjunga”. I souvenirbutikerna i Kathmandu, Patan och Bhaktapur ser man mängder av ”sjungande skålar”. Försäljarna berättar gärna för kunderna att deras skålar är handgjorda och att de är tibetanska.
För några år sedan blev jag nyfiken på de här skålarna eftersom resenärer i mina turistgrupper köpte och var fascinerade av dem. Jag fick då och då också frågor om dem som jag inte nöjaktigt kunde svara på. Jag visste inte mer om skålarna än det försäljarna berättat. Jag betraktade skålarna som en masstillverkad souvenir bland många andra souvenirer som salufördes i Nepal. Jag har rest i Kina/Tibet, Indien och Nepal i mer än 30 år så jag blev fundersam över påståendet att skålarna kom från Tibet men även över att det skulle finnas ”antika skålar”. Antik brukar man definiera som är mer än 100 år gammal.
Om nu skålarna verkligen vore "tibetanska och mer än 100 år gamla" så borde man kunna hitta en beskrivning eller åtminstone ett omnämnande av ”sjungande skålar” i den äldre litteraturen om Tibet. Det är nämligen inte mycket som undgick dessa olika författare som reste i och genom Tibet redan på 1600-talet. Någon av dem borde ju ha sett en "sjungande skål" användas. Men nej, jag har inte funnit ett enda omnämnade.